Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Sommarens öppettider:
Måndag-söndag 10-18
Från och med 22 augusti:
Tisdag-söndag 10-18

  • Huvudmeny

Bäver

Bävern, Castor fiber, är vårt lands största gnagare. Den kan väga 18-22 kg och blir 70-100 cm lång, plus svansen på 30-40 cm. Den lever framför allt i vatten och är nattaktiv, så den kan vara svår att få syn på. Däremot kan du se olika spår av dem, som fällda träd. Och kanske har du hört talas om bävergäll?

En normalstora bäverhydda blir 1-2 meter höga, 2-4 meter breda och 8-10 meter långa. I extrema fall kan de bli ännu större, 2 - 3½ meter höga med en omkrets på 30 meter.

Titta på bäver      

Bävern förekommer lite här och var i sjöarna kring Stockholm. Ser man omkullfallna träd med de karaktäristiska gnagspånen bredvid, och det ser färskt ut är det tydliga tecken på att det finns bäver i sjön. Då är det bara att tålmodigt ta sig ut sent på kvällen eller tidigt på morgonen, före soluppgången.

Har man då tur kan man få se bävern simma, höra dess gnagande eller till och med se ett par bävrar hälsa på varandra.

Ekologisk roll      

När bävern fäller lövträd ges utrymme och upphov till nytt liv. Tickor kommer att växa på de döda stubbarna och stammarna som bävern lämnar efter sig. Sly som växer upp gynnar skogens andra växtätande djur. Fåglar kommer att söka sig till dessa trakter som är rika på insekter.

Uppdämning och översvämning av mark gynnar vattenlevande djur och sådana som söker sin föda bland dessa. När dessa vattensamlingar så smånigom växer igen helt och hållet bildas näringrika ängar - så kallade. bäverängar. Så bäverns omdaning av landskapet utgör en ekologisk viktig funktion.

Bävern är också värddjur för fästingar och den lilla bäverlusen Platypsyllus castoris.

Saltvatten      

Det råder en viss osäkerhet om hur pass bra bävern klarar sig i saltvatten. Den förekommer utmed norska kusten och svenska västkusten, och i vårt bräckta vatten utmed ostkusten. Det tycks som om det är unga djur som på våren har följt älvar och bäckar ut till havs. Men i Stockholmstrakten är det nog via vår skärgård som de simmat utåt och hamnat på en och annan skärgårdsö till och med i havsbandet.      

Bävern måste ha tillgång på sötvatten, för att att dricka men också för att tvätta bort saltet ur pälsen, eftersom dess värmeisolerande förmågan annars förstörs.

Fysoliologisk begränsning

Bävern kan inte heller separera saltet på samma effektiva sätt som andra havslevande däggdjur. Detta medför en fysiologisk begränsning för utbredning av bävern, men den kan likväl etablera sig i områden med låg salthalt.

Man kan ändå inte bortse från att bävern i Norge kan komma att etablera sig i saltvatten, bara födotillgången är stor nog och sötvatten på land finns för tvätt och för att dricka.

Nutida problem      

Det svenska landskapet har förändrats markant sedan bävern en gång var lika vanlig som nu. Stränder är bebyggda, lands- och järnvägar har dragits fram i landskapet, och större landytor är uppodlade nu. Allt detta kan störas när bävern dämmer upp sjösystem. Land svämmar över, vägbankar undermineras, och värdefulla lövträd fälls.

I vissa fall har man lyckats att fånga in och flytta på djuren. Men flyttning är inte en garanti för att man slipper bäver. Då området i sig en gång visat sig lämpligt för bäver, så är det troligt att nya bävrar kommer dit i stället för de som man flyttat på.

Bäver i England     

I England diskuterar inplantering av bäver, och har långt framskridna planer. Förutsättningarna för att bävern skall kunna leva i lugn och ro, och i harmoni med människan, har förändrats så markant sedan den ingick som en naturlig del av landskapet. Här är det speciellt intressant eftersom bävern utrotades tidigt, redan på 1100-talet.

Livshistoria      

Bävrarna parar sig i februari. Ungarna föds i början av juni. De får 1-4 ungar. Ungarna stannar i boet i 2 år. Både föräldrarna och fjolårsungarna hjälper till med att lära de unga bävrarna att simma, leta föda, fälla träd och allt annat som en bäver måste känna till.

När de blivit 2 år gamla lämnar de boet för att söka sig nya egna revir. Bävern kan bli 20-30 år gammal i vilt tillstånd, i fångenskap uppges åldrar på 35-50 år.

På våren är det de färska skotten på lövträd som lockar efter en lång vinter med enahanda föda av bark. På sommaren lever bävern på en blandad diet av näckrosor, örter i strandvegetationen, bark och blad från lövträd, främst asp, men även björk och, sälg.

På hösten sker stora avverkningar av lövträd. Trädet gnags i lämpliga portionsbitar och lagras i undervattensförråd, för att fungera som näring under vintern. Vintern tillbringar bävern i sitt underjordiska bo, med kortare simturer till det närbelägna matförrådet. Men om det finns öppen vatten i form av små vakar utmed stränderna, kan den simma flera hundra meter under isen för att ta sig dit och fälla exemplevis en asp. Man kan ibland se krossad nyis på sådana ställen.

Bävern behöver gnaga för att slipa ned de stora framtänderna som växer kontinuerligt, varför man ibland kan finna jättelika träd med gnagskador som sannolikt aldrig kommer att fällas.

Syn

Bäverns syn är dålig och utvecklad för nattsyn. Synnerven är ganska liten i förhållande till ögats storlek. Synen är begränsad under vattnet. Den kan skilja mellan olika färger, och man antar att den är närsynt.

Bäverns öga har inte de reflekterande kristallerna, tapetum lucidum, som nattseende djur vanligtvis har, exempelvis det reflekterande kattögat. Denna avsaknad av tapetum lucidum och förmågan att skilja på färger är något som karakteriserar dagsaktiva djur.

Det är faktiskt mycket som tyder på att bävern en gång i tiden var dagaktiv, någon som Nils Gissler redan beskriver 1756, och måhända fortfarande kan vara det i avlägsna orörda trakter. Att den ändrat beteende kan vara ett sätt att försöka undkomma människans jakt.

Hörsel

Hörseln är välutvecklad, trots de små öronen. Den stora öronkanalen kan möjligen göra att bävern har möjligheten att uppfatta vibrationer under vattnet. Vidare så har bävrarna en utvecklad ljudkommunikation med varandra.

Smak

Smaksinnet är som hos de flesta andra däggdjur - den kan skilja på sött, surt, salt och beskt med hjälp av receptorer på tungan - vilket är till hjälp när den ska smaka på olika typer av mat.

Känsel

Bäverns morrhår är grova och ungefär 3,5 cm långa. Dessa är till god hjälp när bävern skall ta sig fram i mörkret, och även för att registrera strömmningar i vattnet.

Den har också känsliga nerver i bakfötterna som kan uppfatta vibrationer i marken, vilket skulle kunna varna för en annalkande fiender (vilket dock ej är vetenskapligt bevisat).

Lukt

Bäverns luktsinne är gott utvecklat. Den kan troligtvis känna doften av vattendrag och trädungar på långt håll. Den kan komma upp ur vattnet vid dammen och vädra sig till var det finns aspar på flera hundra meters håll. Luktsinnet är också ett viktigt redskap att hålla rätt på fiender, som människor.

Luktsinnet är även viktigt i kommunikationen bävrarna emellan. Vomeronalsalorganet är ett sinnesorgan som är beläget i skiljeväggen mellan näsborrarna. Med hjälp av detta organ kan bävern analysera olika kemiska substanser som är lösta i vätska - bävern kan alltså lukta under vattnet.

Bävergäll

Hos båda könen av bävern lagras ett speciellt sekret i två "pungar" på buken, bävergällpungar. Dessa är i själva verket utbuktningar på urinledarna som ligger vid urinrörets mynning, tätt invid könsorganen.      

Urin som rinner in i bävergällpungen koncentreras och genomgår en kemisk process. Detta urinkoncentrat blir en gulgrå-svartbrun ostliknande massa, som kallas för bävergäll eller castoreum. När det torkar i luften blir det brunt.

Själva ordet castoreum kommer från det indiska namnet Kasturi eller Kastura för myskhjorten (Moschus mosciferous) från Himalaya. Ordet gäll kommer från gälla som betyder kastrera, då man först trodde att bävergällpungar var bäverns testiklar.

Bävergällpungen är hudsäckar av tvärstrimmig muskulatatur och således inga äkta körtlar i anatomisk mening. Bävern använder sekretet som revirmarkering och avger långsamt sin doft.

Fysiologi      

Människan har använt bävergället för många sjukdomar och det kan inte uteslutas att det verkligen hade farmakologisk effekt förutom den rent psykologiska. Det visar sig att bävergället innehåller över 75 olika kemiska komponenter, varav vissa är desinficerande, andra bakteriehämmande och vissa stimulerar blodtillströmningen till huden.      

Man kan faktiskt jämföra bävergället med några av dagens läkemedel. Salicylsyra som finns i bäverns aspdiet, i bark och löv, ingår i många läkemedel. Den extraherades förr ur sälgbark, men framställs nu på syntetisk väg. Vidare är salicylsyran utgångssubstansen för tillverkning av acetylsalicylsyra, som ingår i många av dagens mediciner, exempelvis huvudvärkspreparat.

Halten bävergäll förändras med bäverns ålder. Nyfödda bävrar saknar det helt. Hos ettåriga djur innehåller bävergällpungarna främst urin, medan hos tvååriga djur börjar bävergällproduktionen för att nå sitt maximum vid fyra års ålder. Hos vuxna djur kan mängden bävergäll uppgå till 150-200 gram.

Historik      

Människans intresse för bäverns bävergällpungar är bäverns olycka. Redan Hippokrates på 400-300-talet före Kristus var väl bekant med bävergällets verkningar. I ett latinsk verk, Castrologica, på 1700-talet finns recept på över 200 användningsområden för bävergället. några exempel är mot feber, tandvärk, magproblem, kramplösande och epilepsi.

Det har även brukats som snus för att orsaka nysningar för att skapa klarhet i hjärnan. Det har också används som ingrediens i parfym, för att skapa en vulgär sexuell doft. Ingen säker verkningsgrad har dokumenterats, så forskningsfältet ligger öppet. Vidare har det används för att få bin att producera mera honung och hålla sjöormen borta.

Det är inte svårt att förstå att priset på detta undergörande medel var högt. Siffror från Sverige på 1830-talet visar att för 15,5 gram fick man betala 4-7 riksdaler - vilket kan jämföras med 3 riksdaler som en dräng hade som årslön. Dessvärre ledde det till en allt intensivare jakt på bäver som slutade med utrotning i vårt land. Det används även idag som exklusiv krydda i brännvin.

Namnförklaring      

Bäverns namn på olika språk härstammar från samma ordstam för "brun" eller "den brune" och det gammelsvenska namnet "biur" och "bjur" återfinner vi ortnamn: Bjurfors, Bjurträsk etc.

Det vetenskapliga namnet kommer från det grekiska ordet castor som just betyder bäver. Detta kommer i sin tur från det indiska namnet Kasturi eller Kastura för myskhjorten (Moschus mosciferous) från Himalaya. Det latinska ordet fibrae betyder fiber och troligtvis syftar att de växtfibrer som bävern lever utav.

Systematik:

Rike: Animalia (djur)
Stam: Chordata (ryggsträngsdjur)
Klass: Mammalia (däggdjur)
Ordning: Rodentia (gnagare)
Familj: Castoridae (bävrar)
Släkte: Castor

Systematik

Utställningstips

Ett simmande vuxen bäver utanför sin hydda finns att se i museets utställning Natur i Sverige.

Historik      

Bävern kom till våra trakter när inlandsisen drog sig tillbaka och lövträden vandrande in. Den var under 1300 -och 1400-talet ett vanligt djur i vår natur. Den kom tidigt att jagas för dess värdefulla päls och bävergällens "undergörande" egenskaper.

I mitten av 1700-talet hade den blivit sällsynt, och vid slutet på 1800-talet var den helt utrotad från vårt land. Från en liten spillra av den kvarvarande norska populationen inplanterades 1920 några djur i Bjurälven i Jämtland. Denna inplantering följdes av några till.

Från dessa har nu arten återhämtat sig och spridit sig till större delen av Sverige och vi har nu en stam på cirka 100 000 djur. På vissa håll är den så vanlig så att den kommit att bli jaktbart vilt, medan den och dess bo på andra håll fortfarande är fridlysta.

Av vårt överskott har vi haft möjligheten att sända bävrar till Donaus stränder i Österrike.

Några intressanta hållpunkter i svenska bävrars historia:

  • 1700-talets mitt: Sällsynt, förekommande i norra Sveriges stora skogar (Gissler 1756, Linné 1761)
  • 1700-talets slut: Uppgifter i Utkast til Beskrifning om Mälaren av J. Fischerström från 1785, säger han att "Bäfrar, desse undransvärde byggmästare, som nedhygga stora aspar hvaraf de äta barken, hafva på några ställen blifvit sedde i fjärdarne och vid strömlopp." [Texten återgiven av R.B. 1922]
  • 1800-talet: Sällsynt förekommande i de sista orörda delarna av landet (Granberg 1817, Broman 1842).
  • 1871: Sista svenska bävern dödades.
  • 1873: Arten fridlystes.
  • 1882: Arten troligen utdöd enligt samtida uppgifter (Broman 1882, Hahr 1882)
  • 1922: Två norska djur inplanterades i Jämtland.
  • 1923-1939: Ytterligare 78 djur inplanterades på olika ställen i Sverige.
  • 1939: Populationen bedömdes till ca. 400 individer.
  • 1961/1962: Populationen omkring 2.200 djur.
  • 1969: Ca 7.000 djur.
  • 1973: En viss jakt tillåten i områden där stora skador på skog uppstod.
  • 1980: Population på ca. 40.000 djur.
  • 2000: En population på ca. 100.000 djur spridd över i stort sett hela landet.

Läs mer om bäver

Bista, R., 1981-1982, Himalayan musk deer (Moschus moschiferous).

Sidorna 423-432, - I: Majupuria, T. C. (Red.), Wild is Beautiful - Introduction to the magnificent, rich and varied Fauna and Wildlife of Nepal. (Punjab)

Bjärvall, A. & Ullström, S., 1985, Däggdjur - Alla Europas arter. (Stockholm)

Fries, C., 1940, Bäverland - En bok om bävern och hans verk, (Stockholm) [Flera senare utgåvor i förminskat format förekommer]

Hartman, G., 2001, Bävern - en sann naturvårdare - WWW EKO, 2001(1): 11-13.

Nolet, B., A., 1996, Management of the beaver (Castor fiber): Towards restoration of its former distribution and ecological function in Europe. - Report Council of Europe, Strasbourg, 29 s.

R. B., 1922, Djurvärlden kring Mälaren under senare hälften af 1700-talet. - Svenska jägareförbundets tidskrift, 60:101-103.

Rosell, F. & Pedersen, K. V., 1999, Bever. (Oslo).