Fladdermöss

Fladdermöss är den enda däggdjursgrupp som kan flyga aktivt, och det är vingarna som särskiljer en fladdermus från andra djur. Vingarna består av hudveck som är vidsträckta mellan finger- och handben och som är fästa vid kroppen, tummen är vanligen fri.

Man kan uttrycka det som att fladdermössen har förstorade händer med flyghud mellan fingrarna. Vanligen är fladdermössen nattaktiva.

Stor fladdermus

Stor fladdermus, Nyctalus noctula. Från Naturhistoriska riksmuseets samlingar.

Fridlysta

Alla fladdermöss är fridlysta i Sverige sedan 1986. Det innebär att man varken får fånga, döda eller ens störa dem utan särskilt tillstånd. I Sverige finns 17 regelbundet förekommande fladdermusarter, och av dessa är 4 uppsatta på den senaste rödlistan.

Dessutom finns det två fladdermusarter med osäker eller tillfällig förekomst i landet: Grå långörad fladdermus, Plecotus austriacus, och Större musöra, Myotis myotis, båda påträffade i Skåne.

Rödlistade arter i Sverigelänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Hänger upp och ner

I viloställning hänger de flesta fladdermöss i bakfötterna med huvudet nedåt. De kan även hänga delvis liggande.

Att de hänger kan bero dels på att de har vingar på händerna och bara fötterna lediga att hänga i, och dels på att de snabbt kan komma till flykt då det bara är att släppa taget och glida iväg.

Undantag är den sugskålsfotade fladdermusen, Myzopoda aurita, som sällsynt finns på Madagaskar, och de två arterna sugskålsvingade fladdermössen, Thyroptera, som finns i Central- och Sydamerika. De har sugskålar på hand- och fotleder som de kan hålla sig fast med.

Dagaktiva fladdermöss

Det är inte ofta man får se fladdermöss flyga på dagen, men det händer. Mustaschfladdermus och stor fladdermus flyger ibland på dagen.

Fransfladdermus och nordisk fladdermus kan också vara dagaktiva, särskilt under höst och vår.

Barbastell kan ses flyga sena eftermiddagar och tidiga morgnar. Kring soluppgång och/eller solnedgång är dvärgfladdermus, sydfladdermus och kanske även Brandts mustaschfladdermus aktiva.

Hörsel och läten

Förmågan att orientera med ljud, ekolokalisation, ekopejling eller sonar, är det som gjort fladdermössen till en av de mest framgångsrika och mångskiftande däggdjursgrupperna.

Med ekolokalisation menas förmågan att frambringa ljud och sedan lyssna på ekot för att på så sätt orientera sig i omgivningen. I fladdermössens fall är ekolokalisationsljuden en serie högfrekventa läten, det vill säga ultraljud som är så höga att vi i de flesta fall inte hör dem.

Fördelen med att  ha hög frekvens på ljuden är att man kan få eko tillbaka från små föremål - ju högre frekvens desto finare känslighet. Nackdelen är att höga frekvenser snabbt tunnas ut i luften och därför blir räckvidden mycket kort. De är alltså ganska närsynta, eller snarare "närhörda".

Beroende på vilka byten fladdermössen specialiserat sig på och i vilken miljö de flyger i, så ser deras ekopejlingsläten lite olika ut. Ljuden är oftast artspecifika. Man brukar kunna känna igen olika arter och släkten på hur ljuden ser ut och vilken frekvens de har.

Fladdermöss låter lite olika beroende på vad de gör. De låter på ett sätt när de flyger långa sträckor, på ett annat sätt när de söker efter mat. De låter på ett tredje sätt  precis i det ögonblick de tar en insekt.

Syn

De huvudsakligen fruktätande storfladdermössen har ögon som är väl utvecklade för mörkerseende till skillnad från de insektsätande fladdermössens, som dock har behållit ett funktionellt synsinne som ett komplement till ljud och hörsel.

Eftersom ekolokalisation endast fungerar tillfredställande på korta avstånd, används synen främst på längre håll, för att till exempel finna landmärken och för att undvika hinder på väg till och från födoplatser, eller under migration. Mängden ljus och tiden på dygnet kan också avgöra vilket av sinnena som har företräde.

Föda

Alla svenska fladdermöss är insektsätare, vilket också de allra flesta fladdermöss är, men det finns de som har annorlunda diet. En fladdermusindivid kan äta upp till 7 000 myggor per natt!

Förutom insektsätande fladdermöss så kan tropiska arter äta från frukt, pollen och nektar till fiskar, grodor, möss, andra däggdjur, fåglar, reptiler och blod. Flertalet fladdermöss har ett stort vattenbehov, och i flykten dricker de direkt från vattenytan, likt svalor.

Långörad fladdermus

Långörad fladdermus, Plecotus auritus.

Biotop

I stort sett finns fladdermöss överallt där det finns människor. Fladdermöss trivs gärna i trädrika kulturlandskap med en mosaik av skogsdungar, parker, trädgårdar och ängsmarker – gärna nära vattendrag.

I kulturlandskap och i närheten av våtmarker finns det gott om insekter, och där hittar du också fladdermöss. Det får gärna finnas gamla ihåliga träd och andra lämpliga boplatser i området.

Befruktning

Parningen hos flertalet europeiska fladdermusarter äger i regel rum under hösten. Sperman lagras i livmodern, och befruktningen sker först nästföljande vår. Detta förfaringssätt tycks garantera att honorna i tempererade trakter är klara för ägglossning och befruktning så fort förhållandena blir gynnsamma på våren.

Boplatser

Hos oss bor många fladdermöss i träd, andra i hus, men även i grottor och utekällare.
Fladdermöss i hus

Fladdermusholk

Man kan bygga holkar för fladdermöss så att de kan bo där i stället för i huset.
Fladdermusholkar

Myter

Fladdermöss är en mytomspunnen djurgrupp. Många tycker de är otäcka och farliga eller så förknippas de med magi, amsagor och häxbrygder. Å andra sidan fascineras många av dessa mörkrets härskare.

Fladdermöss attackerar inte människor, men det kanske kan upplevas så, eftersom det händer att de flyger rätt nära oss ibland. Det kan beror på att deras sonar inte räcker särskilt långt. Dessutom så lockar vi exempelvis myggor till oss med våra dofter och vår värme, och insekterna lockar till sig fladdermöss.

Man har ofta hört att fladdermöss attraheras av vita lakan. Det är inte troligt att fladdermöss över huvud taget attraheras av vitt. Det är en gammal myt. Kanske lockas insekter till den ljusa ytan och då också fladdermössen. Eller så är det så att man ser fladdermössen bättre om de har en ljus bakgrund att flyga förbi.

Samma sak gäller historien om att fladdermöss fastnar i håret, vilket även det är en utbredd myt. För att ta kål på den så har forskare i USA studerat problemet och kommit fram till att de inte fastnar i hår.

Äkta vampyr, Desmodus rotundus,  Mexiko, 1969 (från museets samlingar).

Äkta vampyr, Desmodus rotundus, Mexiko, 1969 (från museets samlingar).

Vampyrer

De egentliga vampyrerna (Desmodontidae) är några av de mest mytomspunna djuren, och inte minst de mest kända fladdermössen. Vampyrerna dricker nämligen blod från däggdjur eller fåglar. Men det är endast 3 av jordens fladdermusarter som är vampyrer och alla finns i Syd- och Centralamerika. Den äkta vampyren, Desmodus rotundus, har 22 tänder, av vilka bara de 6 mejselliknande framtänderna och de 4 rakknivsliknande hörntänderna spelar någon roll vid ätandet.

Nordisk fladdermus

Nordisk fladdermus, Eptesicus nilssonii.

Rabies

Bland fladdermöss i Europa finns en form av rabies som mycket sällan smittar andra djur och människor.

Nu har antikroppar mot så kallad europeisk fladdermusrabies konstaterats även bland fladdermöss i Sverige, vilket tyder på att smittan finns även här.Fyndet var väntat, eftersom sjukdomen finns så nära oss.

Undersökningen ingår i ett samarbete om fladdermusrabies mellan Statens veterinärmedicinska anstalt, Smittskyddsinstitutet, Natur vårdsverket och Jordbruksverket. Fyndet innebär inte att klassisk rabies finns i Sverige utan det är fladdermusrabies, som alltså sällan smittar andra.

Frågor och svar om fladdermusrabieslänk till annan webbplats
Rabiesövervakning av fladdermuslänk till annan webbplats

Indelning

Fladdermöss indelas i storfladdermöss (Megachiroptera) och småfladdermöss (Microchiroptera). Storfladdermöss, med cirka 170 arter, innefattar exempelvis flyghundar, och de påträffas huvudsakligen i Gamla Världens tropiker. Småfladdermöss, med cirka 750 arter, finns över hela jorden, utom i polartrakterna. Antalet fladdermöss är störst i tropikerna och avtar starkt med ökande breddgrad.

Svenska arter

  • Barbastell (bredörad fladdermus), Barbastella barbastellus. Götalands alla landskap + 1 individ i Uppland. Starkt hotad.
  • Långörad fladdermus, Plecotus auritus. Skåne till Härjedalen, Ångermanland.
  • Dvärgfladdermus, Pipistrellus pygmaeus. Skåne till Värmland, Gästrikland.
  • Trollfladdermus, Pipistrellus nathusii. Skåne till Uppland, Öland och Gotland.
  • Pipistrell (tidigare kallad dvärgfladdermus) Pipstrellus pipistrellus. Öland, Småland.
  • Vattenfladdermus, Myotis daubentonii. Skåne till Ångermanland, Jämtland.
  • Mustaschfladdermus, Myotis mystacinus. Skåne till mellersta Norrland.
  • Brandts (mustasch)fladdermus, Myotis brandti. Skån till mellersta Norrland.
  • Fransfladdermus, Myotis nattereri. Skåne till Västernorrlands län. Sårbar.
  • Bechsteins fladdermus, Myotis bechsteinii. Skåne. Akut hotad.
  • Dammfladdermus, Myotis dasycneme. Skåne, Småland, Uppland. Enstaka fynd i flera andra landskap. Starkt hotad.
  • Nymffladdermus, Myotis alcathoe. Skåne, Blekinge. Nyligen upptäckt i Sverige (2010).
  • Nordisk fladdermus, Eptesicus nilssonii. Hela landet.
  • Sydfladdermus, Eptesicus serotinus. Skåne, tillfälligt upp till Södermanland.
  • Gråskimlig fladdermus, Vespertilio murinus. Skåne till Gästrikland.
  • Stor fladdermus, Nyctalus noctula. Skåne till Uppland.
  • Leislers fladdermus, Nyctalus leisleri. Skåne, Blekinge, Småland. Enstaka observationer i övriga Götaland.

Läs mer

Fladdermössen i Sverigelänk till annan webbplats, Naturvårdsverket

Se också våra sidor om trynfladdermus och flyghundar

Systematik

Rike: Animalia
Stam: Chordata
Klass: Mammalia
Ordning: Chiroptera
Familj: Vespertilionidae
Svenska släkten: Myotis, Pipistrellus, Nyctalus, eptesicus, Vespertilio, Plecotus, Barbastella.

Systematik

Litteraturtips

Ahlén, I., 1990, Artbestämning av flygande fladdermöss. (Stockholm: Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna)
Bjärvall, A. & Ullström, S., 1985, Däggdjur - Alla Europas arter. (Stockholm.) [Sidorna 35-57 beskriver fladdermössen]
Gerell, R. & Gerell Lundberg, K., 1995, Handledning för fältstudier av fladdermöss. (Lund).
Rydell, J., [1995], Fladdermöss. Nattens tysta jägare. (Informationshäfte från Naturvårdsverket och WWF).