Hur ringmärkningen startade i Sverige

År 1913 beskrev Hialmar Rendahl, i en artikel i Fauna och Flora, olika metoder vid flyttfågelundersökningar och påtalade behovet av att systematiskt samla in uppgifter om flyttfåglarnas uppträdande från många olika platser och han uppmanade de som var intresserade av att delta i arbetet att höra av sig till riksmuseet. Planen var att starta ett ringmärkningsprojekt med ringar adresserade "Return Riksmuseum Stockholm". Ringarna skulle tillverkas i aluminium, vara försedda med en låsmekanism och tillverkas i fyra olika storlekar; kråkringar, måsringar, trastringar och svalringar. Den dåvarande professorn för vertebratsektionen vid Naturhistoriska riksmuseet, Einar Lönnberg, var positiv till projektet och lär själv ha skött ringmärkningsexpeditionen fram till sin pension 1933. I takt med att ringmärkningsaktiviteten ökade anställdes särskild personal för att sköta arbetet.

Ringmärkningen ökade successivt i omfattning och flera andra organisationer startade liknande verksamhet. En av dessa var Svenska Jägareförbundet som inom ramen för den svenska viltundersökningen, där både däggdjur och fåglar märktes, utvecklade ett s k vingmärke för att kunna märka dunungar av främst hönsfåglar och änder. Senare började de också använda vanliga ringar.

Under senare delen av 1950-talet började en diskussion om att centralisera ringmärkningen i landet. De institutioner som drev märkningen hade svårt att avsätta tillräckliga resurser och man ansåg att resursbristen skulle kunna avhjälpas genom rationalisering och effektivisering av arbetet. Detta skulle kunna åstadkommas genom att använda en gemensam adress på alla ringar och genom att samordna korrespondens, återfyndsregistrering och publicering. Det skulle också vara en fördel om Sverige representerades av en enda organisation internationellt. Vid ett möte i Stockholm den 24 januari 1959 beslöts att centralen borde förläggas till Naturhistoriska riksmuseet. Professorn vid vertebratsektionen, Alf Johnels, var positiv till att museets adress användes på alla ringar i landet och kunde också erbjuda arbetsrum för expeditionsarbetet.

För att planerna skulle kunna förverkligas behövdes dock ett ekonomiskt anslag för att nyanställa två personer. En ansökan till Statens Naturvetenskapliga Forskningsråd bifölls varefter Sten Österlöf anställdes som chef och Carin Malmberg som kanslibiträde för den samlade ringmärkningscentralen som togs i drift i januari 1960.

Den nybildade centralen stod under vetenskaplig ledning av en samarbetskommitté, kallad ringmärkningsnämnden, med representanter från de organisationer som tidigare bedrivit ringmärkning i landet samt Svenska Naturskyddsföreningen. Ett årligt anslag till ringmärkningsverksamheten erhölls från forskningsrådet fram till 1975 varefter verksamheten helt överfördes till riksmuseets normala budget. Ringmärkningsnämnden fortsatte sitt arbete även efter denna förändring men nu som en rådgivande nämnd. Fram till slutet av 1980-talet var de ekonomiska resurserna för ringmärkningscentralen så begränsade att man vid flera tillfällen var tvungen att försöka begränsa antalet märkta fåglar.