Ringmärkning i Sverige

Ringmärkningen i Sverige startade i liten skala redan 1911. Från början var det ett flertal aktörer inblandade, men i dag administreras all ringmärkning i Sverige av Ringmärknings centralen på Naturhistoriska riksmuseet.

Första ringmärkningen i Sverige​

Den 5 maj 1911 höll L. A. Jägerskiöld, intendent vid Naturhistoriska museet i Göteborg, ett föredrag om fåglarnas flyttning vid ett möte anordnat av Göteborgs Biologiska Förening. På detta möte presenterade han resultat från de ringmärkningar som utförts av bland andra Mortensen i Danmark och Thienemann i Tyskland. Vid en diskussion efter föredraget gav man konservator Gustav Kihlén i uppdrag att märka ungar av fjällvråk i Lappland följande sommar.

Mycket sliten ring

Gammal sliten ring

Uppdraget utfördes och den 30 juli hade 76 fjällvråkar märkts i trakten av Kiruna. Dessa är de första fåglarna som ringmärktes i Sverige och de märktes med aluminiumringar med adressen "Museum Gothenburg" och ett nummer från 1 till 100.

Märkningarna gav inte mindre än 15 återfynd vilket innebär att en av fem märkta fjällvråkar återfanns. Detta innebar att ringmärkningen i Sverige fick en mycket god start och Naturhistoriska museet i Göteborg fortsatte märkningen, även om den skedde i ganska liten omfattning och låg nere helt under åren 1915-1921.

Vikten av systematisk insamling

År 1913 beskrev Hialmar Rendahl, i en artikel i Fauna och Flora, olika metoder vid flyttfågelundersökningar och påtalade behovet av att systematiskt samla in uppgifter om flyttfåglarnas uppträdande från många olika platser och han uppmanade de som var intresserade av att delta i arbetet att höra av sig till riksmuseet.

Naturhistoriska riksmuseet​

Planen var att starta ett ringmärkningsprojekt med ringar adresserade "Return Riksmuseum Stockholm". Ringarna skulle tillverkas i aluminium, vara försedda med en låsmekanism och tillverkas i fyra olika storlekar; kråkringar, måsringar, trastringar och svalringar.

Den dåvarande professorn för vertebratsektionen vid Naturhistoriska riksmuseet, Einar Lönnberg, var positiv till projektet och lär själv ha skött ringmärkningsexpeditionen fram till sin pension 1933. I takt med att ringmärkningsaktiviteten ökade anställdes särskild personal för att sköta arbetet.

Svenska Jägareförbundet​

Ringmärkningen ökade successivt i omfattning och flera andra organisationer startade liknande verksamhet. En av dessa var Svenska Jägareförbundet som inom ramen för den svenska viltundersökningen, där både däggdjur och fåglar märktes, utvecklade ett så kallat vingmärke för att kunna märka dunungar av främst hönsfåglar och änder. Senare började även de att använda vanliga ringar.

Ottenby fågelstation

Ottenby fågelstation startades 1946 och använde till en början riksmuseiringar. Eftersom märkvolymen snabbt ökade kunde riksmuseet 1952 inte längre förse stationen med ringar, vilket ledde till att Sveriges Ornitologiska Förening började använda egna ringar som var adresserade till en postbox i Stockholm. Föreningens ringar användes under 1950-talet även av Skånes Ornitologiska Förening, främst vid Falsterbo fågelstation.

Centralisering av ringmärkningen

Under senare delen av 1950-talet började en diskussion om att centralisera ringmärkningen i landet. De institutioner som drev märkningen hade svårt att avsätta tillräckliga resurser och man ansåg att resursbristen skulle kunna avhjälpas genom rationalisering och effektivisering av arbetet.

Detta skulle kunna åstadkommas genom att använda en gemensam adress på alla ringar och genom att samordna korrespondens, återfyndsregistrering och publicering. Det skulle också vara en fördel om Sverige representerades av en enda organisation internationellt.

Vid ett möte i Stockholm den 24 januari 1959 beslöts att centralen borde förläggas till Naturhistoriska riksmuseet. Professorn vid vertebratsektionen, Alf Johnels, var positiv till att museets adress användes på alla ringar i landet och kunde också erbjuda arbetsrum för expeditionsarbetet.

Ringmärkningscentralen bildas

För att planerna skulle kunna förverkligas behövdes dock ett ekonomiskt anslag för att nyanställa två personer. En ansökan till Statens Naturvetenskapliga Forskningsråd bifölls varefter Sten Österlöf anställdes som chef och Carin Malmberg som kanslibiträde för den samlade ringmärkningscentralen som togs i drift i januari 1960.

Den nybildade centralen stod under vetenskaplig ledning av en samarbetskommitté, kallad ringmärkningsnämnden, med representanter från de organisationer som tidigare bedrivit ringmärkning i landet samt Svenska Naturskyddsföreningen.

Ett årligt anslag till ringmärkningsverksamheten erhölls från forskningsrådet fram till 1975 varefter verksamheten helt överfördes till riksmuseets normala budget. Ringmärkningsnämnden fortsatte sitt arbete även efter denna förändring men nu som en rådgivande nämnd.

Fram till slutet av 1980-talet var de ekonomiska resurserna för ringmärkningscentralen så begränsade att man vid flera tillfällen var tvungen att försöka begränsa antalet märkta fåglar.

Ringar i olika storlekar

Ringar i olika storlekar