Fästingar tillhör djurgruppen kvalster, som är ett slags spindeldjur, och ibland framställs de närmast som vår tids främsta pestkälla. Uppmärksamheten mot fästingar och de fästingöverförda sjukdomarna är stor, särskilt i semestertider.
 Vanlig fästinghona
 Vanlig fästinghane
Vanlig fästing De flesta fästingar som angriper människor, men även hundar och katter, tillhör arten vanlig fästing, Ixodes ricinus. Det finns även andra fästingarter som kan angripa oss, men ca 95 % av alla angrepp sker av vanlig fästing. Den vanliga fästingen har en hård kitinplåt som skyddar största delen av ryggen, åtminstone innan den sugit blod. Möjligheten att finna denna fästing är störst i områden med halvhögt gräs i närheten av vatten. De sitter gärna i grässtrånas topp eller i låga buskar där de med utsträckta framben lätt kan haka sig fast på ett passerande värddjur. Värddjur kan vara däggdjur, fåglar eller kräldjur, och från dem suger de blod. När de biter sig fast sprutar de in ett bedövningsämne som finns i saliven, vilket medför att värddjuret inte märker bettet. Tiden de sitter fastsugna är avhängigt om de är larver eller inte. Larverna kan suga i 3-5 dagar, medan vuxna honor kan suga en till två veckor, om de tillåts sitta kvar. En vanlig fästinghona blir mellan två och sex år gammal, men vanligtvis tre år.Utbredning Den vanliga fästingen finns i västra och centrala Europa, samt i länder i före detta Sovjetunionen. I Asien finns Ixodes persulcatus, som liknar den vanliga fästingen, vanligt utbredd. I Nordamerika finns fästingarterna Ixodes scapularis och Ixodes pacificus, som både påminner i utseende och som har samma funktion där som vår vanliga fästing. I Sverige finns vanlig fästing i hela Götaland, nästan hela Svealand och, mer sällsynt, utefter norrlandskusten upp till Umeå. Dessutom finns enstaka fynd utanför huvudområdet. Troligen är det fåglar, vandrande djur eller människor som åstadkommit denna spridning, men fästingarna kan ha svårt att etablera sig överallt.
 Blodstinn fästinghona. Foto: Lars-Åke Janzon.
Levnadsförlopp - ägg, larv, nymf, vuxen Parningen hos den vanliga fästingen äger rum innan honans sista blodmål, och sker då vanligtvis inte på värddjuret. Om blodmåltiden sker på våren - sommaren, så kläcks äggen inom en till tre månader. Om blodintaget sker på sommaren - hösten, så övervintrar honan, och äggen läggs nästfäljande år. Äggen, 1 000 - 3 000 stycken, läggs ett och ett på marken i tät vegetation. Det första aktiva stadiet, larven, blir ca 0,5 mm lång. När den kläcks ur ägget har den 6 ben, och behöver en blodmåltid innan den kan bli nymf. När den sugit sig full med blod, släpper den taget och ramlar ner på marken. Här ömsar den hud, och övergår till nästa utvecklingsstadium - nymfen. Nymfen, det andra aktiva stadiet, har 8 ben och blir ca 1 mm lång. Även den behöver ett blodmål innan den ramlar ner på marken, ömsar skinn och övergår till en vuxen fästing, som är det sista aktiva stadiet. Den vuxna honan, som även hon har 8 ben, behöver en blodmåltid för att kunna lägga ägg. Däremot behöver den vuxne hanen inte blod.
 Fästingar som parar sig. Foto: Tom Danielsson
ParningPå bilden till höger syns en fästinghane (ibland kan det vara flera på en honas undersida) som försöker para sig/eller parar sig med den större honan. Parningen äger vanligen inte rum på värddjuret, men kan göra det och då kanske särskilt hos djur som inte kan klia bort fästingen, exempelvis katter och hundar. När honan bitit sig fast, kryper hanen in under honan och befruktar henne. Honans könsöppning sitter nämligen mitt på undersidan. Hanen använder sina mundelar för att föra över sperma mm från det egna könsorganet till honans. När honan är befruktad och ätit sitt sista stora blodmål, släpper hon taget och faller till marken där hon lägger äggen. Om blodmåltiden sker på våren - sommaren, så kläcks äggen inom en till tre månader. Om blodintaget sker på sommaren - hösten, så övervintrar honan, och äggen läggs nästföljande år. Hanen kan para sig flera gånger.
Fästingar som parar sig. Foto: Bengt Malm
Fuktighet, temperatur Fästingar är beroende av fuktighet för sin överlevnad. Eftersom de äter (=dricker blod) tämligen sällan får de vanligtvis inte i sig tillräckligt med vätska med födan utan måste ta upp vatten från omgivningen. De kan extrahera vatten från luften när den relativa fuktigheten är 80-96%. När fästingar sitter en bit upp på t.ex. ett grässtrå och väntar på ett förbigående värddjur dunstar vätska från dem. Därför måste de då och då klättra ner och tanka vatten eftersom luftfuktigheten är störst närmast marken. Med stigande värme blir det allt svårare för fästingar att få tillräckligt med vätska. Då sommaren är varm och torr minskar därför fästingarnas aktivitet.Värddjur Däggdjur, fåglar och kräldjur, de kan alla angripas av fästingar. Fästinglarver träffar dock oftast på mindre djur, eftersom de på grund av att de innehåller mindre fuktighet inte hinner så högt upp i vegetationen som större fästingar. Larvernas värddjur är främst möss, sorkar och näbbmöss, men även småfåglar. Nymferna attackerar något större djur, som till exempel harar, katter, hundar och hönsfåglar. Den vuxna honan kan ge sig på ännu större djur som ttill exempel rådjur, älgar, kossor, hästar, får, dovhjortar, kronhjortar och, inte minst, människor. Nuförtiden verkar det som om även larver och nymfer angriper människor i allt större omfattning. Fästingar som lever på bävern har ett idealiskt värddjur som håller fästingen i en god fuktig miljö.Fästingar och fåglarBäverEkologi Fästingar är parasiterande varelser som ekologiskt fungerar som vektorer, dvs de överför bakterier, virus och mikroorganismer från ett värddjur till ett annat. Sannolikt har de betydelse för regleringen av värddjurspopulationerna, men det är ännu inte särskilt väl dokumenterat. Fästingar är också till för sin egen skull, att föra egna gener vidare.Fiender Fästingar har väldigt få naturliga fiender. Förutom att fåglar tar en och annan fästing, så finns det även flera parasitstekelarter som angriper släktet Ixodes. Ixodiphagus (Hunterellus) hookeri, i parasitstekelfamiljen Encyrtidae, är den mest bekanta av dem.Andra fästingarter I Sverige har vi minst tio andra arter fästingarter, men de flesta kommer aldrig i kontakt med människor. Den röda fästingen, Haemaphysalis punctata, som finns i Blekinge och på Öland och Gotland kan ibland angripa människor och hundar. Kennelfästingen, Rhipicephalus sanguineus, kan angripa människor, men i synnerhet hundar. Fladdermusfästingen, Argas vespertiliones, kan komma in i bostäder om det finns fladdermöss i huset. Mycket sällsynt lär den kunna bita människor. Den liknar inga andra fästingar, utan ser ut som en 2-3 mm rund platta med ben på undersidan.Fladdermöss i hus
Se vår film om fästingarDär berättar vår jourhavande biolog om fästingen
Klicka på bilden för att se filmen
 Symptom på borrelia.
Borrelia Borrelia, eller borrelios, är en sjukdom som orsakas av spiralformade bakterier, spiroketer, som heter Borrelia på latin. Normalt blir fästingar infekterade av borreliabakterier när de suger blod från infekterade värddjur, som vanligtvis är sorkar, möss och näbbmöss. Normalt har fästinglarverna inte några borreliabakterier i sig, men det förekommer. Andelen infekterade fästingar skiftar över landet, men 5-20% av nymferna, och 15-40% av de vuxna är i regel infekterade. Där det finns fästingar finns det borrelia. I Skandinavien dominerar Borrelia burgdorferi (s.s.), B. garinii och B. afzelii. Signifikansen hos B. lusitaniae och B. valaisiana, som finns i Europa är oklar. Förutom borreliabakterier finns det andra bakterier som förekommer hos fästingar, till exempel Ehrlichia sp., Rickettsia helvetica, Babesia divergens och Francisella tularensis.
TBE Fästingburen hjärninflammation, Tick Borne Encephalitis (TBE), orsakas av ett virus som överförs från fästingar till människor. Viruset är, så vitt man vet, begränsat i sin utbredning i Sverige. Det finns från Kalmar norrut utefter kusten till Stockholms skärgård, vidare finns det i centrala och östra Mälaren samt på Öland och Gotland.Om du bor i Stockholmsområdet hittar du mer information och karta med antal rapporterade TBE-fall hos Smittskyddsenheten i Stockholms läns landsting:
Smittskydd Stockholm om TBE RSSETaigafästingen (Ixodes persulcatus) har kommit till Finland österifrån. Den kan sprida Russian spring summer encephalitis (RSSE), som är en form av hjärninflammation som uppträder under den varma årstiden i Ryssland och angränsande länder. Sjukdomen orsakas av ett Togavirus som sprids med fästingar. RSSE är en allvarlig form av TBE. Fästingfeber Fästingfeber, eller anaplasma eller ehrlichios, sprids via fästingbett. Det är bakterien Ehrlichia som orsakar fästingfeber. Sjukdomen kan yttra sig ofta som en sommarinfluensa, men den är svår att diagnosticera och förbises sannolikt ofta. Dubbelinfektion med borrelia finns rapporterat.
Betesfeber Sedan några år tillbaka har problem med betesfeber ökat bland fårbesättningar på Gotland. Betesfeber orsakas av den fästingburna bakterien Anaplasma phogocytophilum. I drabbade besättningar har många årslamm blivit allvarligt sjuka och en del har dött.
BabesiosBabesios, eller piroplasmos, är en i Sverige sällsynt fästingöverförd och malarialiknande sjukdom som är vanlig bland kor och får i södra och mellersta Sverige. Sjukdomen är dock mycket ovanlig hos människa i Sverige. Babesios
Ta bort fästingar snabbt Ju längre än fästing sitter fast desto större är risken att den skall överföra olika bakterier. Ta därför bort fästingarna så fort de upptäcks. Det sägs att borreliabakterier kan överföras inom ett halvt till ett dygn. TBE-virus lär överföras nästan omedelbart.
Systematik:Rike: AnimaliaStam: Arthropoda, leddjurKlass: Arachnida, spindeldjurOrdning: Acari, kvalster och fästingarFamilj: Ixodidae, hårda fästingarSläkte: IxodesSystematik
Författare Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseetLitteraturtips:
Gustafson, R. och Lindh, G., 2001, Fakta om fästingar och fästingöverförda sjukdomar. (Huddinge.) [Broschyr som fås på alla apotek.]
Jaenson, T. G. T., Mejlon, H., Hovmark, A, Åsbrink, E. & Forsman, A., 1989,
Den fästingöverförda Borrelia-infektionen i Sverige. - Fauna och flora, 84: 124-129.
Lundqvist, L., 2003, Fästingar. - URL: http://darwin.biol.lu.se/systzool/zoomus/Fastingar/fastingar.html
Mejlon, H., 2000, Host-Seeking Activity of Ixodes ricinus in Relation to the Epidemiology of Lyme Borreliosis in Sweden. (Akademisk avhandling, Uppsala universitet, ISBN 91-554-4842-9)
Om RSSE: Nationalencyklopedin
|
|
Skriv ut
