|
Kackerlackorna finns litet var stans i vår omgivning, men för den skull syns de kanske inte alltför ofta då de är nattaktiva. På semestern utomlands kanske man kan se en snabb gynnare springa på golvet i hotellrummet. I lokaler med dålig lokavård kan de frodas bland avfall.
De kan även komma springande ut ur en klase bananer hemma på köksbordet. Men, man kan också ha turen att se en av våra vilda arter, kanske på undersidan av en kantarell, eller som litet frukostsällskap på sommarstugans veranda en vacker sommarmorgon.
Antalet kackerlacksarterTotalt finns cirka knappt 4000 arter i hela världen, flertalet förekommer i de tropiska områderna där de ingår i ekosystemet. De lever där av organiskt material och fungerar som naturen egna små renhållninghjon. Men vi har ett par arter som lever ute i vår natur i Sverige, några inomhuslevande arter, samt en och annan mera exotisk tillfällig gäst. En handfull av arterna har blivit "skadeinsekter" med kosmopolitisk spridning. För att undvika att få med kackerlackor i bagaget hem från utlandsresan, läs våra tips här:
Kackerlackor i resväskan Läs om arter i Sverige:
Kackerlackor - utomhuslevande arter
Kackerlackor - inomhuslevande arter
Kackerlackor - tillfälliga gäster Kackerlackorna är gamla insekter. De hade sin storhetstid under karbontiden (300 miljoner år tillbaka). Men var redan då en god evolutionär skapelse i naturen och den har bibehållit sitt utseende in i våra dagar. Troligtvis kommer de även att klara sig väl i framtiden. De minsta blir bara någon centimeter i kroppslängd medan de större arterna kan blir en decimeter långa.
Morfologi Kackerlackan är en kompakt byggd insekt. Den har ett huvud, som till större delen täcks av en kraftig halssköld. Oftast har de ett par stora, överlappande bakvingar som täcker bakkroppen och framvingarna helt. Flertalet arter bruna eller gråaktiga, ett fåtal gröna, och är således välkamouflerade.
Huvudet är framåtböjt, och försett med ett par kraftigt bitande mundelar. På huvudet sitter ett par långa och tunna trådsmala antenner som är viktiga känselspröt för kackerlackan som uteslutande är ett nattdjur. Den har ett par stora facettögon på huvudets sidor.
Kackerlacka sedd från ovansidan(till vänster) och undersidan (till höger). Foto: Bert Gustafsson
Kackerlacka sedd från framifrån. Foto: Bert Gustafsson
På mellankroppen sitter de tre benparen, som är slanka och taggförsedda, med en kraftig muskulatur för att kunna springa snabbt och klättra upp för lodräta ytor. Båda vingparen är välutvecklade hos vissa arter, som är goda flygare, speciellt vid varmt väder. Både att springa och flyga är goda sätt att undgå en angripare. En del arter kan till och med alstra ljud med vingarna för att skrämmas. Men det finns även arter med förkrympta vingar, somliga som till och med bara har förkympta framvingar, exempelvis harlekinkackerlackan Neostylopyga rhombifolia. På bakkroppen finns några olika typer av försvarskörtlar, med vilka kackerlackorna undviker att bli uppätna av rovdjur. Vissa arter har dessutom en varningsfärg på bakkroppen som talar om att de är illasmakande. På bakkroppens ände sitter ett par analspröt, med vilka kackerlackan kan uppfatta rörelser i luften och undgå rovdjur i annalkande. Trots dessa försvarsmedel, så finns det solitära bin som angriper kackerlackorna, paralyserar dem med ett sting, och lägger ägg i dem där sedan stekellarven utvecklas.
Livshistoria Kackerlackan genomgår en ofullständig förvandling, det vill säga ur ägget, kläcks en nymf som genomgår ett antal nymfstadier och slutligen blir en fullbildad kackerlacka.
Kackerlackans ägg ligger tillsammans i en hård kapsel, en så kallade ootheka. Namnet kommer i från de två grekiska orden oon och theke som betyder ägg respektive behållare eller kapsel. Denna äggkapsel kan vara relativt stor i förhållande till honan - jämför bilden ovan. Antalet ägg i varje kapsel varierar med art. Då det innebär en biologisk risk att lägga så många ägg på samma ställe, måste dessa ha ett gott skydd emot väder och vind, och rovdjur. Således är kapseln en hård skyddande behållare för äggen inuti, som dessutom kan stå emot att kemiska bekämpningsmedel når in till äggen. Vidare är den ofta välkamouflerad i färg eller täcks över av honan med diverse föremål från omgivningen, så att djur som letar föda inte hittar dessa. Hos många arter bär honan med sig äggkapseln tills de små nymferna kläcks, och på så sätt skyddar äggkapseln. Trots denna hårda och till synes ogenomträngliga äggkapsel, så finns det olika steklar som specialiserat sig på att lägga ägg i dessa. Med sitt vassa äggläggningsrör lägger de ett ägg i vardera kackerlacksägg och stekellarverna kommer där att utvecklas. Så småningom kläcks som små miniatyrkackerlackor ur äggkapseln. De genomgår en ofullständig förvandling där nymfen växer till, genom att antal hudömsning. I samband med dessa växer exempelvis vinganalagen till gradvis. Hos många arter kackerlackor förekommer en så kallad gruppeffekt hos nymferna. Nymfer föredrar att leva tillsammans. De som växer upp ensamma tar längre tid på sig och har ett eller flera nymfstadier extra. (Gruppeffekt hos insekter är mest känd från vandringsgräshopporna, men förekommer även hos vissa arter vandrande pinnar, fjärilslarver)
En nymf med vinganlagen för fram-och bakvingarna.
|
|
Framvingarna täcker helt bakvingarna.
|
Förstoring av nymfens vinganlag. Den vuxna kackerlacka med fullt utvuxna vingar. När kackerlackorna är vuxna parar de sig. Spermierna från en hane kan räcka till för att befrukta alla ägg som en hona lägger under sin livstid. Hon lagrar spermierna i ett särskild utrymmer, och när äggen passerar förbi befruktas de. Men detta förhindrar inte att hanarna parar sig flera gånger med flera honor. Här är det även så att spermierna själva "tävlar" om att befrukta äggen, olika hanars spermier blandar sig i honan spermielagrande organ. Hos vissa arter kan honan lägga obefruktade ägg (jungfrufödelse eller partenogenes) som utvecklas till honor.
Skadedjur Kackerlackorna kommer ursprungligen från jordens varmare delar. Men ett fåtal arter blev tidigt en följeslagare med människan på hennes handelsvägar. Ursprungligen skedde denna spridning sakteligen landvägen. Men i och med att skeppsfarten ökade, och att nya handelsvägar upptäcktes blev spridningen snabbare och över längre avstånd. I början var de lokalt knutna till de större handelsstäderna. I Göteborg hade Ostindiska kompaniet sitt högkvarter, och arter från Asien kom att stanna där inledningsvis. På motsvarande sätt i Stockholm fick vi in arter från Ryssland via handel och trupptransporter. Med slavtransporterna från Afrika till Amerika, via handelsskeppen med amerikanska kolonialvaror fick vi in andra arter. På så sätt kom några arter att bli kosmomopoliter. Sedemera kom de att sprida sig i vårt land med ökad infrastruktur och förbättrad kommunikation. Sin topp i samexistens med människan hade nog den orientaliska och den tyska kackerlackan mellan 1850 och 1900. Kackerlackans goda reproduktionsförmåga, få eller inga naturliga fiender på nya platser, goda försvarsbeteende, gott om tillgång på föda och skydd, har alla bidragit till att den blivit ett svårt skadedjur. Problem med bekämpningar är många. Äggkapseln kan ligga kvar länge, helt opåverkad av kemiska gifter, och nymferna kläcks när giftet i omgivningen brutits ned. Vidare förekommer det att kackerlackorna som överlever utvecklar resisens mot kemikaliern. Forskningsdjur Då kackerlackorna har lätt förökar sig och utan större svårigheter kan odlas i fångenskap har de blivit populära djur inom forskningen. Därför är den vetenskapliga litteraturen om dessa insekter enormt stor. Ju mer man kan lära sig om den grundläggande biologin hos de arter som är svåra skadeinsekter, desto större förutsättningar kan man få för att kunna kontroller eller bekämpa dessa. Detta är vad man brukar beteckna som tillämpad entomologi. Några exempel är den grundläggande biologi, hur de lever, tillväxten, reproduktionsbeteendet etc. För kunskapen om hur gifter i olika former (vätskor, gaser, och fasta partiklar) upptas av och sprids vidare i kackerlackan är det viktigt att studera dess nervsystem. Då det mesta av kackerlackans biologi har studerats har den även kvalificerat sig till lämpligt undervisningsdjur i skolorna.
Naturalhistoria I tionde upplagan av Systema naturae... 1758 beskriver Linné kackerlackorna. Han placerar in dem i ett enda släkte, Blatta. Förvisso är de inordnande bland skalbaggarna Coleoptera. Hans beskrivning (bilden nedan) är kort och koncis. I översättning betyder den i stort följande (bredvid bilden):
Huvud nedböjt. Antenner borstsmala. Vingar Framvingar platta, läderaktiga [?] Mellankropp platt, cirkulär, omsluten av en bård Fötter snabblöpande. Analspröt tvenne över stjärten.
Vidare beskriver han nio arter inom släktet Blatta, däribland den amerikanska kackerlackan, cubakackerlackan, den orientaliska kackerlackan, och skogskackerlackan.Kackerlackan - Linnés beskrivning 1758
Namnförklaring Namnet på ordningen kommer ifrån det latinska ordet blatta som helt enkelt betyder kackerlacka. Det svenska namnet kackerlacka kommer från det nederländska ordet kakkerlak, som i sin tur kommer från spanskans cucaracha. Detta i sin tur kan komma i från något sydamerikanskt indianspråk. Ordet kackelacka kom in i vårt språk 1751. De olika kackerlackorna namn på olika språk är i viss mån en politisk spegel. Här har man utgått från den nedsättande innebörden i och med att de är skadedjur. Den orientaliska kackerlackan kan tjäna som ett litet exempel på detta. För sakens riktighet bör påpekas att uppgifterna är hämtade från en engelsk forskare från ett verk författat i skuggan av krigets oroliga dagar. I norra Tyskland benämns den som "Schwabe", som även är en benämning för invånarna i södra delen av landet. I södra Tyskland kallades den för "Preusze" efter invånarna i norra delen av landet. I Östtyskland gick den under namnet ryska kackerlackan. I Västtyskland kallades den för den franska kackerlackan. Själva har vi ju det äldre namnet torraka som ju är det ryska ordet för kackerlackan. Systematik:Rike: AnimaliaStam: ArthropodaKlass: InsectaOrdning: BlattodeaSystematikKackerlackorna är nära besläktade med de rätvingade insekterna (ordningen Orthoptera) d.v.s. gräshoppor, vårtbitare och syrsor, och tvestjärtarna (ordningen Dermaptera). Men deras allra närmaste släktingar är bönsyrsorna (ordningen Mantodea) som även de lägger ägg i en kapsel. I äldre litteratur har de sammanförts under den gemensamma rubriken "äggpacketerare".
Författare Ulf Carlberg, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet.Litteraturtips:
Chinery, M., 1976, Nordeuropas insekter - en bestämningsbok (Stockholm) Cornwell, P. B., 1968, The Cockroach, vol. I. A Laboratory Insect and an Industrial Pest. (London). Cornwell, P. B., 1976, The Cockroach, vol. II. Insecticides and cockroach control. (London).
Göransson, G., 2001, Mina insektsvandringar (Stockholm)
Harz, K. & Kaltenbach, A., 1976, Die Orthopteren Europas III / The Orthoptera of Europe III [Series Entomologica, 12:169-306](Haag)
Holst, K. T., 1970, Kakerlakker, graeshopper og orentviste. - Danmarks Fauna: 79: 1-221.
Landin, B.-O., 1967, Fältfauna - Insekter, vol. I (Stockholm)
Linné, C., 1758, Systema naturae per regna tria ordines, genera, species, cum characteribus, differemtiis, synonymis, locis. 10:e upplagan (Holmiae [= Stockholm]). [Faksimilupplaga, 1959 London]
Marshall, J. & Haes, E. C. M. , 1990, Grasshoppers and allied insects of Great Britain and Ireland (Colchester)
Ragge, D., R., 1965, Grasshoppers, Crickets and Cockroaches of the British Isles. (London)
Roth, L. M. & Alsop, D. W., 1978, Toxins of Blattaria. I: Bettini, S. (Red.), Arthropod Venoms, 465-487 (Berlin, Heidelberg, New York). [Handbuch der experimentellen Pharmakologie, Heffter-Heubner / Handbook of Experimental Pharmacology, New Series, 48: I-XXXIII, 1-977]
Mourier, H., Winding, O. & Sunesen, E., 1975, Skadedjur och andra gäster inomhus (Stockholm).
Sjöberg, F., 1998, Naturens nollåttor eller en berättelse om staden som störning. I: Anonym, Staden himmel eller helvete. Tankar om människans i staden (Stockholm), sidorna 42-52.
von Borck, J. B., 1848, Skandinaviens rätvingade insekters natural-historia (Lund).
Åkerlund, M., 1991, Ängrar - finns dom ...? Om skadeinsekter i museer och magasin. (Uppsala).
|
|
Sidan senast uppdaterad: 2012-04-25
|
Skriv ut
