Ibland, i skymningen under ljumma stilla sommarkvällar, kan man få se stora brunaktiga skalbaggar komma svärmande runt om trädens kronor. Det rör sig för det mesta om vad vi i dagligt tal kallar ollonborrar. Egentligen rör det sig om flera olika arter skalbaggar. Förutom själva ollonborren kan det även vara till exempel allmän pingborre, kastanjeborre och trädgårsborre.Flygande insekter
Utseende
Ollonborren och dess släktingar tillhör de egentliga bladhorningarna (familjen Scarabaeidae). Dessa kännetecknas av att antennklubban kan fällas ut likt en solfjäder, något som är speciellt tydlig hos hanarna.
En tydlig karaktär för de egentliga ollonborrarna (släktet Melolontha) är den utdragna bakkroppsspetsen. Vidare är arterna goda exempel på flygande insekter med stora ihopvikta flygvingar under täckvingarna. Ollonborren som har en vingfrekvens på 50 vingslag/sekund ger den en flyghastighet på 9 km/timme.
Biologi
Livscykeln är generellt likartad för de olika arterna, med skillnad i dess längd. De fullbildade skalbaggarna lever av trädens löv och buskars blad (ävensom blomblad) och kan vid stora mängder, göra skada. Honan lägger ägg i marken. Larverna lever underjordiskt på växternas rötter och kan göra skada på allehanda växter. Förpuppningen sker i jorden, stundtals långt ner i marken.
Ollonborre
Melolontha melolonthaUtseende
Ollonborren har brungula täckvingar utan mörk sidokant. Den blir 22,0-30,0 mm lång. Bakkroppsspetsen är längre och jämt tillspetsad i jämförelse med kastanjeborren.
Förekomst
Arten förekommer endast i södra Sverige, från Skåne i söder till Bohuslän i norr, samt är även påträffad i Uppland.
Biologi
Skalbaggen svärmar kring lövträdens kronor (särskilt ek) och buskar kvällstid i maj-juni. Den livnär sig av blad och knoppar från allehanda lövträd såsom ek, bok och björk. Efter parningen flyger honan lågt över marken och letar efter ett ställe med minimal växtlighet. När hon funnit ett sådant, gräver hon sig ner 20-25 cm i marken, och lägger där en liten samling om 20-30 vita hampfröstora ägg. Hon lägger tre sådana samlingar. Larverna kläcks efter en månad. De från en äggsamling håller sig på samma ställe, De unga larverna lever företrädesvis på upplöst näring i jorden, men efter första övervintringen sprider sig larverna och börjar leva av rötter av både örter och vedväxter, och kan uppträda som skadedjur. Ett exempel på hur vanlig arten var kommer från 1891. Det berättas att i Malmöhus, Kristianstads och Hallands län insamlades 445 miljoner larver ollonborrar! Utvecklingen hos oss är 4-årig. Den fjärde sommaren, i juli, förpuppar sig larven djupt ned i marken, ända ned till en halvmeter under ytan. Skalbaggen kläcks efter fyra till sex veckor, men stannar kvar i marken till nästa vår.
Etymologi
Det svenska namnet ollonborre syftar på skalbaggen levnadsvanor på ek, även om det bara är bladen och inte ollonen som den äter. Ordet är känt sedan 1745. Dock använder Linné i andra upplagan av Fauna svecica... det svenska namnet ållenborre på pingborren solstitialis, men anger pingborre på skånska. Det vetenskapliga namnet kommer från det grekiska ordet melolonthe som just betyder ollonborre.
Kastanjeborre
Melolontha hippocastaniUtseende
Kastanjeborren är en brunaktig skalbaggen vars täckvingar har en svart sidokant. Den blir 20,0-26,0 mm i kroppslängd.
Förekomst
Arten trivs i olika typer av skogs- och buskmark, och förekommer från Skåne i söder till Västerbotten och Lycksele Lappmark i norr.
Biologi
Skalbaggen påträffas under försommaren då den äter blad av lövträd. Larver lever av växtrötter, och kan göra skada i trädgårdsmark. Artens utveckling är 4- eller 5-årig.
Etymologi
Det svenska namnet kastanejborre syftar troligtvis på skalbaggens matvanor av kastanjeträdets löv. Släktnamnet Melolontha är samma som det grekiska ordet melolonthe för ollonborre. Artnamnet hippocastani kommer från det vetenskapliga namnet på hästkastanjen Aesculus hippocastanum och även det syftar på skalbaggens födoval.
Allmän pingborre
Amphimallon solstitialisUtseende
Allmän pingborre är en halmgul eller gulbrun skalbagge med en kroppslängd av 14,0 - 19,5 mm. Täckvingarna har tre tydliga längribbor. Skalbaggen är täckt av tunna hår.
Förekomst
Arten är allmän på torra öppna marker, och förekommer från Skåne till Ångermanland och i Lycksele Lappmark.
Biologi
Skalbaggen flyger i solnedgången och svärmar under ljumma stilla kvällar i juni-juli. När den uppträder i stora mängder kan den skada både barr- och lövträd. Larven förekommer i sandig jord och livnär sig av växtrötter.
Etymologi
Det svenska ordet pingborre är sannolikt av dialektalt ursprung från Skåne, där ping eller pinge betyder pinne, med möjligt syftning på vingarnas hårighet. Linné anger det just som det skånska namnet på artet i andra upplagan av Fauna svecica... (1761). Ordet är känt sedan 1751. Släktnamnet Amphimallon är sammansatt av de två grekiska orden amphi och mallos som betyder på båda sidor respektive ullig, och beskriver skalbaggens hårighet. Artnamnet solstitialis är latinets ord för sommarsolstånd och syftar troligtvis på tiden för artens svärmning.
Trädgårdsborre
Phyllopertha horticolaUtseende
Trädgårdsborrens framkropps översida är metalliskt grön eller blåsvart. Täckvingarna är gulbruna med kraftiga strimmor. Skalbaggen blir 8,0-12,0 mm lång.
Förekomst
Arten är allmän på öppna torra marker, och förekommer från Skåne i söder till Hälsningland i norr.
Biologi
Skalbaggen svärmar på dagen i juni-juli. Den söker sig till lövträd, vars blad och knoppar de äter. Den kan upptäda som skadedjur, speciell i då den kan äta blommor av rosor. Larven lever i marken och kan göra skada på rötter av gräs och stråsäd. Stundtals kan den ödelägga hela gräsmattor. Arten har ettårig utveckling.
Etymologi
Det svenska namnet trädgårdsborre syftar på arten som skadegörare i trädgårdar. Det grekiska orden phyllo och pertho som betyder löv eller blad respektive förstöra, och latinets hortus betyder trädgård.
Naturaliehistoria - Linné 1758 och Frisch 1736
När Linné 1758 i tionde upplaga av Systema naturae per regna tria ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis beskriver släktet Scarabaeus ger han det följande korta karakteristika: Täckvingarna täcker flygvingarna; de klubbformade antennerna har ett litet huvud som kan splittras upp; det främre skenbenet är ofta tandat.
Därefter ger han en imponerande lista på 63 arter. Av dessa har vi horticola (trädgårdsborren), melolontha (ollonborren) och solstitialis (allmän pingborre). Alla tre anges förekomma i Europa och han ger förutom morfologisk beskrivning över dessa även kortfattade biologiska kommentarer. Sålunda berättar han att trädgårdsborren förekommer i trädgårdar där den kan ödelägga äppel- men inte päronträd. Ollonborrens larver lever i rötter av stråsäd, och skalbaggen av trädens blad, [företrädesvis] bok. För pingborren anger han att den i första hand flyger i skymningen - men har inget att förtälja om dess matvanor. Vidare, värt att notera är att i andra upplagan av Fauna svecica... från 1761, listar han dessa trenne arter, men med trivialnamn på endast solstitialis. Han anger där ållenborre på svenska (suecis) och pingborre på skånska (scanis). Detta skulle kunna tyda på att allmogen som var de som kom i direkt kontakt med dessa små plågoris inte såg någon direkt skillnad på arterna, eller helt enkelt inte hade samma behov som de lärde att skilja arterna åt.
Alla tre arterna är välkända av tidigare naturforskare, speciellt ollonborren för vilken Linnaeus citerar inte mindre än elva stycken. En av dessa är Johann Leonhard Frisch (1660-1743). Hans utgav under en längre tid ett stort verk i flera delar om insekter med den långa titeln Beschreibung von allerley Insecten in Teutsch-Land, nebst nützlischen Anmerckungen und nöthigen abbildungen von diesen Kriechenden und Fliegenden Inländischen Gewürme, zur Bestätigung und Forstetzung der gründlichen Entdeckung, so einigen von der Natur dieser Creaturen heraus gegeben, und zur ergäntzung und Berbesserung der andern.
I delen från 1736 beskriver Frisch ollonborren och dess biologi både i text och bild. Här kan man se avbildningar på larven, puppan och skalbaggen, vilket var av vikt för kännedomen om detta svåra skadedjur. Dessutom avbildas flygvingen och hur den vikes in under täckvingen.
Systematik
:Rike: Animalia (djur)Stam: Arthropoda (leddjur)Klass: Insecta (insekter)Ordning: Coleoptera (skalbaggar)Familj: Scarabaeidae (egentliga bladhorningar)Släkten: Melolontha (ollonborrar), Amphimallon (pingborrar) och Phyllopertha (trädgårdsborrar)SystematikBestämningstabell för arterna av släktena Melolontha, Amphimmallon och Phyllopertha i Sverige finns i Lindroth (1993). Arternas olika utbredning i Sverige landskapsvis finns i Catalogus Coleopterorum Sueciae där även uppgifter om förekomst i våra grannländer redovisas.
Författare: Ulf Carlberg, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseetLitteraturtips:
Brinck, P., 1963, Ollonborrar, Melolonthinae. I: Hanström, B. (Red.), Djurens värld, 3: 190-194.
Göransson, G., 2001, Mina insektsvandringar (Stockholm)
Landin, B.-O., 1949, Ollonborrar och guldbaggar. I: Lindroth, C. H. & Notoni, G. (Red.), Svenska djur - Insekterna.: 428-434 (Stockholm)
Lindroth, C. H., 1993, Våra skalbaggar och hur man känner igen dem. (Stockholm)
Lundberg, S. (Gustafsson, B., red.), 1995, Catalogues Coleopterorum Sueciae (Stockholm - Naturhistoriska riksmuseet och Entomologiska föreningen)
Lyneborg, L., 1979, Skalbaggar i färg (svensk översättning, Stockholm)
Skriv ut
