Lejonhane.

Lejon (Panthera leo)

Lejonet har alltid varit mytomspunnet, och ryktet om dess övernaturliga egenskaper lever än idag. Simba, djurens konung, finns avbildad sedan mer än 15 000 år - en av de tidigaste illustrationerna utförda av människan.

Lejonet har hög och hedervärd ställning hos oss, och både hanen och honan har blivit förärade attribut som modiga, ädla, kraftfulla, trogna, skicklig jägare och sexuellt outtröttliga.

Utbredning      

I historisk tid fanns lejon i hela Afrika, och från sydöstra Europa österut till Indien. De har blivit utrotade från sin nordliga och östliga utbredning, utom i Gir-skogen i Indien. Idag finns lejon i Afrika endast söder om Sahara.

Biotop     

Oftast finner man lejon på öppna slätter, men de finns i nästan alla biotoper utom i den torraste öken och i regnskogar.

Utseende   

Lejon är, efter tiger, det största kattdjuret. Hanar varierar i längd från 1,7 till 2,5 m, och honor från 1,6 till 1,9 m. Svanslängden varierar mellan 60 och 100 cm. Hanar väger mellan 150 och 272 kg, medan honor väger mellan 120 och 180 kg. Honor väger betydligt mindre än hanar men de har ungefär samma muskelmassa.

Lejon har brett ansikte, rundade öron och relativt kort nacke. Hanar har en man som varierar i färg. Vanligtvis är den silvergrå eller gulröd, och den mörknar vanligen med åldern. Manens utseende är starkt influerat av testosteron, och den verkar ha flera betydelser. På avstånd kan man se vilket kön individen har. Manen har stor inverkan på det sociala systemet, och den visar på individens kraftfullhet genom att ju mörkare manen är desto mer indikerar den innehavarens dominans. Lejon är de enda kattdjuren med tofs på svansspetsen.

Lejonflock.

Flocken      

Flocken, eller honklanen, är kärnenheten i det matrilokala förhållande som lejon lever i. Systemet innebär att mödrar, systrar, döttrar, kusiner o.s.v. förblir i samma flock, medan bröder och söner lämnar flocken vid tre års ålder. Flocken består sålunda av nära besläktade honor, varav ingen är dominant, och deras ungar samt av 1-7 invandrade hanar som endast stannar en kort period, 2-3(4) år eller tills de egna döttrarna blivit könsmogna. I medeltal finns det 4-6 vuxna honor i varje flock. I Serengeti består flockarna, förutom ungarna, av 3-12 vuxna honor och 1-6 vuxna hanar. De vuxna individerna delar många gånger in sig i småflockar, och en stor del av tiden tillbringar de ensamma. Flockstorleken är synnerligen variabel och den är avhängig av den naturtyp de lever i och av bytesdjurstätheten. Ju tätare vegetionen blir, eller ju öppnare den blir, tenderar flocken att, generellt sett, bli mindre. I Ngorongoro-kratern, där tätheten av bytesdjuren är stor året runt, kan det finnas upp till 20 vuxna honor i en flock.

Lejon hona på jakt.

Honor  

Honorna har flera sociala egenheter som inte finns hos andra kattdjur. Alla vuxna honor i samma flock kommer i brunst ungefär samtidigt, sannolikt en influens av någon honas feromonutsöndring. Det betyder att de parar sig ungefär samtidigt. Följaktligen föder de ungarna samtidigt, och ungarna tas omhand av samtliga lämpliga honor i flocken. Eftersom ungarna dias av samtliga mjölkproducerande, lakterande, honor har ungarna större chans till bättre överlevnad om det inte är för stor storleksskillnad mellan dem.      

När en lejoninna inte är havande eller diar ungar kommer hon i brunst ungefär varje månad. Brunsten varar 2-4 dagar, och då parar hon sig var 15-20 minut både natt och dag. Hon parar sig då med samtliga hanar i flocken. Alla hanarna kan då vara presumtiva fäder åt ungarna, vilket ökar skyddet för de enskilda ungarna. Trots den fenomenala kopulationstakten är antalet överlevande ungar till vuxen ålder lågt. Det krävs cirka 3 000 parningar för varje unge som uppnår vuxen ålder.      

Under cirka tre månader efter det att nya hanar tagit över flocken är den sexuella aktiviteten som störst hos honorna. Honorna spelar då en aktiv roll i att utbe sig kopulationer med alla hanar, såväl de hanar som tagit över flocken som andra intresserade hanar. De uppmuntrar till konkurrens mellan hanarna för att se till att den dugligaste (oftast den största) hankoalitionen tar över flocken. Det kan medföra att fler hanar kommer att stanna i flocken, vilket är en fördel för honorna eftersom de behöver hanarnas hjälp för att skydda avkomman lång tid (3,5 månaders havandeskap och 1,5-2 års modersberoende).  

Honornas reproduktiva liv är långt, de kan föda ungar från 4 års ålder tills de blivit 18 år.

Lejon hane i gräs.

Hanar      

Hanarna lever ett helt annat liv än honorna. Den synkrona födseln är en bra anpassning för de hanliga ungarna. Det betyder att när de, vid 3 års ålder, lämnar flocken har de sällskap av likåldriga bröder eller halvbröder, vilket är till fördel då skall ta över en ny lejonflock. När de lämnat födelseflocken för de till att börja med några års kringflackande liv som nomader. Sedan försöker de ta över en annan flock från äldre och svagare hanar. Efter att ha lyckats ta över en ny flock stannar de i den flocken 2-3, ibland kanske 4, år innan de, i sin tur, blir bortdrivna av yngre hanar. Efter fördrivningen lever hanarna åter nomadiskt, ensamma eller med en eller flera hanar. En hanes reproduktiva liv är följaktligen kort. Det är mycket ovanligt att en hane lyckas ta över en ny hongrupp efter en fördrivning. Det kan lyckas om antalet hanar är mycket stort, d.v.s. 5-7 hanar.      

När en hane, eller oftare en grupp av hanar, tar över en ny flock händer det att de dödar de mjölkberoende ungarna som redan finns i flocken. Genom att döda ungarna blir honorna i flocken snabbare förberedda för parning. Eftersom hanarnas reproduktiva liv är kort är det en fördel att vänta endast i ca. 3 månader (den tid det tar för honorna att åter komma i brunst) i stället för i yttersta fall 25, om de inte dödat ungarna. Hanarna har även större chans att bli fäder till fler avkommor, och via det naturliga urvalet kommer benägenheten att döda ungarna att spridas.

Jakt      

Lejon, både hanar och honor, kan jaga ensamma. Smygjakt är den vanligaste formen, men bakhållsjakt förekommer också. Bytesdjuren består oftast av mellanstora och stora djur som vårtsvin, antiloper, gaseller, gnuer eller zebror. Stora lejongrupper, fler än 6 lejon, kan ta större byten som giraffer och bufflar, men här spelar även individuell skicklighet in. När väl bytet är nerlagt brukar hanarna förse sig först, fast de oftast inte deltagit i själva jakten. Därefter äter honorna, och sist ungarna. När bytesdjuren är ovanliga händer det att ungarna kan bli utan mat helt och hållet, eftersom de är lägst i hackordningen när det gäller födan.

Flockens lag vid slaget vilt

De fullvuxna jägarna, flockens mest värdefulla medlemmar, äter alltid först av det nedlagda bytet. Det är på grund av deras styrka som flocken kan överleva. Det är först när dessa medlemmar ätit sig mätta som de yngre får ta del av bytet. Under magra tider, när det är ont om bytesdjur, händer det att de unga svälter ihjäl. De vuxna honorna blir heller inte brunstiga igen förrän det åter finns gott om villebråd. Det är ett sätt att säkra flockens överlevnad.

Korta lejonfakta

  • När lejon har kallats för Djurens Konung är detta endast delvis sant. De skulle kunna dödas av andra djur som elefanter och bufflar, men även en flock hyenor skulle kunna döda ett ensamt lejon.
  • Lejon kan para sig, kopulera, 60-80 gånger under ett dygn.
  • Det krävs cirka 3 000 kopuleringar för varje unge som uppnår vuxen ålder.
  • Lejon är den enda arten i kattfamiljen som lever socialt.
  • Lejon är den enda arten i kattfamiljen där hanar och honor har olika utseende.
  • Lejonhanar är de enda hanarna i kattfamiljen som har man.
  • Alla lejonhonor i samma flock är närbesläktade.
  • Alla mjölkproducerande, lakterande, honor i samma flock tillåter vem som helst av ungarna i flocken att dia.
  • Lejon kan anfalla i en hastighet av 60-80 km/tim. Vid vanlig gång tillryggalägger de 4 km per timma.
  • Lejon sover vanligtvis 20 timmar per dygn.
  • Lejonhanar kan vanligtvis vara herrar i flocken i 2-4 år innan en yngre, starkare hane eller en sammanslagning av yngre hanar tar över herraväldet i flocken.
  • Vita, leucistiska - ej albinistiska, lejon förekommer naturligt i Timbavati-området i Sydafrika.
  • Inga verifierade uppgifter finns om svarta, melanistiska, lejon.
  • Lejon kan klättra i träd, mest berömda är de s.k. Manyaralejonen i Tanzania.

Hot      

Utanför skyddade områden, som nationalparker, är lejon oftast kraftigt förföljda, vilket beror på att de råkar i konflikt med människor och deras boskap. Deras naturliga livsmiljö blir även allt mindre, eftersom människan behöver mer utrymme för sig själva och sin boskap. Husdjursspridda sjukdomar, som valpvirus m.fl., kan ha en inverkan på populationerna. Det sitter ofta mängder av flugor på vilande lejon, och de är känsliga för stick av Stomoxys-flugor. Vid extrema klimatbyten kan Stomoxys-populationen öka mycket snabbt, vilket kan vara till förfång för lejonen.      

Lejon, med alla underarter utom den asiatiska, är av IUCN listade som sårbara, medan det asiatiska lejonet är akut hotad. De afrikanska underarterna finns med i CITES Appendix II, och det asiatiska lejonet i Appendix I.      

I de flesta afrikanska länder är jakt antingen förbjuden eller reglerad, så att endast farliga individer får avlivas. I några länder tillåts troféjakt. Det asiatiska lejonet är helt skyddat i Indien.

Afrikanska namn      

Förutom det välbekanta swahiliska Simba, finns det många andra afrikanska namn på lejonet: ambessa (Amharic: Etiopien), nkharam (Chichewa: Malawi), xamm (Damara: Namibia), zaki (Hausa), odum, aja (Ibo, Yoruba: Nigeria), n!hai (Ju/hoan Bushman: Botswana, Namibia), ngatia, muruthi (Kikuyu: Kenya), ngouambulu (Lingala: Västafrika), labwor (Luo: Kenya, Uganda), olugatany (Maasai, Samburu: Kenya, Tanzania), tau (Setswana: Botswana), aar, baranbarqo, libaax, gool, davar (Somalia).

Linnés beskrivning av lejonet 1758

Författare och foto Lars-Åke Janzon, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet