Här hittar du fakta om kranier från olika arter däggdjur i bild och text.
Ibland kan man ha tur att hitta olika kranier i skog och mark. Att man gör det så förhållandevis sällan beror på att döda djur snabbt försvinner. När ett djur dött kommer olika insekter dit, såsom asätande skalbaggar och flugor som lägger ägg på kadavret och vars larver sedemera äter upp köttet. Mikroorganismer hjälper till att bryta ned vävnad. Olika asätande djur såsom däggdjur och fåglar hjälper till att sprida delarna. De kvarvarande benbitarna är god näring för möss och sorkar. Sedan växer gräs över resterna och det försvinner. Så oftast hittar man enskilda delar av ett djur och inte ett komplett skelett. Man kan även i djurs avföring och i spybollar hitta benrester. SpybollarDe skelettrester man oftast påträffar i naturen härrör från däggdjur. Det beror på att de har förhållandevis starka benstommar och skelett. Ben av fåglar är lätta för att inte tynga ned fågeln onödigtvis vid flygning. Dessa lättare och sprödare ben bryts snabbare ned i naturen.
Skelett – Fågel och däggdjur Kranier i sig kan ge intressant formation förutom kunskap om vilken art de tillhör. På ett rådjurskranium kan man finna spår efter rävens tänder som har försökt öppna en frusen skalle en kall vinternatt.
Rådjurskranie med huggmärken av räv
ArterVälj art nedan för att se och läsa om kraniet. Arter som inte finns i Sverige har sin ungefärliga utbredning angiven i parentes efter namnet.
Bisam, Ondatra zibethicusBrun råtta, Rattus norvegicusBäver, Castor fiberEkorre, Sciurus vulgarisFjällräv, Alopex lagopusFjällämmel, Lemmus lemmusFlyghund, Pteropus vampyrus (Asien)Får, Ovis ariesFälthare, Lepus europaeusGet, Capra hircusGlasögonbjörn, Ursus ornatus (Sydamerika)Grävling, Meles melesHermelin, Mustela ermineaHäst, Ecuus caballusIgelkott, Erinaceus europaeusIller, Mustela putoriusJärv, Gulo guloKo, Bos taurusLejon, Panthera leo (Afrika)Lodjur, Lynx lynx
|
|
Mink, Mustela visonMullvad, talpa europaeaMård, Martes martesMårdhund, Nyctereutes, procyonidesRådjur, Caprolus capreolus En jämförelse mellan rådjur och get Rådjur med huggmärken av rävRäv, Vulpes vulpesSkogshare, Lepus timidusTamkanin, Oryctolagus sp.Tamkatt, Felis catusTamsvin, Sus scrofa En jämförelse mellan vild- och tamsvinetUtter, Lutra lutraVarg, Canis lupusVattensork, Arvicola terrestrisVessla, Mustela nivalisVildkanin, Oryctolagus cuniculusVildsvin, Sus scrofa
|
Viktigaste måtten:De viktigaste måtten på ett däggdjurskranium är:
 Skallens längd = avståndet från framkanten av första framtandens tandhåla till bakkanten av skallens ledknapp. Hos hjortdjuren som saknar framtand i överkäken, mäter man istället till nosbenets framkant.
 Ok- eller kindbågsbredd = avståndet mellan de yttersta punkterna på okbågarna.
I de fall man bara har en underkäke att tillgå är tandradens längd ett användbart mått. Dock definieras den litet olika hos olika djurgrupper.
 Hardjur och gnagare: Längden från bakkanten av bakersta kindtandens tandhåla och till framkanten av första kindtandens bas (eller framkanten av dess tandhåla).
 Hjortdjur:Längden från bakkanten av bakersta kindtandens tandhåla och till framkanten av första kindtandens bas (eller framkanten av dess tandhåla).
 Rovdjur: Längden från bakkanten av bakersta kindtandens tandhåla och till framkanten av hörntandens tandhåla.
Dessa olika mått finns beskrivna i Siivonen (1968). Här finns dessutom bestämningsnycklar över kranier för de olika däggdjuren i Norden. Arternas biologi finns även beskriven där, liksom i Bjärvall & Ullström (1985).
Författare och foto Ulf Carlberg, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet.Litteraturtips:
Bang, P. & Dahlström, P., 1973, Spårboken - Spår och spårtecken efter däggdjur och fåglar, (Stockholm)
Bjärvall, A. & Ullström, S., 1985, Däggdjur. Alla Europas arter. (Stockholm) Hanström, B., 1960, Skelett: kraniet. I:
Hanström, B. (Red.), Djurens värld, 11: 42-46. (Malmö)
Siivonen, L., 1968, Nordeuropas däggdjur (Stockholm).
|
|
Skriv ut