Sedan urminnes tider har människor lagt märke till och fascinerats av fåglarnas periodiska uppdykande och försvinnande. Vart de tog vägen var länge ett mysterium och Linné skrev i Migrationes avium 1757 att svalorna övervintrade på sjöbotten. År 1763 beskrev Johann Leonard Frisch hur han fäst färgat garn runt benen på svalor för att därigenom försöka ta reda på om svalorna verkligen övervintrade på sjöbotten. Om så var fallet borde färgen ha försvunnit när de återvände på våren. Eftersom färgen bevarades drog han slutsatsen att de måste ha tillbringat vintern i varmare länder, han föreslog Italien.
Det finns uppgifter om att fåglar märkts långt tillbaka i tiden och redan 200 år före Kristus lär Quintus Fabius Pictor under det andra Puniska kriget ha använt en märkt svala för att sända information till en belägrad stad. Svalan som tagits från ett bo i staden försågs med en tråd runt foten där antalet knutar angav hur många dagar det skulle dröja innan undsättning skulle nå fram. Tysken Naumann rapporterade 1820 om ett märkprojekt där han försåg ormvråkar med kopparringar där hans adress, tid och plats för märkningen fanns angivna. Syftet med märkningen var att studera hur fjäderdräkten hos vråkarna förändrades med tiden. Tyvärr fick han inte tillbaka hela fåglarna utan bara ringarna vilket innebar att hans syfte med märkningen inte gick att uppnå och projektet avslutades. Att han kunde studera hur fåglarna förflyttade sig tycks inte ha intresserat honom.
Bland falkenerare har det under lång tid förekommit att fåglar märkts för att ange vem som är ägare till fågeln men det var dansken Hans Christian Cornelius Mortensen som i slutet av 1800-talet i större skala startade den vetenskapliga märkningen av fåglar med numrerade och adresserade ringar. Efter att ha provat några olika metoder började han använda tunna aluminiumband som efter att en inskription stansats in formades till ringar. Mortensen var under åren 1888-1919 lektor vid katedralskolan i Viborg på Jylland och den 5 juni 1899 försåg han den första staren med en ring - "Viborg 1". Under det första året märkte han totalt 165 starar och året därpå ytterligare 410. Att det blev just starar berodde på att han under många år studerat arten under häckningstid och han hoppades få uppgifter om deras flyttning. Mortensen skrev flera upprop i europeiska tidskrifter där han berättade att han märkt starar för att om möjligt kunna lära sig något om deras flyttning och att han önskade få rapporter om de påträffades.
Mortensen började snart märka även andra arter och fram till och med 1920 hade han märkt drygt 5000 fåglar av 33 arter och hade fått nästan 400 återfynd. Ett återfynd av en kricka den 12 april 1908 vid Hederviken, 40 km norr om Stockholm, är förmodligen den första ringmärkta fågel som påträffades i Sverige. I mitten av 1970-talet kom det dock en rapport om en vit stork som sköts vid Ottenby 1907 eller 1908 och som bar en ring med inskriptionen MORTENSEN VIBORG 12. Fågeln märktes som bounge på Jylland 1905.
Mortensens lyckade resultat innebar ett genombrott för ringmärkningen som metod och den spred sig snabbt till andra länder. Johanness Thienemann startade 1901 världens första fågelstation, Vogelwarte Rossitten, på Kurische Nehrung/Courish Spit i dåvarande Ost-Preussen. Från 1903, då han började ringmärka kråkor, och fram till andra världskriget, då verksamheten avbröts, märktes närmare 1 miljon fåglar vid stationen och 1956 återupptogs ringmärkningsarbetet vid den ryska fågelstationen Rybachy belägen på samma plats.
Ringmärkningsprojekt startade i Storbritannien 1904, i Ungern 1908 samt i Nordamerika och Portugal 1909. Vad gäller de övriga nordiska länderna började man märka i Sverige 1911, i Finland 1913, i Norge 1914 och på Island 1921. Idag finns ringmärkningsprojekt i många länder världen över.
Skriv ut
