|
 Simmande dykare.
 Dykare.
Ibland kan man få se en tre till fyra cm lång skalbagge simma i sommarstugans lilla vattentunna eller i trädgården damm, eller ävensom, stundtals landa på biltaket eller dess vindruta, i växthusets glas eller i en oljefläck på marken då skalbaggen tagit miste på detta glimmande föremål för en lugn vattenyta att landa på. Det kan vara en så kallad dykarbagge av släktet Dytiscus, och som namnet antyder så är det vattenlevande skalbaggar. Vi har sju arter av släktet i Sverige.
UtseendeDykarna är relativt stora skalbaggar, den minsta arten blir 22 millimeter lång och den största dubbelt så lång. Med sina stora vingar och kraftiga muskulatur är de goda flygare, vilket krävs för att arten skall sprida sig till nya vattendrag. De flyger på kvällen och natten. Skalbaggarna lever i vatten och är goda simmare. För att kunna andas under vattenytan tar de med sig luft under täckvingarna.
Könen kan särskiljas genom att hanens täckvingar är släta (bilden till vänster nedan) och hos honan finns ett ribbverk (bilden till höger). Vidare, har hanen en sugskål på frambenets undersida (bilden nedan). Honans ribbor och hanens sugskål gör att han lättare kan hålla sig fast vid honan under parningen.
 Dykare - hane.
|
|
 Dykare - hona.
|
Mellan- och bakbenen är bortsförseddavilket gör dessa till goda simben
Biologi Livscykeln är ettårig hos dykarna men kan variera litet mellan de olika arterna. I princip sker det på två olika sätt. 1. Äggen kläcks på våren, larven fullbordar utvecklingen under sommaren, förpuppar sig på sensommaren, skalbaggen kläcks på hösten, och övervintrar som skalbagge. (Om förpuppningen av någon anledning skulle ske sent på hösten så övervintrar den som puppa.) 2. Äggen kläcks på våren, larven fullbordar i stort utvecklinge under sommaren, men övervintrar som larv, den förpuppar sig på våren, och skalbaggen kläcks efter ett kort puppstadium. Parningstiden tycks inte vara strikt knuten till årstid, utan kan ske om hösten, vintern eller om våren. Vid parningen som är en långvarig lek, från timmar till dagar, jagar hanen honan framför sig, Han lockar till sig henne med en starkt tickande ljud som han åstadkommer med bakbenen. Slutligen klamrar han sig fast vid henne med hjälp av sin sugskål på hennes halssköld eller de räfflade täckvingarna. Spermierna överförs från hanen till honan via en spermiebehållare, en så kallad spermatofor. Vidare så "klistrar" han igen hennes könsöppning med ett sekret för att förhindra andra hanar att befrukta henne och på så sätt värna om sina genetiska anlag.
Då honan om våren lägger äggen, så befruktas de i och med det ögonblick de lämnar äggstockarna och passerar de lagrade spermierna. Honan kan lägga ägg på litet olika ställen, hos flertalet arter läggs de i växtdelar exempelvis vasstrån med hjälp av honans sabelformade äggläggningsapparat. De nykläckta larverna lever sina första dygn inne i vasstrået.
Dykarens larver som lever i vatten måste ha tillgång till luftens syre för att kunna andas. Så med att hålla bakkroppsspetsen ovanför vattenytan kan den hämta luft. Även larverna är stora djur - de största kan bli upp till 65 mm långa. Larven är ett rovdjur med kraftiga käkar. Den sprutar in en brun vätska från matsmältningkanal, som dels bedövar bytesdjuret, och dels löser upp deras inre. Sedan suger de ur bytesdjurets innehåll och lämnar i princip ett tomt skal efter sig. Dykarlarverna lever av allehanda småkryp i vattnet såsom insekter (vissa arter har specialiserat sig på nattsländor), vattengråsuggor, grodyngel, vattenödlor, fiskyngel och småfisk. Vad de gäller fiskar och deras yngel kan dykarlarven bli ett skadedjur i fiskodlingar. En beräkning grundad på 100 larver, som ett par skalbaggar kan producera, så kan dessa larver konsumera 27 500 fiskyngel av 2-3 cm längd. Linnaeus beskriver i en liten fotnot till släktet larven som en glupsk liten akvatisk krokodil. Vintertid tycks larverna inte behöva mycket syre alls, utan kan klara sig i månader utan atmosfäriskt syre. Förpuppningen sker i den fuktiga stranden under någon grästova eller i en jordhåla. Både såväl den vuxna dykarbaggen som larven kan angripas av den parasiterande tagelmasken. Läs mer:
Tagelmaskar Status och hot I och med att både larverna och skalbaggarna är bundna till vatten, så är de känsliga för föroreningar av dessa, dels direkt och dels indirekt för sina bytesdjur. Beroende på hur hög grad som växterna producerar syre vintertid i dammar och sjöar kan stundtals bestånden av dykare gå ned av naturliga orsaker. Så därför är det än viktigare att sjöar och vattendrag är i så god ekologisk balans som möjligt. Den bredkantande dykaren Dytiscus latissimus har blivit sällsynt på senare år och är fridlyst i Sverige.Läs mer hos ArtDatabanken:
Rödlistade arter
Naturaliehistoria - Linné 1758När Linné 1758 i tionde upplaga av Systema naturae per regna tria ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis beskriver släktet Dytsicus omnämner han bland annat antennernas utseeende och de bakre benens bortstiga simanpassningar.
Han beskriver 15 arter inom släktet Dytiscus och två av dessa är latissimus och marginalis, vilka särskilt den senare är välkänd för äldre och samtida naturvetare. Båda arterna anges förekomma i Europa.
Detta samtida kopparstick från Etiènne Louis Geoffroy (1762) Histoire abregée des insectes qui se trouvent aux environs de Paris; dans laquelle ces animaux sont rangés suivant un ordre métodique - tome premier (utgivet med kungens vederbörliga tillstånd) visar en dykarbagge från Paris´ omgivningar. I en senare och reviderad utgåva från 1800 (med revolutionsåret 9 angivet på titelbladet) och med tilläggstiteln Nouvelle édition, revue, corrigée et augmentée d´un supplément considérable, har plancherna handkolorerats. Det synes som om Geoffroy lyckades att ta sig i genom den turbulenta tidens Frankrike med livet i behåll och dessutom få sin bok utgiven under olika beskyddare - de första upplagorna under kungadömets glansdagar och denna senare under revolutionsstyret. Han föddes 1727 och levde ända till 1810.
Systematik:Rike: Animalia (djur)Stam: Arthropoda (leddjur)Klass: Insecta (insekter)Ordning: Coleoptera (skalbaggar)Familj: Dytiscidae (dykare)Släkte: Dytiscus (egentliga dykare)SystematikVi har sju arter av släktet Dytiscus i Sverige. Bestämningstabell för dessa finns i Lindroths bok Våra skalbaggar... och i Nilsson & Holmens monografi från 1995. Arternas olika utbredning i Sverige landskapsvis finns i Catalogus Coleopterorum Sueciae där även uppgifter om förekomst i våra grannländer redovisas. De arter man vanligen påträffar är bred gulbrämad (eller bredkantad) dykare D. latissimus och gulbrämad dykare D. marginalis.
Författare Ulf Carlberg, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseetUtställningstips I museets utställning Liv i vatten finns en modell av en dykarbagge och dess larvLitteraturtips:
Brink, P., 1949, Vattenbaggar. I: Lindroth, C. H. & Notoni, G. (Red.), Svenska djur - Insekterna.: 361-371 (Stockholm)
Cederberg, B. & Löfroth, M. (Red.), 2000, Svenska djur och växter i det europeiska nätverket Natura 2000. (Uppsala)
Göransson, G., 2001, Mina insektsvandringar (Stockholm) Hanström, B., 1963, Dykarbaggar, Dytiscidae. I:
Hanström, B. (Red.), Djurens värld, 3: 171-173, pl. V.
Lindroth, C. H., 1993, Våra skalbaggar och hur man känner igen dem. (Stockholm) Lundberg, S. (Gustafsson, B., red.), 1995, Catalogues Coleopterorum Sueciae (Stockholm - Naturhistoriska riksmuseet och Entomologiska föreningen)
Lyneborg, L., 1979, Skalbaggar i färg (svensk översättning, Stockholm)
Nilsson, A. N. & Holmen, M., 1995, The aquatic Adephaga (Coleoptera) of Fennoscandia and Denmark. II. Dytiscidae. - Fauna entomologica Scandinavica, 32: 1-192. (sidorna 162-168 behandlar släktet Dytiscus)
.
|
|
Sidan senast uppdaterad: 2011-10-04
|
Skriv ut
