Sälar

Av Sveriges tre sälarter är gråsälen den största och vikaren är den minsta. De äter främst fisk och blir mellan 25-50 år gamla. Kutarna föds mellan februari och juni.

Alla tre arterna tillhör familjen öronlösa sälar (Phocidae), även kallade egentliga sälar. Sälar till hör däggdjuren och är väl anpassade för ett liv i vatten.

Anpassning till livet i vatten

De har ett tjockt späcklager som skyddar dem mot kylan. Kroppen är spolformad med fyra labbar för att ge en bättre simförmåga. När sälen dyker andas den ut och stänger öron och näsborrar. För att kunna tillbringa lång tid under vattnet sparar de på syret genom att blodet främst transporteras till de viktigaste delarna av kroppen som hjärta, hjärna och det centrala nervsystemet. Även hjärtfrekvensen går ner när sälen dyker. Syre kan även lagras direkt i sälens muskulatur.

För att klara trycket från vattnet när sälen dyker, har de en elastisk kropp och revbenen kan tryckas ihop utan att skada inre organ. Alla tre sälarterna kan alla dyka ner till flera hundra meters djup.

Kutar

Sälarna blir könsmogna vid 4-5 års ålder. De föder en kut per år, någon gång mellan februari-juni, beroende på art. Eftersom sälar har fördröjd fosterutveckling sker parningen redan någon till några veckor efter det att honan har fött sin kut.

Gråsäl (Halichoerus grypus)

Av Sveriges tre sälarter är gråsälen den största. Hanen kan bli som mest cirka 3 meter lång och väga upp till drygt 300 kg. Honan är något mindre, cirka 2 meter lång och upp till 200 kg. Till färgen är hanen mörkgrå, brun eller svart med ljusa fläckar, ibland flammig. Honor och ungdjur är ljusgrå med mörka fläckar, oftast med en ljusare undersida. Gråsälen finns framför allt i Östersjön, längs västkusten finns endast enstaka djur.

Gråsälen föder sina ungar mellan februari och mars, gärna i packisbälten, men vid brist på is även på kobbar och skär längst ut i havsbandet. Kutarna föds med en lång, tjock ullig päls som de fäller, mellan 2-4 veckor efter födseln. Ungen diar i cirka tre veckor, under den tiden ökar den i vikt med omkring 30-40 kg. Honan däremot, som inte hinner äta under denna period, minskar i vikt med cirka 60-70 kg. Efter att digivningsperioden är slut lämnar honan kuten och efter cirka en månad av fasta, får kuten själv lära sig att jaga sin föda.

Gråsälen äter all slags fisk men strömming dominerar i alla åldersgrupper. Skarpsill, sik och flundror är ochså vanliga arter på menyn. En gråsäl kan bli upp till 35-40 år och honan blir oftast äldre än hanen.
Mer om gråsäl på forskningssidorna

Knubbsäl (Phoca vitulina)

Knubbsälen är vanligast på Sveriges västkust, men det finns även en mindre, genetiskt isolerad population vid Kalmarsund. Knubbsälen är mycket mindre än gråsälen, men storleken mellan honor och hanar skiljer sig inte så mycket åt. Hanen blir omkring 1,8 meter och väger cirka 100 kg, medan honan som är lite mindre blir 1,7 meter med en vikt på cirka 80 kg. Färgen som är samma hos honor och hanar, är gråspräcklig, .

Knubbsälen föder sina kutar i juni, cirka 11 månader efter parningen. Till skillnad från gråsäls- och vikares kutar föds knubbsälens kutar utan den vita, tjocka pälsen som den tappar redan under fosterstadiet. Det gör kuten bättre anpassad för att tidigt gå ner i vattnet. Honan spenderar hela sin energireserv under digivninngsperioden, men kan äta i slutet av perioden då kuten lämnas på ett skär. Honan lämnar kuten efter cirka 3-4 veckor, då den får klara sig själv.

Knubbsälen äter en varierad kost, där över 30 fiskarter kan ingå. Knubbsälen kan bli mellan 25-35 år, honorna lever oftast längst.
Om knubbsäl och vikare på forskningssidorna

Vikare (Pusa hispida botnica)

Vikaren är egentligen en arktisk art som blev instängd i Östersjön efter den senaste istiden. Den svenska populationen lever i Bottenviken. Vikaren är vår minsta sälart och blir omkring 1,5 meter lång och väger som mest cirka 110 kg. Kroppen är mycket rundare än hos både grå- och knubbsäl, med ett litet huvud. På ryggsidan har vuxna djur mörk päls med oregelbundet utspridda ljusa ringar, medan magen har ljusare päls, utan ringar.

Vikaren föder sin kut mellan februari-mars i en grotta som honan krafsat ut på isen. Vikarhonan tappar halva sin vikt under diperioden, som varar mellan 4-6 veckor. Kuten föds, precis som gråsälskuten, med tjock, vit och ullig päls som den behöver tappa innan den kan bege sig ner i vattnet.

Vikare äter fisk och även skorv, som är ett kräftdjur. En vikare kan blir mellan 40-50 år gammal.
Om knubbsäl och vikare på forskningssidorna