Hos båda könen av bävern lagras ett speciellt sekret i två "pungar" på buken, s.k. bävergällpungar. Dessa är i själva verket utbuktningar på urinledarna som ligger vid urinrörets mynning, tätt invid könsorganen. Urin som rinner in i bävergällpungen koncentreras och genomgår dessutom en kemisk process. Detta urinkoncentrat är en gulgrå - svartbrun ostliknande massa, och kallas för bävergäll eller castoreum. När det torkar i luften blir det brunt. Själva ordet castoreum kommer från det indiska namnet Kasturi eller Kastura för myskhjorten (Moschus mosciferous) från Himalaya. Ordet gäll kommer från gälla som betyder kastrera, då man först trodde att bävergällpungar var bäverns testiklar.
Bävergällpungen är hudsäckar av tvärstrimmig muskulatatur och således inga äkta körtlar i anatomisk mening. Bävern använder sekretet som revirmarkering och avger långsamt sin doft.
Fysiologi
Människan har använt bävergället för många sjukdomar och det kan inte uteslutas att det verkligen hade farmakologisk effekt förutom den rent psykologiska. Det visar sig att bävergället innehåller över 75 olika kemiska komponenter, varav vissa är desinficerande, andra bakteriehämmande och vissa stimulerar blodtillströmningen till huden. Man kan faktiskt jämföra bävergället med några av dagens läkemedel. Salicylsyra som finns i bäverns aspdiet, i bark och löv, ingår i många läkemedel. Den extraherades förr ur sälgbark, men framställs nu på syntetisk väg. Vidare är salicylsyran utgångssubstansen för tillverkning av acetylsalicylsyra, som ingår i många av dagens mediciner, exempelvis huvudvärkspreparat.
Halten bävergäll förändras med bäverns ålder. Nyfödda bävrar saknar det helt. Hos ettåriga djur innehåller bävergällpungarna främst urin, medan hos tvååriga djur börjar bävergällproduktionen för att nå sitt maximum vid fyra års ålder. Hos vuxna djur kan mängden bävergäll uppgå till 150-200 gram.
Historik
Människans intresse för bäverns bävergällpungar är bäverns olycka. Redan Hippokrates på 400-300-talet före Kristus var väl bekant med bävergällets verkningar. I ett latinsk verk, Castrologica, på 1700-talet finns recept på över 200 användningsområden för bävergället. några exempel är mot feber, tandvärk, magproblem, kramplösande och epilepsi. Det har även brukats som snus för att orsaka nysningar för att skapa klarhet i hjärnan. Det har också används som ingrediens i parfym, för att skapa en vulgär sexuell doft. Dock har inget säkert verkningsgrad dokumenterats, så forskningsfältet ligger öppet. Vidare har det används för att få bin att producera mera honung och hålla sjöormen borta. Det är inte svårt att förstå att priset på detta undergörande medel kom att bli högt. Siffror från Sverige på 1830-talet visar att för 15,5 gram fick man betala 4-7 riksdaler - vilket kan jämföras med 3 riksdaler som en dräng hade som årslön! Dessvärre ledde det till en allt intensivare jakt på bäver som slutade med utrotning i vårt land. Det används även idag som exklusiv krydda i brännvin!
Systematik:
Rike: AnimaliaStam: ChordataKlass: MammaliaOrdning: ArtiodactylaFamilj: CervidaeSläkte: MoschusSystematik
Författare Ulf Carlberg, fil.dr., Naturhistoriska riksmuseet.Litteraturtips:
Bista, R., 1981-1982, Himalayan musk deer (Moschus moschiferous). Sidorna 423-432, - I: Majupuria, T. C. (Red.), Wild is Beautiful - Introduction to the magnificent, rich and varied Fauna and Wildlife of Nepal. (Punjab)
Rosell, F. & Pedersen, K. V., 1999, Bever. (Oslo).
Skriv ut