Kräftstenar är kräftans kalciumreserv som användes för att bygga upp nya skal. Leddjuren har ett yttre skal som de ömsar för att kunna växa. Stenarna i kräftans mage är som störst precis innan skalömsningen.
Har man tur kan man finna ett par centimeterstora hårda stenar i kräftans mage, till exempel i samband med kräftskivan en vacker augustiafton. Stenarna påminner om ett par vita knappar, med en platt och en välvd sida. Det är kräftans kalciumreserv som den har till att bygga upp det nya skalet med efter hudömsningen.
|
 Kräftsten sedd från sidan.
|
Det yttre skelettet Leddjuren har ett yttre skelett – skal eller skinn i dagligt tal. Hos kräftdjuren är det uppbyggt av kitin (en polysackarid, nära cellulosa i kemisk struktur) och förstärkt med kalcium för att ge den skyddande hårdhet som är så bekant för oss när vi försöker att öppna en kräfta. Insekter som behöver vara lätta för ett liv på land och i luften, har enbart kitin i sitt yttre skelett.
Tillväxt För att växa till sig behöver leddjuren ömsa skinn/skal, varvid det gamla bryts ned och det nya byggs upp. Kitin kan djuren själva producera då det har enkla kemiska beståndsdelar (kol, väte, syre, kväve) som finns i flertalet molekyler i själva djuren eller i deras föda.
|
|
 Kräftsten sedd från den välvda sidan. Från Farmacihistoriska museet.
|
Tillväxtlagrerna syns på den platta sidan av kräftstenen.
Kalcium däremot måste tillföras utifrån till kräftdjuren. Arter som lever i saltvatten får lätt tag på kalciumsalter från det omgivande vattnet, och kan således omsätta det direkt till uppbyggnaden av det nya skalet efter skalbytet. Kräftstenen är ett komplex bestående av protein och kitin till vilket kalcium binder. Tiden före hudömsningen byggs så kräftstenarna upp med dagliga tillväxtlager och når sin maximal storlek precis före hudömsningen.
Hudömsningen
Hormonet ecdyson (ett steroidhormon) sätter i gång hudömsningsprocessen hos leddjuren. I och med att den startas, bryts det gamla skalet ned hos kräftan, varvid en viss mängd kitin och kalcium frigörs, som sedan tas upp vid bildningen av det nya skalet. Vidare, så upplöses kräftstenens kitin-protein-kalcium-komplex. Härvid upptas nu kalcium och kitin av blodet och transporteras ut till hudens kitinbildande celler.
De vassa kanterna på en kräftsten.
Använding i äldre tid
I äldre medicin användes kräftstenarna, då benämnda lapides cancrorum, hela eller i pulverform mot många sjukdomar. Enligt den gamla signaturläran, så botades en krämpa med ett läkemedel av liknande utseede som den sjuka kroppsdelen. Således för att bota ögonåkommor som smolk i ögat lade man helt sonika en hel kräftsten under ögonlocket, och hoppades att tårflödet skulle skölja bort smolket. Ännu in på 1920-talet kunde svenska läkare se sviter efter dylika behandlingar, då stenarnas kanter stundtals kan vara vassa. Men de kunde även användas som prydnadsföremål. Att de var vanligare förr framgår från Brehm: "Alla känna till de linsformade kalkbildningarna, som i dagligt tal gå under namn av kräftstenar och som före hudömsningen avsöndras från magväggen sidor." Orsaken kan nog finnas i att de hade ett medicinskt värde och då även ett kommersiellt intresse varför de uppmärksammade på ett annat sätt än i dag, då vi dessutom fiskar kräftor direkt efter skalbytet.
Skriv ut