Bävern på 1800-taletAtt bävern var sällsynt på 1700-talet vet vi tack vare Nils Gisslers tryckta iakttagelser. Men låt oss kort se vad som skrevs om bäverns fortsatta förekomst och öden under 1800-talet i den svenska litteraturen. Som exempel kan vi ta del av tre författare, Granbergs skildring från början av seklet, och Bromans senare mot dess mitten, samt Hahrs mot slutet. Se även:
Nils Gisslers arbete om bävern 1756
 Träsnitt av Per Adolf Granberg med bäver.
Granberg år 1817 Per Adolf Granberg (1770-1841) var en mångsysslande man, bland annat boktryckare i Stockholm mellan åren 1810 och 1827. I sitt lilla verk från den tiden, 1817, Svenska djurens historia, med figurer, skurna i träd beskriver han vår fauna, däribland bävern. Bilden ovan är ett av dessa många träsnitt. Han avslutar sin betraktelse med: "I större myckenhet träffas Bäfrarne icke mer i Sverige; - endast i Lappmarken lära de stundom hålla sig i samhällen; men enskildta par förekomma äfven i andra landsorter." Beträffande träsnittets dåliga kvalitet enligt utgivaren, tar han helt på sig skulden, och ursäktar sig med att dessa är gjorda "utan all undervisning i konsten, utan vana att hantera grafstickeln...". Vidare har han för att hålla kostnaderna nere, varit tvungen att välja ett billigare och sämre papper. Dock får han heder av Björn Dal som ser att problemet ligger uti "...tryckarens bristande erfarenhet och kunskap." Men faktum är att i något förstorat återgivande blir träsnittet skarp (originalet är bara 70 x 35 mm).
Broman år 1842 Pehr Gustav Broman (1811-1867) var bland annat karantänläkare på Dalarö. Men han visade även stort intresse för jakt och författade en liten men omfattande handbok i ämnet, med den modesta titeln Anteckningar öfver Jagt och skjutkonst. (med en mycket längre underrubrik, se nedan) från 1842. Illustrationen av jägaren med hunden är från bokens frontespis (något förstorad). Där skriver han om bävern att: "Denna numer sällsporda och rara djurart träffas endast sparsamt uti de ocultiverade nordligaste vilda trakter af vår halfö. Han väljer till vistelseort de otillgängligaste delar av elfvar och större strömmar, ..."
 Titelblad 'Handbok för skandinaviens jägare' av Pehr Gustav Broman.
 Illustration av jägare med hund.
Broman år 1882 I en posthum utgåva av Bromans Anteckningar öfver Jagt- och Skjutkonst. (femte upplagan) fullständigt omarbetat av jägmästare Carl Schoug, kan vi läsa följande om bävern: "Detta så nyttiga djur, hvilket fordom i betydlig mängd förekommit i Skandinavien, har nu så småningom på grund af ökad befolkning och odlingens framsteg efter all sannolikhet helt och hållit upphört att finnas till inom Sverige." Det är intressant att notera att inte enbart jakten anges som orsak till bävers sbortgång, utan även odlingens framsteg.
Hahr år 1882 Anders Wilhelm Theodor Hahr (1839-1927) gick jägmästarbanan och slutade som överjägmästare. I sin Handbok för jägare och jagtvänner från 1882, det vill säga ett tiotal år efter fridlysning, beskrivs bävern tillsamman med de andra jaktbara djuren. Följande kan läsas inledningsvis: "Ehuru det är ganska troligt, att bäfvern numera icket finnes här inom landet,..." vilket är intressant då det faktiskt skulle kunna tyda på att man inte var helt säker på om den var utrotad, och sålunda hade ett litet hopp om att fridlysningen inte var för sent! Efter denna hoppfulla start på meningen fortsätter han den "...anse vi oss likväl böra meddela åtskilligt rörande hans lefnadssätt..." vilket är trevligt ur biologiskt perspektiv och äger sin relevans. Dock blir man aningen förvånad över fortsättningen på meningen "...samt ehuru han jagades och fångades i äldre tider." Respekterade man inte fredningen, eller vari ägde det vikt att tala om hur den fångades - var det uti fall man skulle påträffa det rara djuret månne - det absolut sista exemplaret? Ett korn av sanning tycks ligga däri, ty den inledande meningen i stycket med rubriken "Jagt och fångssätt för bäfver" lyder som följer: "All jagt efter bäfver är för närvarande och tillsvidare förbjuden." - ingen total fredning! Dock till Hahrs försvar, skall sägas att han håller sig väldigt kortfattad, och hänvisar den intresserade till Jägarförbundets gamla och nya tidskrifter. Illustrationen ovan med jakthunden är från bokens häftade omslag (något förstorad).
 Bokens omslag med pointer.
Slutord Sammanfattningsvis, ger de Granbergska och Bromanska skildringarna, den dystra bilden av bäverns sällsynthet i vårt land under 1800-talet. År 1871 kom så den sista bävern att dödas, och att fridlysas två år senare. Dock visar Schougs (Broman 1882) och Hahrs verk, att man uppenbarligen inte visste att bävern då redan var utdöd, så det som för oss nu med facit i hand, ser ut som en fridlysning två år efter att bävern utrotats, var på den tiden inget säkert faktum. Vad som dock är säkert faktum är att man var på tok för sent ute.
Text och foto Ulf Carlberg, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet.Litteraturtips:
Broman, P. G., 1842, Anteckningar öfver jagt och skjutkonst. Anmärkningar öfver vildafveln, dess fångst och fällande, skjutgevär och ammunition, djurhudars aftagande och beredning, jagthundar, deras dressering och sjukdomar, m. m. (Gävle) [sidorna 44-45 handlar om bävern]
Broman, P. G., 1882, Anteckningar öfver jagt- och skjutkonst. Anmärkningar öfver vildafveln, dess fångst och fällande, skjutgevär och ammunition, djurhudars aftagande och beredning, jagthundar, deras dressering och sjukdomar m.m. (Femte upplagan, fullständigt omarbetad av Carl Schoug. Stockholm) [sidorna 105-107 handlar om bävern]
Dal, B., 1996, Sveriges zoologiska litteratur. En berättande översikt om svenska zoologer och deras tryckta verk 1483-1920. (Kjuge) [sidorna 140-142 och 341 handlar om
Granberg; sidana 269 och 334 om Broman; sidorna 269-270 och 342 handlar om Hahr.] [Granberg, P. A.], 1817, Svenska djurens historia, med figurer, skurne i träd. (Stockholm) [sidorna 82-88 handlar om bävern]
Hahr, T., 1882, Handbok för jägare och jagtvänner, Band 2 , andra omarbetade och tillökade upplagan. (Stockholm) [sidorna 190-195 handlar om bävern]
|
|
Skriv ut