Under mesozoicum utgjorde den antarktiska regionen centrum för en mycket större kontinent kallad Gondwana. Som sådant utgjorde regionen en förbindelselänk mellan fragment som Afrika, Australien, Indien, Syd America och Nya Zeeland när Gondwana splittrades. Däför är den antarktiska floran nyckeln till att kunna förstå hur växternas spridningmönster utvecklades. Vid samma tidpunkt som Gondwana splittrades spred sig blomväxterna från tropiska till högre latituders regioner. Således är den antarktiska vegetationens historia central vid klarläggandet av hur angiospermerna spred sig över de södra kontinenterna. Emellertid så är vår kunskap om den antarktiska floran begränsad, mycket beroende på att regionen är bristfälligt besökt och ej närmare utforskad. Det finns ett antal floror kända från den antarktiska regionen och dessa undersöks i denna studie för att ligga som grund för en undersökning av långsiktiga vegetationsförändringar. Ett av nyckelområdena i denna studie är att fastställa tidigare ekologiska villkor. Under större delen av de senaste 200 miljoner åren har den antarktiska regionen varit belägen på höga latituder. Under "växthusperioder" frodades en yppig vegetation i en region som idag är täckt av snö och is. Dessa växtsamhallen spirade under förhållanden som inte har någon nutida motsvarighet; en starkt säsongsbunden polarljusregim och varma förhållanden. Denna unika vegetations ekologi utgör en av nyckelpunkterna för att kunna förstå hur vöxter utvecklades under dessa betingelser.Medarbetare:
Dr Imogen Poole, Utrecht
Dr Jane Francis, Leeds
Dr Anne Marie Tosolini, Melbourne
Dr Jenny Greenhalgh, Timetrax
Publikationer
Cantrill, D.J. & Nagalingum, N.S. 2005. Pteridophytes from the Cretaceous of Alexander Island, Antarctica: implications for Cretaceous phytogeography of the Southern Hemisphere. Review of Palaeobotany and Palynology 137: 83-103.Nagalingum, N.S. & Cantrill, D.J. 2006. Early Cretaceous Gleicheniaceae and Matoniacae (Gleicheniales) from Alexander Island, Antarctica. Review of Palaeobotany and Palynology 138: 73-93.
Skriv ut
