|
Bland de arter av iglar som förekommer i Sverige finns det enbart en art som kan angripa människan och suga blod, blodigeln eller medicinsk blodigel (Hirudo medicinalis). Den har fått sitt latinska artnamn av Carl von Linné 1758.
Utseende, anatomi Blodigeln är som vuxen ca 15 cm lång med svartgrön till svartbrun rygg. Längs ryggen löper sex rödgula band. Undersidan är ljust grå och marmorerad. Den främre sugskålen är formad som en ränna och den bakre är skivformad och nästan lika bred som kroppen. Svalget har tre muskulösa käkar, som alla bär en mängd mikroskopiskt små tänder. Med dessa biter blodigeln igenom skinnet på ett värddjur, t.ex. en häst, ko eller en människa, och åstadkommer ett treuddigt sår på huden. Vid käkarna mynnar bl.a. spottkörtlar, vilka innehåller äggviteämnet hirudin som förhindrar blodets koagulation. Blodigelns tarm är utformad så att det uppsugna blodet kan lagras lång tid. Den mellersta delen av tarmen består av elva par blindsäckar där blodet förvaras. Igeln kan därigenom suga i sig blod utan att det koagulerar. Den sugande igeln kan tas bort, men blodet fortsätter ändå att rinna tills den antikoagulerande saliven sköljts bort.Värme och dofter lockar Blodiglarna reagerar på den värmestrålning som ett däggdjur avger. I en sjö eller damm simmar de genast mot källan till värmestrålningen. Likaså attraheras blodiglar av doften av svett och andra doftämnen från en människa.Födoval Blodiglar är blodsugande yttre parasiter och deras värdar är ryggradsdjur. De lever dock inte permanent fastsittande utan lämnar värddjuret när de har fyllt tarmen med blod. En måltid får igeln att öka i vikt 5-10 gånger. Den suger då in 10-15 kubikcentimeter blod. Denna blodmängd räcker för igeln att leva på under ett helt år, d.v.s de äter bara en gång per år. Om lämpliga värddjur saknas kan dock grodor och paddor vara intressanta även för en vuxen blodigel.Fortplantning Blodiglar, liksom alla andra iglar är tvåkönade (hermafroditer), och äggen läggs i kokonger som också innehåller upplagsnäring. Kokonger avsöndras från en förtjockning på kroppen, så kallad gördel (clitellum), där de hanliga och honliga könsorganen finns. Vid befruktningen fungerar det ena djuret som spermiegivare och det andra som spermiemottagare. Kokongerna, med upp till 15 ägg i varje, läggs i fuktig jord vid strandkanten i juli. Efter ett par månader kryper igelungarna ut och tar sig ner till vattnet. De lever där den första tiden på att suga blod från snäckor, fiskar och groddjur. Först när de är vuxna börjar de suga blod från däggdjur. Blodiglar kan bli över 15 år gamla!
Utbredning Blodigeln har sitt ursprung i Syd- och Mellaneuropa samt Asien. Troligen har den sedan införts till Sverige redan under medeltiden, men den kan möjligen även vara inhemsk. Blodigeln är sällsynt förekommande i södra och mellersta Sverige från Skåne till Dalarna. Arten fanns tidigare även i Norrland men det är idag osäkert om den finns kvar här. Mest känd är förekomsten av blodiglar i några små sjöar/dammar och mindre kärr vid Upplandskusten samt på Gotland och Öland.Hot Blodigeln har tagits med på den nationella rödlistan över hotade arter i Sverige då den bedöms vara en missgynnad art. Hoten mot blodigelns överlevnad i Sverige består främst i förlust av dess livsmiljöer. Många kärr och dammar har under det senaste århundradet dikats ut eller fyllts igen vilket spolierat både iglars och många andra vattenorganismers långsiktiga överlevnad.I äldre folkmedicin Blodigeln har spelat stor roll inom medicinen ända sedan medeltiden, vilket sammanhänger med att man ansåg att många sjukdomar berodde på dåligt eller "skämt" blod. Genom åderlåtning (flebotomi) kunde det dåliga blodet avlägsnas och patienten förhoppningsvis tillfriskna. Blodiglar kunde befria den sjuke från det olämpliga blodet. Årsbehovet av iglar i Sverige var på 1850-talet cirka 800 000 exemplar. Under vissa perioder har Sverige även haft export av blodiglar till bland annat Tyskland och USA.
Förväxlingsrisk Hästigeln (Haemopis sanguisuga) är en i Sverige vanligt förekommande igelart, som lätt kan förväxlas med blodigeln, och då främst på grund av att den når samma storlek. Hästigeln känns lättast igen på att ovansidan, som är mörk, saknar blodigelns karaktäristiska längsgående rödgula band. Hästigelns undersida är dessutom ljust gulgrön.Namnförklaring Ordet "igel" kommer från det fornsvenska ordet "ighil" och betyder någon som sticker ut, och syftar på djurets sätt att hänga fast vid värden. Släktnamet Hirudo kommer helt enkelt från det latinska order "hirudo" för blodigel.Systematik:Rike: AnimaliaStam: AnnelidaKlass: HirudinoideaOrdning: ArhynchobdellaeFamilj: HirudinidaeSläkte: HirudoSystematik
Författare Stefan Lundberg, limnolog, Naturhistoriska riksmuseetLitteraturtips:
Ajanki, T., 1994, Blodigeln - en resurs i modern sjukvård. - Naturvetaren 1:4-5.
Olsen, L.-H. & Svedberg, U., 1999, Smådjur i sjö och å. - Naturserien.
Gärdenfors, U. (Red.), 2000, Rödlistade arter i Sverige. (Uppsala)
|
 Blodigel
 Hästigel
|
Sidan senast uppdaterad: 2008-12-15
|
Skriv ut