Den här sidan uppdateras inte längre och innehållet kan vara inaktuellt.

Meteoriter

Meteoriter är material från rymden som faller ned på jorden. Det stora flertalet av dem (94%) är stenar, resten består av nickelhaltigt järn samt en mindre andel sten-järnblandingar.

Meteoriterna härstammar från asteroider vilka genom kollisioner med varandra har splittrats, kommit ur kurs, och korsat jordens bana. Kometkärnor anses också vara en källa för vissa meteoriter. Det finns även grupper av mycket sällsynta meteoriter som kommer från planeten Mars eller från månen.

Hur känner man igen en meteorit?

Meteoriterna har karaktäristiska egenskaper som gör att de lätt kan identifieras av en fackman.
Hur känner man igen en meteorit?
Sanna och falska meteoriter

Alla meteoriter som fallit under de senaste hundra åren eller ännu längre tillbaka har en tunn och skarpt avgränsad, svart smältskorpa. Smältskorpan bildades vid inbromsningen i atmosfären. Stjärnskott (=meteorer) är meteoriter som är så små att de helt smälter upp och förgasas i atmosfären.

Järnmeteoriter

Järnmeteoriter har hög densitet och är starkt magnetiska. Om man etsar en polerad yta med en speciell syrablandning framträder en struktur som bara finns i meteoritjärn.

järnmeteorit
Järnmeteorit från Chinautla, Guatemala, funnen 1902. Polerad och etsad yta, med den karakteristiska strukturen.
Foto: Dan Holtstam

Stenmeteoriter: kondriter och akondriter

Stenmeteoriter innehåller mindre mängder järn och är därför svagt magnetiska. De består huvudsakligen av olivin samt ett pyroxenmineral som nästan helt saknas i bergarter på jorden. Mineralen bildar millimeter-stora droppliknande kulor av olika struktur (=kondruler). Eftersom de flesta stenmeteoriter innehåller kondruler kallas de kondriter.

Bland kondriterna finns en mindre vanlig typ av speciellt intresse, de kolhaltiga kondriterna. Namnet syftar på deras innehåll av små mängder organiska substanser som uppkommit i rymden utan medverkan av biologiska processer. Denna grupp anses ha den mest primitiva (=ursprungliga) sammansättningen. Kondriterna motsvarar det material som vår planet, jorden, bildades av tidigt i solsystemets utveckling.

Akondriter är sällsynta typer av stenmeteoriter utan kondruler. De indelas i flera grupper som skiljer sig kraftigt från varandra. Meteoriterna från Mars utgör tre av grupperna.

kondrit
Bilden, tagen i ett polarisationsmikroskop, visar en kondrit som föll i Hallingeberg i Småland 1944. Bergarter av detta utseende existerar inte på jorden.
Foto: Erik Jonsson

Meteoriter är ovanliga

I genomsnitt registreras fem nya meteoriter från fall varje år, i hela världen. Man känner bara till nio olika meteoriter som fallit i Sverige sedan mitten av 1800-talet. Till dessa kommer en handfull fynd, det vill säga meteoriter man hittat och ej kan sätta i direkt samband med något observerat fall.

Enheten för mineralogi vid Naturhistoriska riksmuseet har i sina samlingar 1008 prov från 307 olika meteoriter. Deras namn, typ och landet de kommer ifrån är förtecknade i en sökbar meteoritkatalog.

Kända meteoriter

Den mest kända svenska stenmeteoriten, kallad Hessle efter nedslagsplatsen i Uppland, exploderade 1869 i atmosfären och gav upphov till en meteoritskur där hundratals individuella stenar kunde tillvaratas.

Järnmeteoriten Muonionalusta består också av flera bitar, vilka är fragment efter en mycket stor meteorit som föll i Norrbotten för mer än 800.000 år sedan. Spåren efter nedslaget har sopats igen av upprepade nedisningar under istiden. Många rostiga järnfragment finns dock kvar i moränen och väntar på att bli upptäckta.

Riktigt stora meteoriter bromsas ej av atmosfären utan träffar jorden med kosmisk hastighet (mer än 11 km/sek) och förgasas i en katastrof som kan få global omfattning. Det mest välkända exemplet är ett förmodat asteroidnedslag i Mexiko för 65 miljoner år sedan som orsakade dinosauriernas utdöende.

Ett mera närbeläget exempel på ett katastrofalt meteoritnedslag är den 365 miljoner år gamla cirkulära Siljanstrukturen. Sjöarna Siljan, Orsasjön, Skattungen och Oresjön markerar strukturens läge.