Ullhandskrabban, Eriocheir sinensis, ett tiofotat kräftdjur som kan bli upp till 15 centimeter, är en av de hundra mest invasionsbenägna främmande arterna i världen. Krabban kommer ursprungligen från området mellan Vladivostok och södra Kina. I de områden där ullhandskrabban finns i stora mängder har den stor inverkan på den inhemska faunan.
Ullhandskrabban har fått sitt namn från sina ullhåriga framklor. Detta tiofotade kräftdjur kan bli upp till 15 cm långt, om man räknar med benen. Den nästan cirkelrunda ryggskölden kan bli drygt 7,5 cm bred. Ullhandskrabban äter andra ryggradslösa djur, växter och ibland fiskar som fastnat i fisknät.
Rapportera fynd!
För att få en bättre uppskattning av ullhandskrabbans utbredning och antal behöver vi din hjälp. På rapporteringssidan berättar vi mer om vilka uppgifter som är speciellt intressanta av att få in. Tack för din hjälp.Rapportera ditt fynd här
Ursprung
Ullhandskrabban kommer ursprungligen från temperade vatten i området mellan Vladivostok och södra Kina, men har spritts till Europa, Medelhavet och Nordamerika antagligen via båtars barlasttankar eller suttit fast på båtars skrov. På grund av sin goda förmåga att anpassa sig till skilda miljöer i olika floder och sjöar världen över står den med på IUCN100-listan, det vill säga de hundra mest invasionsbenägna främmande arterna i världen.
Reproduktion
I Kina, och på platser där den naturaliserats, lever ullhandskrabban i floder och den vandrar till salt havsvatten för att föröka sig. Larverna kläcks i flodmynningarna och lever där i cirka 1 1/2 år varefter de vandrar uppåt i floderna. Arten kan då gå långa sträckor på land. Innan den blir könsmogen, efter cirka 5 år, börjar den återvandringen mot flodmynningarna där parningen äger rum under senhösten. De vuxna djuren dör en tid efter äggläggningen. Ullhandskrabban kan sannolikt inte föröka sig längs Östersjökusten eftersom det förmodligen inte är tillräckligt hög salthalt här. Dock är det inte omöjligt att krabban kan föröka sig i det salta havet utanför Göteborg (Göta älvs mynning).Spridning
Arten upptäcktes för första gången utanför Kina 1912 i Tyskland. Nu är den spridd i större delen av Europas floder och hamnområden, från Nordsjöområdet och ner längs Europas atlantkust, inkluderande England och Irland och in i Medelhavet till Turkiet. De enda europeiska länder som ej har några som helst rapporter om förekomst av dessa krabbor är Färöarna, Island och Grönland.Första gången krabborna påträffades i Sverige var på 1930-talet. Sedan dess har de påträffats längs våra kuster, från Västerhavet till Östersjön och Bottniska viken. Även i Vänern och Mälaren förekommer fynd av krabborna och här har har en kraftig ökning skett. I Sverige är dock inte krabban så vanlig som i Tyskland eller England. Där finns krabban i miljontals och har starkt påverkat den inhemska faunan. Ullhandskrabban förstör även redskap för lokala fiskare och underminerar strandkanter och dammar.
Ullhandskrabba ovanifrån och detaljbild av klo. Foto: Lars-Åke Janzon
Skriv ut
