Carl von Linné

forts.

Läkarpraktik i Stockholm


Till en början hade Linnaeus problem med att få arbete som läkare i Stockholm. Han skrev i en av sina självbiografier:

"Stockholm mottog Linnaeum uti September månad
1738 såsom en främling; Linnaeus ärnade här såsom
Doctor försörja sig, men som han var allom obekant,
vågade ingen i år, att förtro sitt kära lif uti en oförsökt
Doctors händer, ja icke en gång sin hund, att han ofta
tviflade om sin fortkomst i Riket. Han som alle städs
utom lands blef ärad såsom en Princeps Botanicorum,
var hemma såsom en Klimius kommen ifrån
underjordiska verlden, så att om Linnaeus icke var kär,
hade han ofelbart åter utrest ock lemnadt Sverige"
Snart ljusnade det för Linnaeus. Tack vare sin förmåga att imponera på betydelsefulla personer fick han kontakt med greve Carl Gustav Tessin, lantmarskalk och ledare för "hattpartiet". Tessin ordnade så att Linnaeus fick anställning på Bergs Collegio. Han skulle under sommaren föreläsa om botanik och under vintern om mineraler. Tessin fick också amiral Ankarkrona att söka upp Linnaeus och erbjuda honom en anställning som Amiralitets Medicus.
Linné
Under tiden i Stockholm var Linnaeus med och grundade Vetenskaps Academien. Akademins första möte hölls i maj 1739. Man drog lott om arbetsfördelningen och Linnaeus blev akademiens förste Praeses

Nu hade Linnaeus ekonomi blivit så bra att han fick tillåtelse att gifta sig med sin Sara Elisabeth Moræa. Bröllopet stod på svärföräldrarnas gård Sveden i Falun den 26 juni 1739.
Den 20 januari 1741 fick makarna Linnaeus sitt första barn, sonen Carl. År 1743 föddes makarna Linnaeus andra barn, dottern Elisabeth Christina och året därpå Sara Magdalena, som dog bara 15 dagar gammal. Paret fick ytterligare fyra barn, Lovisa, Sara Christina, Johannes och Sophia. Sonen Johannes dog innan han hunnit fylla tre år.

Linnés bostadshus i Akademiträdgården i Uppsala

Professor i Uppsala


Våren 1740 avled professor Olof Rudbeck i Uppsala. Som hans efterträdare utsågs, efter mycket rabalder, Nils Rosén före Linnaeus. Rosén hade då under nio år varit Rudbecks vikarie. Den andra medicinska professuren i Uppsala som innehades av professor Lars Roberg blev också ledig då denne avgick på grund av ålder. Linnaeus fick istället denna tjänst och tillträdde professuren den 5 maj 1741. Linnaeus och Rosén bytte sedan tjänster så att Linnaeus fick ansvar för akademiträdgården, botaniken och naturaliehistorian medan Rosén tog hand om anatomin, fysiologin och de övriga medicinska professionerna.
År 1744 utnämndes Linnaeus till sekreterare vid Kungliga Svenska Vetenskapssociteten i Uppsala. Senare samma år blev han även utnämd till Inspektor på Smålands nation. Sommaren 1745 utgav Linnaeus också sina böcker Flora och Fauna Suecica.

Linnaeus utnämndes år 1747 av kungen till Archiater, dvs. överläkare, vilket var en stor hedersbetygelse. Samma år blev han också som ende svensk medlem av Vetenskapsakademien i Berlin. Linnaeus blev sedan medlem av ett stort antal vetenskapsakademier, t.ex. de ryska och franska vetenskapsakademierna och även Vetenskapsakademien i Philadelphia. Linnaeus utsågs år 1749 till rektor vid Uppsala universitet.

Med Linnaeus som professor började i Uppsala en tid då naturkunskapen stod högt i kurs. Linnaeus var en hängiven föreläsare och försummade inte sina undervisningsplikter. Han lockade inte bara till sig medicinstuderande, utan också studenter från andra fakulteter. Studenter från hela Europa kom till Uppsala för att bli Linnaeus lärjungar. Linneaus beskrev själv denna tid så här:

"...att intet Rike i Europa Botaniquen kunde sägas
vara i mer flor, ty då han årligen Botanicerade om
sommartiden, hade han ett par hundrade auditores som
samlade örter ock Insecter, anstälde observationer,
skjöto Foglar, förde Protocoll, ock sedan de ifrån
morgonen kl. 7 till aftonen kl. 9. Onsdagar ock
Lögerdagar Botaniceradt, återkommo de i staden med
Blomster i hattarne, samt Pukor ock Waldthorn fölgde
sin anförare till Trägården igenom hela Staden. Ock
åtskillige, så utländske, som Herrar ifrån Stockholm
bevistade Linnaei excursioner."
Om varje växt- eller djurart som han tog upp under sina vandringar hade han alltid något att berätta. Det kunde vara något om deras levnadsförhållande, byggnad eller användning. Han lade ofta till små anekdoter och skämtsamma episoder. Då protokoll fördes på dessa exkursioner kan man få en uppfattning om Linnaeus sätt att berätta. Följande anekdot lär Linnaeus ha berättat kring grönknaveln, Scleranthus annuus

"Tragus, som var Profess. i
Leipsig, frågade, då han
skulle säga namn på denna,
en svensk student, hvilken
ej var botanicus. Han
svarade: Knäfvelen vet,
hvilket Professorn tog för
godt och gaf örten namn af
Knävel. Holländarna, som
skulle eftertrycka detta,
lemnade bort prickarna
öfver ä och blev således
Knavel."
Grönknavel, Scleranthus annus L.
Bland alla dessa studenter som gick på Linnaeus föreläsningar fanns en mindre skara naturintresserade och vetgiriga elever som kom att kallas Linnaeus lärjungar. Linnaeus tog sig alltid tid för dem och slösade sina faderliga omsorger över dem. Flera av de fattigaste studenterna fick kost och uppehälle i Linnaeus hem på samma sätt som han själv fått hjälp av Celsius, Rudbeck, Gronovius och Boerhaave då han själv var en fattig student. Åtskilliga av dessa lärjungar, eller "apostlar" som Linnaeus kallade dem, begav sig ut på långa resor till främmande länder för att där studera faunan och floran i Linnaeus anda.

År 1753 blev Linnaeus klar med sitt verk Species plantarum i två volymer. Av allt skrivande och sittande under det intensiva arbetet med böckerna fick han värk i högra sidan. Detta botade han med sitt universalbotemedel, smultron.

Linnés eget förslag på släktvapen
von Linnés släktvapen
Linnaeus dubbades år 1753 av kung Adolph Fredrik till riddare av Nordstjärneordern som den förste civilpersonen i Sverige. År 1761 blev han adlad och tog sig namnet von Linné. Linné ritade ett förslag på sköldemärke för adelsläkten Linné. "hans wapen war 3 naturens fält, swart, grönt, Rödt öfwerst, och där ofwan på et anatomicerat ägg, samt i hielmen Linnaea". Riksheraldikern Daniel Tilas förkastade Linnés förslag men kom så småningom med ett förslag som accepterades av Linné.

Linné fick tjänstefrihet från sina uppdrag vid akademien år 1763 och hans 21-årige son Carl d. y. fick då professorstitel. Det blev ingen större förändring i och med detta utan Linné fortsatte arbeta som förut. Under 1770-talet försämrades Linnés hälsa avsevärt och år 1777 ansågs han inte längre klara av sitt arbete och han begärde själv avsked. Linné d. y. fick då överta arbetsuppgifterna. Någon lön fick han däremot inte förrän två år senare efter faderns död den 10 januari 1778.

Resor på riksdagens uppdrag


Under sin levnad gjorde Linné flera resor i Sverige på uppdrag av riksdagen. Den 15 maj 1741 reste han till Öland och Gotland tillsammans med sex studenter för att där leta efter örter och gräs som kunde vara användbara till färgeri eller medicin. Linnaeus egen beskrivning av resan i en av sin biografier lyder:
"...reste åstad åht Calmar, på Öland i Alun grufwan
hade när mistat sit ben, wid Blåkulla war i siönöd;
på resan från Gotland war i stor lifsfara; i hemresan
besökte sin gambla fader och slächt, kom hem
hösttiden med wähl förrättad ärende."
Sina observationer från resan publicerade han år 1745 i sin Öländska och Gothländska Resa

Sommaren 1746 reste Linnaeus till Västergötland, återigen på riksdagens uppdrag. Med på resan var fil. kand. Erik Gustaf Lidbeck. Uppdraget var detsamma som vid den Öländska och Gotländska resan. Resan gick genom Västergötland, ner till Göteborg och sedan hem igen över Dalsland och Värmland. Året därpå publicerade Linnaeus sin Wästgöta-Resa. Efter denna resa beslutade riksdagen att Linnaeus skulle göra en liknande resa i Skåne. Linneaus ansåg sig inte ha tid att resa redan nästkommande sommar så resan sköts upp en tid.

Oxel, Sorbus intermedia (Ehrh) Pers.
Först våren 1749 fick Linnaeus tid att resa till Skåne. Ett av uppdragen på resan var att ta reda på var man bäst kunde odla valnötsträd och oxel. Dessa trädslag behövdes nämligen för att göra stockarna till militärens gevär. Med på resan var studenten Olof Söderberg. De tidigare resorna hade Linnaeus gjort till häst men denna resa gjord han i vagn då han inte längre ansåg sig orka med en sådan lång ritt. Resan blev lyckad. Till skillnad från under Västgötaresan var vädret vackert. De blev också väl mottagna överallt. På både ut- och hemresan besökte Linnaeus Stenbrohult och hälsade på syskonen. Fadern hade avlidit året innan. Detta blev Linnaeus sista besök i sin hembygd. År 1750 publicerade Linnaeus sin Skånska Resa.

Akademiträdgården

Tebuske
Under sin tid i Uppsala inledde Linnaeus år 1742 en grundlig rekonstruktion av akademiträdgården i Uppsala. Han byggde ett orangeri, gav trädgården en ny indelning och utvidgade den också något. Han fick frön tillsänt till sig av sin vänner runt om i Europa. Som akademiträdgårdsmästare arbetade Didrik Nietzel som Linnaeus träffat i Holland då Nietzel arbetade som trädgårdsmästare hos Clifford. Linnaeus lyckades få den duktige Nietzel att lämna Holland och flytta till Sverige.
I akademiträdgården odlades många medicinalväxter och andra växter som kunde vara av ekonomisk nytta. Att dricka te hade blivit på modet i landet och allehanda surrogat provades för att kunna spara in den höga kostnaden som importen innebar. Linnaeus var övertygad om att det var möjligt att odla te i Sverige. Han fick år 1762 en levande teplanta av sjökapten C. G. Ekeberg och lyckades få den att blomma sommaren 1765.
Linnés Hammarby

Hammarby och Sävja


Linné tyckte att luften i Uppsala var ohälsosam och att staden var alldeles för bullrig. Därför köpte Linné år 1758 Hammarby och Sävja. Året därpå köpte han även granngården Edeby. Linné var tvungen att försätta sig i skuld för att klara av dessa köp. Den ursprungliga byggnaden på Hammarby var ett litet envåningshus. Linné byggde med tanke på sina barns framtid en ny större huvudbyggnad som stod klar år 1762.

På Hammarby kom familjen att tillbringa somrarna och här kunde Linné odla växter som inte tålde den alltför fuktiga jordmånen i akademiträdgården i Uppsala. Av de frön och lökar Linné fick av drottning Katarina II av Ryssland ordnade Linné en egen avdelning i trädgården kallad "Sibirien". Här tog Linné också emot studenter för privatundervisning.

Efter en stor brand i Uppsala år 1766 blev Linné orolig för sina samlingar och byggde därför uppe på berget bakom Hammarby ett museum där han sedan förvarade alla sina samlingar.

Trots idoga försök att få behålla Linnés samlingar i Sverige såldes Linnés herbarium efter sonen Carls död 1784 till Sir James Edward Smith i London. Behållningen gick till Linnés döttrar. En del av linnéherbariet hade lämnats till Claes Alströmer som säkerhet för ett lån och överlämnades sedemera till Kungliga Vetenskapsakademien. Detta så kallade "Herbarium parvum" som bestod av Linnés sons tidiga insamlingar och utgallrade växter ur Linnés stora herbarium finns nu i Linnéherbariet på Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm.

Text: Louise Petrusson

Referenser
Fries, Th. M., 1903: Linné, lefnadsteckning, Fahlcrantz & Co., Stockholm.

Lindman, C. A. M., 1907: A Linnean Herbarium in the Natural History Museum in Stockholm. 1. Monandria-Tetrandia, Arkiv för Botanik, band 7, nr.3.

Malmeström, E. & A. H. Uggla, 1957: Vita Caroli Linnaei. Carl von Linnaeus självbiografier, Almquist & Wiksell - Stockholm.

Tillberg, T., 1907: Linnéporträtt, Almquist & Wiksell - Uppsala.

Uppsala Universitet, 1999-03-10: Linnés Hammarby, hemsida: http://www.hammarby.uu.se/.

Uppsala Universitet, 1999-03-10: Linnéträdgården, hemsida: http://www.linnaeus.uu.se/.

Läs mer:
Linnés egen levnadsteckning  
Persongalleri  
Linnéherbarietlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
Senast ändrad 07 april 2009 09:17
Sidansvarig: Arne Anderberg, Professor
Arne.Anderberg@nrm.se