Björndjur

Björndjur är små djur som man kan hitta i mossa om man lägger den i litet vatten och tittar i ett mikroskop. De är små och genomskinliga, 0,1-1,2 mm långa djur, som har fyra benpar. De finns i havet, i sötvatten och på land. Födan utgörs av mikroskopiska djur, alger och mikroorganismer.

Björndjur.

Björndjur, tardigrader, är små (vanligen 0,1-0,5 mm långa) trinda djur med fyra par kloförsedda ben. De landlevande arterna lever i vattenhinnor kring mossor och lavar eller i markens översta lager. Tardigrader förekommer också i bottensedimentet i hav, sjöar och vattendrag.

Förekomst

Enklaste sättet att få se tardigrader är att ta litet mossa som man lägger på ett nät upptill i en vattenfylld tratt (tratt som nedtill är försedd med en gummislang och ett litet glasrör). Efter cirka ett dygn kan man ta bort det vattenfyllda röret och suga upp djuren med en liten pipett. En droppe med djur kan sedan studeras i ett mikroskop.

Tardigraderna har en ovanlig förmåga att överleva infrysning och intorkning, vilket gör att de kan förekomma i tuvor av lav och mossa på stenmurar, på bergstoppar och i polarmiljöer.  Djuren kan påträffas på till exempel höga bergstoppar, i Antarktis och på Grönland. De kan torka in (kryptobios) och kan i detta tillstånd uthärda extrema miljöbetingelser, från temperaturen ned till absoluta nollpunkten (-273° C.) och upp till 150° C., det vill säga ett temperaturintervall på 423° C.!

Tardigraderna förefaller att vara känsliga för luftföroreningar och kan eventuellt ha betydelse som testorganismer för att påvisa förekomsten av giftiga ämnen. I mossprover innifrån städer, där miljön är dålig, är tardigrader ovanliga, medan de nästan alltid finns i stort antal i mossa från naturmiljöer.

Utseende

Huden består av en elastisk kutikula ibland utformad som plattor. Under kroppsväggen finns en kroppshåla med en vätska som står under tryck. Andnings- och cirkulationsorgan saknas. Nervsystemet består av en hjärna och en enkel bukgangliekedja. En del arter har enkla ögon. Bakom den rörformiga munhålan finns vanligen en rund sugbulb i mitten av matstrupen.

Föda

Födan kan utgöras av mikroskopiska djur, alger och mikroorganismer. De som är rovdjur eller som är växtsugare punkterar sin födokälla med hjälp av ett par vassa stiletter och suger sedan i sig innehållet.

Vissa arter är rovdjur och lever av andra smådjur i marken, bland annat av nematoder. Det har visat sig att tardigraderna genom sin konsumtion kan minska antalet nematoder. De är dock själva bli uppätna av mikroartropoder (kvalster och hoppstjärtar). Tardigradernas ekologi är förhållandevis dåligt känd och de tillhör en djurgrupp som ofta försummas vid markekologiska undersökningar.

Tardigraderna förefaller att vara känsliga för luftföroreningar och kan eventuellt ha betydelse som testorganismer för att påvisa förekomsten av giftiga ämnen. I mossprover innifrån städer, där miljön är dålig, är tardigrader ovanliga, medan de nästan alltid finns i stort antal i mossa från naturmiljöer.

Björndjur från Schulze 1861.

Reproduktion

Vissa arter är skildkönade, men enkönade arter med jungfrufödsel är vanliga. Äggen är förhållandevis stora och kan vara knottriga eller taggiga. Äggens utseende kan vara viktig för artbestämningen.

Systematisk placering

Tardigraderna anses numera tillhöra utvecklingsgrenen annelida-uniramia d.v.s. samma grupp som ringmaskar och klomaskar tusenfotingar och insekter. Deras ställning i systemet är omdiskuterad och de har också karaktärer som liknar motsvarande hos nematoder vilket har gjort att vissa forskare tidigare har placerat dem nära mematoderna. Dessa gemensamma karaktärer kan dock ha uppkommit genom konvergensutveckling.

Namnförklaring

Namnet Tardigrada kommer från det latinska ordet "tardigradus" som, i poetisk betydelse, betyder långsamt gående eller trögfotad, och syftar på djurens långsamma sätt att ta sig fram. Cirka 750 arter är beskrivna i världen. Från Sverige finns uppgifter om ett sjuttiotal arter.

Systematik:

Rike: Animalia
Stam: Tardigrada
Ordningar: Heterotardigrada, Mesotardigrada och Eutardigrada
Systematik

Läs mer:
Björndjur - Bildgalleri

Läs mer på forskningssidorna:
Forskning om björndjuren, Tardigraderna (Björn Sohlenius)

Text och foto: Björn Sohlenius, enheten för evertebratzoologi, Naturhistoriska riksmuseet

Litteraturtips:
Jönsson, I., 1999. Björndjuret, skendödens mästare. - Forskning och Framsteg 7, 38-41. Jönsson, K.I., 2001. Björndjur. - Biologen 2001 (1), 43-47.