Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Blåsippa

Blåsippa, Hepatica nobilis (Anemone hepatica), är vanligast i södra Sverige, men den finns även norrut och de nordligaste förekomsterna finns i väl skyddade och sydvända områden.

Blåsippa

Blåsippa. Foto: Lars-Åke Janzon

Blåsippa, liksom nästan alla tidiga vårväxter, plockas mycket. Den har därför minskat, särskilt i närheten av storstäderna, och man har varit tvungen att fridlysa den på många ställen.

Fridlyst och skyddad

Blåsippa är fridlyst, helt fredad, i Skåne, Hallands, Stockholms och Västerbottens län. Detta gäller även i de delar av Västra Götalands län som tidigare tillhörde Göteborgs- och Bohus län.

I hela landet är det är förbjudet att gräva eller dra upp levande exemplar med rötterna, och att plocka blåsippor för försäljning.

Mer att läsa

Läs mer om vanliga svenska arter i Den virtuella floranlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Litteraturtips

Linné skrev 1755: "Växer här och där i skogar och enebackar, alltid på lundartade, ej på solöppna ställen. Kallas på Gotland killingeblomma, i Småland blåveror, i Värmland blåves, i Skåne blålock. Året innan blomman framträder, ligger den fullt utbildad inuti knoppen och kan då grävas fram med alla sina delar färdigbildade. Blåsippan börjar blomma då tjälen knappt gått ur marken, och står ända till dess tulpanen slagit ut. När blåsippans blomning börjar, då börja aspdungarna skifta i grått och björklundarna i rött, då leker norsen, då börja gräsen växa upp vid vattnet. Blåsippan går i spetsen för lundflorans skara."

von Linné,  C. 1755, Flora svecica - Svensk flora. /i svensk översättning 1986./ (Forum, Stockholm.)