Den Skandinaviska fjällkedjan kallas på geologspråk för de Skandinaviska Kaledoniderna, efter det romerska namnet på Skottland, Caledonia. Berggrunden i Skottland och på Irland utger en del av samma bergskedja, som sedan fortsätter på andra sidan Atlanten i New Foundland och vidare ner genom Appalacherna i östra Kanada och USA. Berggrunden på östra Grönland utgör också en del av den Kaledonska bergskedjan, den del som kolliderade med Skandinavien och som vi sedan skiljdes ifrån när den nuvarande Nordatlanten bildades och Grönland och Skandinavien på nytt drev isär.Fjällkedjan är uppbyggd av s.k. skollor, stora bergartssjok, som transporterats hundratals kilometer österut över det prekambriska urberget, och staplats upp ovanpå varandra. Ofta har de kambriska alunskiffrarna agerat som ett glidlager för den understa överskjutningen. Denna uppstapling av skollor ovanpå varandra innebär att man kan få en upprepning av samma sekvens av sedimentära bergarter ovanpå varandra, att man kan träffa på äldre bergarter ovanpå yngre, och kraftigt omvandlade metamorfa bergarter ovanpå relativt välbevarade sedimentära bergarter. Det sistnämnda är fallet i Åreskutan, som utgjort lite av en typlokal för förståelsen av fjällkedjans geologi. Den som först lanserade överskjutningsteorin för fjällkedjans bildning, bl.a. för att förklara den omvända lagerföljden i Åreskutan, var geologen A.E. Törnebohm på 1870-talet. Liknande överskjutningar var kända från Alperna, dock ej av denna magnitud. Törnebohms teori väckte dock kraftigt motstånd, eftersom ingen kunde förklara orsaken till dessa gigantiska överskjutningsrörelser. Först efter flera decenniers strider slog överskjutningsteorin igenom, och genom den moderna plattektoniska teorin kunde överskjutningarna få sin förklaring. Den bild som nu framträder för fjällkedjans bildning är som följer:
I slutet av Prekambrium, för 700-600 miljoner år sedan, började jordskorpan i västra delen av den Fennoskandiska skölden tänjas ut och spricka upp. Sediment, främst sandstenar, avsattes i lokala förkastningsbassänger, och diabasmagma trängde upp längs sprickor från jordens inre. Vid början av Kambrium, för ca. 540 miljoner år sedan, hade kontinenten delats och en ny ocean, Iapetushavet, bildats i väster. Samtidigt som djuphavssediment avsattes i denna ocean, avsattes sediment som blev till sandsten och alunskiffer uppe på kontinenten i öster, som var täckt av ett grunt hav. Under Ordovicium, för ca. 500-450 miljoner år sedan, började Iapetushavet återigen slutas genom subduktion längs kontinent-kanterna eller utmed öbågar längre ut till havs. I väster avsattes därmed både vulkaniter och sediment, medan den rena sedimentavsättningen fortsatte i öster med kalkstenar och skiffrar. Samma utveckling fortsatte under silur. Episoder med deformation och metamorfos under ordovicium tyder på tidiga kollisioner mellan dessa öbågar och själva kontinent-kanten. |
Klicka på bilden för förstoring.
Den Skandinaviska fjällkedjans bildning, från slutet av Prekambrium (överst) via tidig Kambrium och Ordovicium till Silur-Devon (nederst) (Från "Naturen berättar", Naturhistoriska riksmuseet 1989). Klicka på bilden för förstoring.
|
Vid gränsen Silur-Devon, för ca. 400 miljoner år sedan, slöts Iapetushavet helt och Grönland kolliderade med Skandinavien. Vid kollisionen deformerades och metamorfoserades de tidigare bildade sedimentära och vulkaniska bergarterna, och sköts i stora sjok, s.k. skollor, flera 100 km österut över den äldre berggrunden, så att en hög bergskedja byggdes upp. Erosion av den nybildade bergskedjan ledde till avsättning av tjocka sedimentpackar i förkastningsbassänger vid den norska västkusten under devon. Fortsatt erosion ledde med tiden till att den ursprungliga bergskedjan nästan helt planades ut. Under tertiär tid skedde dock en vertikal upphöjning av västra Skandinavien, så att den nuvarande fjällkedjan bildades som topografisk företeelse. Dess ytformer är starkt präglad av glacialerosion under de senaste årmiljonernas nedisningarna.
Fjällkedjan nedifrån och uppDen Skandinaviska fjällkedjan är uppbyggd av ett antal skoll-enheter av överskjuten berggrund, som ligger uppstaplade på varandra: Fjällranden: Underst finns ett tunt skikt av sedimentbergarter som är avsatta på platsen, ej överskjutna, och som går i dagen i en smal zon längsmed den s.k. fjällranden i öster (mörkblå på kartan). På sina håll innehåller Fjällrandens sandstenar impregnationmalmer av blyglans och zinkblände, vilka brutits i Laisvall utanför Arjeplog i Norrbotten och Vassbo nära Idre i norra Dalarna.Den undre skollberg-grunden består av sandstenar, kalkstenar och skiffrar som avsatts på den Fennoskandiska skölden och endast skjutits en kortare sträcka österut (ljusblått på kartan). Störst utbredning har dessa bergarter i centrala Jämtland, bl.a. jordbruksbygden runt Storsjön. Till den undre skollberggrunden räknas också en del prekambriskt urberg, främst graniter, som tittar fram i frameroderade fönster i fjäll-kedjans inre delar (ljusbrunt på kartan). Den mellersta skollberg-grunden innehåller bl.a. delar av urbergsunderlaget som ryckts med i rörelserna österut (mellan-brunt på kartan). Till den mellersta skollberggrunden hör också Särvskollan i Härjedalen, som består av sandstenar genomsatta av diabaser, bildade vid kontinentkanten i samband med Iapetushavets bildning, och Offerdalsskollan i Jämtland, vars skiffrar används som golvbeläggning och trädgårdsplattor (ljusgrönt på kartan). |
Klicka på bilden för förstoring
Geologisk karta över de svenska fjällen, där de olika färgerna symboliserar de olika skoll-enheterna. Kartan är ett utsnitt av den förenklade berggrundskartan över Sverige (Sveriges berggrund från urtid till nutid, SGU Ba 76, 2004), framtaget av och publicerat med tillstånd av Sveriges Geologiska Undersökning.Klicka på bilden för förstoring.
|
Den övre skollberggrunden indelas i Seve- och Köli-skollorna. Seve-skollorna består till stor del av gnejser och amfiboliter, som representerar den yttersta kontinentkanten och övergången till oceanskorpa (mörkgrönt på kartan). Dessa hårda bergarter bildar nu flera av de högsta fjällmassiven på den svenska sidan: Sylarna, Åreskutan, Sarek, Kebnekaise. Köli-skollorna väster därom består av metamorfoserade ordoviciska och siluriska vulkaniter och sediment, ursprungligen avsatta i oceanen väster om den Fennoskandiska skölden (mellanblått på kartan). Numera utgörs dessa omvandlade bergarter av kvartsiter, fylliter, glimmerskiffrar, grönstenar och omvandlade sura vulkaniter. I anslutning till de senare förekommer också vulkaniskt bildade koppar-zink-bly-mineraliseringar, varav Stekenjokk i sydligaste Västerbottensfjällen bröts under 1970- och 80-talen.Den översta skollberggrunden sticker bara in i en liten del av Västerbottens-fjällen, men har stor utbredning på den norska sidan (i Nordland och Troms fylke). Den består till stor del av bergarter ursprungligen avsatta på den amerikanska sidan av Iapetushavet, och innehåller också graniter bildade genom uppsmältning under den kaledonska bergskedjebildningen (också mellanblå på kartan).
|
|
Skriv ut
