- Du är här:
- Startsida
-
Forskning och samlingar
-
Forskningsnyheter
Forskarblogg: Expedition Lena River är slut för i år
Expeditionen går längs Lenafloden i Sibirien (blå linje), en av världens största floder. Karta Google Maps.
Expedition Lena River är slut för i år
31 juli 2012, Per Andersson
Vi har kommit tillbaka till ett sommarhett, fuktigt och lätt översvämmat Yakutsk. Sedan vi lämnade staden för att åka söderut på Lena har vattennivån stigit med över 70 cm i floden. När vi återkom till vår förtöjningsplats var hela området dränkt av vatten och bara ett par små sandholmar låg ovanför ytan. Hundarna som bor i hamnen har krupit upp på dessa små räddningens öar i vattnet, men dem ser lite olyckliga ut där dem står med tassarna i vattnet.
Expeditionen avslutades i Yakutsk hamn ombord på vår båt Akademik med en rysk fest som inkluderade allt vad som fanns kvar och kunde uppbringas på båten. Dagen efter sov vi lite längre och åt vår gröt med eftertanke. Sedan gällde det att packa ihop all vår utrustning och framförallt våra värdefulla prover och på något sätt få iland alla prylar och till hotellet och forskningsinstitutet. Med många armar och en liten skåpbil lyckades vi med detta också.
Den varma duschen vi tog på hotellet var obeskrivligt skön. Yakutsk har en värmebölja med över 30 C, mycket damm i luften och en klibbig fuktighet som blandat med avgaser från de många bilarna gör staden rätt otrevlig att vistas i. Att åka längs Lena är betydligt skönare. Nu återstår i stort sett bara att packa ihop och avsluta årets fältarbete i Sibirien och på torsdag åker vi hem. Med detta avslutar vi från Yakutsk och Lena.
Vår översvämmande hamnplats i Yakutsk sett från vår båt Akademik, svårt att hitta en torr fläck.
Bada bland knott
29 juli 2012, Per Andersson
Vi har besökt vår sydvästligaste punkt under resan, Tolbafloden som rinner in i Lena cirka 180 km väster om det lilla samhället Sinsk och vi är åter på väg tillbaka mot Yakutsk. Under de två senaste dygnen har Lenafloden stigit med minst en meter och färgen på vattnet har skiftat från brunt, som huvudsakligen kommer från organiskt material, till gråbrunt på grund av stora mängder lera i vattnet. En 10 L hink med vatten får efter en stund ett cirka en cm tjockt lerlager på botten. Mängder med stockar, stubbar och annan bråte flyter också i floden. Den här stora förändringen i flöde och vattenkaraktär beror på kraftig nederbörd och översvämningar längre västerut i Lenas dräneringsområde och det här materialet har nu nått oss på sin in väg mot den Arktiska Oceanen.
Förändringen får också en praktisk betydelse för oss, tidigare har vi använt Lenas vatten till matlagning och tvätt men med de stora mängder sediment som nu finns i floden så kan vi inte längre utnyttja vattnet. Med vår lilla motorbåt som vi använder till provtagning i biflöden får också tjänstgöra som vattenbåt så att vi kan få bra vatten till det dagliga livet ombord. Duschen ombord går inte heller att utnyttja längre så tvätt och hygien får vi också sköta genom att ta den lilla båten upp i lämpliga biflöden och bada. I går körde vi upp i floden Sinya vid det lilla samhället Sinsk och där kunde vi tvätta oss och bada i 24 gradigt vatten i kvällssolen. Det enda tråkiga var att vi måste dela upplevelsen med mygg och knott i sällan skådat omfattning.
Just nu ligger vi åter förtöjda vid stranden eftersom brandröken som vi inte känt av på över en vecka kommit tillbaka. Kontrasterna mellan torr och brandbenägen skog och skyfall som skapar översvämningar visar hur stort Lenas dräneringsområde faktiskt är. Det indikerar också hur känsligt det här systemet är mot förändringar på grund av temperaturökningar eftersom all aktivitet sker i den översta metern av jordlagret och under detta regerar den ständiga tjälen, permafrosten. En temperaturökning ger ett djupare aktivt lager som destabiliserar sluttningar och ökar erosionen. Återigen är vi instängda på grund av yttre omständigheter vi inte kan styra över och vi får hoppas att röken drar bort så vi kan fortsätta mot Yakutsk där vi måste vara senast den 31 juli för att hinna med att packa allt innan vi reser hem.
Mängder med stockar, stubbar och annan bråte flyter i Tolbafloden. Det kommer från områden med kraftig nederbörd och översvämningar längre västerut i Lenas dräneringsområde.
Lena Pillars
26 juli 2012, Liselott Kutscher
Idag är det den tredje dagen vi färdas sydvästerut från Yakutsk sett. Från att ha lämnat Yakutsk som är ett mycket låglänt område med låg vegetation och en massa öar så har de senaste två dagarna haft branta bergväggar och rasbranter längs med Lena. Igår passerade vi ett område som kallas "Lena Pillars". Detta område består av vertikala pelare av kalksten som under milslånga sträckor varierar allt från hela vertikala väggar till endast pelare som sticker upp ur vegetationen. Vår första kväll på sydsidan av Lena stannade vi till i utkanten av "The Lena Pillars Natural Park". Där blev vi välkomnade av ett några tjejer som bjöd in oss på en visning av området. Det visade sig att vi stannat till vid ett ungdomskollo. Just nu var det ett gäng tjejer där, de gav oss information om nationalparken och kollot på sin knackliga engelska. Därefter blev vi inbjudna till att äta middag med dem. Vi tog med oss lite mat och dryck. Efter middagen drog jag med mig Roman för att spela Volleyboll på kollots lilla volleybollplan. Efter lite god övertalningsförmåga lyckades vi skrapa ihop två hela sexmannalag bestående av Roman, mig, Don, Per, matroserna André och Alexi, kapten Valarii, studenten Kole och några av tjejerna från kollot samt deras ledare. Efter en god match, som slutade med att båda lagen vunnit varsin gång, samlades vi längst med lägerelden. Vi bröt därefter upp rätt snart då myggen också gärna ville delta.Under gårdagen stannade vi till vid en liten turiststation. Vi fick en snabb guidad tur, där en ung tjej förklarade att i området kring Lena Pillars tror folket att allt har en själ och att i detta område brukar man ha vissa riter för att hedra bergsanden. I detta område har man även återfunnit en massa trilobiter. Efter vår guidade tur tog vi oss upp på berget efter att ha beslutat att vi skulle ta den svåraste vägen, vilket skulle vara den snabbaste. Med mig i täten tog sig alla förutom vår kock Sofia och kapten Valerii sig upp längs med en talusbrant med en massa lös kalksten, som på sina ställen var så pass brant att man fick ta stöd av trädrötter för att ta sig upp. Målet var en utkikspunkt högt uppe på toppen av några "Pillars". André och Alexi som hade startat lite före oss andra och lyckats gå lite vilse, muttrade lite över att det var svårt att gå uppför i sina badtofflor (vad jag kunde förstå av den lilla ryskan jag lyckats snappa upp under de här veckorna). Men väl uppe på toppen, tror jag att vi alla var glada för att vara där då utsikten över Lena och det klippiga området var minst sagt mäktig. De sista dagarna har vi mestadels transporterats längst med Lena och det har därför varit en hel del dötid, då jag har spenderat flera timmar åt att spela ett ryskt kortspel som kallas "Durak" med kapten Valarii. Jag måste medge att det inte är helt lätt att förstå reglerna när man får de förklarade på ryska som jag inte förstår mer än några ord av och då reglerna hela tiden verkar ändras.Idag har vår resa fortsatt, men de flesta bifloder verkar vara uttorkade. Lenas vatten har förvandlats från ett brunt flöde med mycket sedimentärt till en tjock brun gröt med stora stockar och grenar som dras med Lenas flöde. Nu hoppas vi på att den biflod som vi tänkt vända har en tydlig mynning, så att vi inte åkt dagens 14 timmar förgäves.
Lenafloden från Lena River Pillars. Tre glada expeditionsdeltagare, Don, Per och Liselott har klättrat ända upp.
Längs Aldanfloden
18 juli 2012, Per Andersson
Vår "nya" båt Akademik känns bra och efter några dagar så har vi fått in rutinerna. Det är mycket trångt, vi är totalt nio personer ombord varav två bor i mässen där alla också äter. Vi langar fram maten från köket som ligger akterut och är ca 1x1 m. Där arbetar Sofja som ibland under 40 gradig värme producerar kålsoppa, gröt, köttstuvning och en del andra Yakutiska läckerheter som jag inte ens kan stava till. Vitkål var den största av de säckar med mat vi tog ombord och det ingår på något sätt i de flesta rätterna. Min vitkålskvot kommer att vara välfylld då vi lämnar det här fartyget. I trängseln ombord skall vi också ta hand om våra prov. Utrustning för filtrering, batteridrivna pumpar, pH-mätare och annan teknisk utrustning skall samsas med vårt dagliga liv och då får man ta att maten lagas på vårt dyrbara laboratorievatten ibland. Så länge som vi lyckas hålla undan saltsyran från gurkinläggning så bör det nog inte vara några större problem. Liselott har satt upp ett litet portabelt fältlaboratorium på fördäck och där kan vi arbeta i en underbar utsikt över floden och till besättningens skeptiska blickar som tydligt undrar vad fn håller ni på med. Efter reparationer så har fartygets motorbåt kommit igång och med den kan vi tas oss upp i biflöden som vår stora båt inte kan nå. I går kväll gjorde vi en tur till Toukulan, ett biflöde stort som en svensk skogsälv, och som rinner upp i Verkhoyanskbergen. Vattnet är alldeles klart och forsar med stor kraft in i Aldan där det lämnar efter sig sediment i form av större stenar och sand. Det här vattnet är på väg mot den Arktiska oceanen och under den resan kommer det att blandas med andra inflöden och ta med sig material från det Sibiriska inlandet och vidare ut i Arktis. I vår uppgift ingår att undersöka vilka faktorer som påverkar och styr vattnets kemiska sammansättning.
Liselott filtrerar vatten i ett litet portabelt fältlaboratorium.
Smoke on the water
15 juli 2012, Per Andersson
Vaknar av mygg som surrar i hytten. Vår första ankarplats, en strandbank strax innan Aldanfloden rinner in i Lena, är hem för många myggor och bromsar av modell större. Ombord har det varit helt tyst under natten, generatorn som inte riktigt orkar med oss och vår utrustning, har fått vila och maskin som varit avstängd drar igång med ett vrål vid sjutiden men stannar redan efter några minuter. Vid frukost får vi beskedet att det är något problem med motorblocket. Det verkar vara vattenläckage vilket gör att vi inte kan fortsätta utan måste vända om mot Yakutsk. När brandröken försvann så sprack motorn, så börjar dag två på expeditionen. Med reducerad fart och motström i en ström som är mycket kraftig på sina ställen stävar vi söderut i stället för norrut. Strax innan vi når Yakutsk måste vi stanna för brandröken som åter kommer över oss och ger så dåliga siktförhållanden att vi inte kan fortsätta. Vi blir kvar på vår ofrivilliga ankarplats i nästan ett dygn. Röken från skogsbränderna i sydost drar in tät och stickande och även om det inte är direkt obehagligt så vill man inte anstränga sig i onödan för att andas in alltför mycket rök. Vi hör också att flygplatsen i Yakutsk är stängd på grund av dålig sikt. Det känns lite stressande att bara sitta och vänta på att sikten skall bli bättre, men vi badar, äter, tar prov, sover lite och bara är så det blir inte alltför tokigt ändå. Under natten kommer ett åskväder och vindar från nordväst vilka gör att vi kan lämna vår ofrivilliga ankarplats vi fyratiden, efter nästan ett dygn, på söndag morgon den 15 juli. Vi anländer till ett Yakutsk i solsken några timmar senare och tro det eller ej men efter ett organiserat eller troligen oorganiserat kaos, där en av besättningsmännen nästan miste sina tår, så kan det gå då man jobbar i "flip-flops" lyckas vi flytta all vår utrustning inklusive bränsle och utombordare till vår nya flodbåt, "Akademik". Vid halv tio på söndag förmiddag den 15 juli kan vi åter segla norrut på Lena mot Aldanflodens mynning där vi så snöpligt fick avsluta för två dagar sedan. Installerar oss i våra hytter och jag somnar tvärt när vi kastat loss.
Röken från skogsbränder försämrar sikten och tvingar oss att ankra i ett dygn.
Ute på Lenafloden
12 juli 2012, Per Andersson
Att åka bil i Yakutsk är som en berg och dalbanetur med skarpa svängar, man kastas hit och dit. Det vi hemma vanligtvis kallar gropig väg betraktar vi numera som en väg av yppersta klass, man vänjer sig snabbt. Efter två dagars intensivt arbete med att åka runt i Yakutsk och köpa mat och komplettera provtagningsutrustning och andra saker, oklart för de flesta av våra ryska kollegor vad som faktiskt behövs ombord, finns det tallrikar? Det gäller att hålla i så att det inte slutar med att vi köper inventarier till ett helt fartyg.
Sent på eftermiddag är vi klara att åka men kapten meddelar att vi inte kan ge oss av för att flodleden är avstängd på grund av brandröken från skogsbränderna, -"Vi åker i morgon den 12 kl 09:00" blir beskedet. Så vår första natt ombord på fartyget "Geokryolog" tillbringar vi en liten instängd del av de många kanaler som Lena består av runt Yakutsk. Det är varmt i vår tvåmannshytt som är 3x2m, men eftersom vi enligt Dons försäkran "smell like roses" så blir det nog inga problem.
Mot mina egna tvivel kommer vi faktiskt iväg på morgonen den 12 juli från Yakutsk. Vi passerar mängder med hamnpirar, kranar, cisterner så man kan tro att vi faktiskt lämnar en hamn i en större kuststad, men vattnet är brunt som ryskt te och vi befinner oss mitt i Sibirien långt från närmaste ocean. Nu är vi faktiskt på väg utmed Lenafloden!
Första kvällen på ryska forskningfartyget Geokrylog.
Besöker mammutungen Dima
9 juli 2012, Per Andersson
Yakutsk är en kontrastrik stad med nästan 30 grader i solen och bilen är outhärdligt varm och dammig när vi bromsar in vid Melnikov Permafrost Institute. Vi skall sluta avtal om det fartyg vi skall använda under vår tre veckor långa expedition längs floden Lena.
Vi får också en tur ner till institutets permafrostlaboratorium som ligger några meter ner i marken under huset och där är det -8 grader C. Vi tar på oss tjocka pälsar över våra tunna kortärmade skjortor och bara ca 1 m ner i marken syns en tydlig gräns till is och den ständigt frusna marken. Det aktiva lagret, där det på sommaren växer bra, är bara ca en meter djupt.
Vår guide Julia beskriver laboratoriet och visar oss dess skatter varav mammutbabyn Dima som bevarats djupfryst i permafrosten i 39 000år (bild) är en riktig höjdpunkt. Dima hittades vid byggnadsarbeten 1977 i Kolymaflodens dalgång och väger idag 61 kg och man uppskattar hennes vikt till cirka 115 kg när hon dog. Det känns otroligt att se ett sådant välbevarat fossil.
Vi kommer ut i hettan och luften som fylls av vad som visar sig vara brandrök från någon av de skogsbränder som härjar i Sibiriens lärkskogar. Det är en inspirerande start att känna kontrasterna mellan sommarvärmen och permafrost inför vår provtagningsexpedition längs Lena där vårt syfte bland annat är att undersöka vad som kan ske om permafrosten börjar tina i en allt varmare värld.
Mammutungen Dima, nedfrusen i 36 000 år. Foto Per Andersson.
På väg!
6 juli 2012, Per Andersson
Sex stora bagage med allt från plastburkar för våra prover till kläder för en månad i fält checkas in klockan 5 på Arlanda och nu kan expeditionen börja. Liselott började som doktorand i september, har jobbat mer än heltid under de senaste månaderna med att förbereda utrustningen (bild).
Själv har jag ägnat en stor del av min tid att ordna med våra ryska kontakter så att vi kan komma ut på Lenafloden. Alla funderingar och oro släpper när bagaget försvinner in genom ett hål i väggen på Arlanda, nu är det bara att åka med.
Liselott packar inför resan. Foto Per Andersson.
En vecka kvar är vi klar?
29 juni 2012, Per Andersson
Nästa fredag, den 6 juli, åker vi Liselott Kutscher och Jag från Naturhistoriska riksmuseet och Don Porcelli från Oxford University, UK till Yakutsk. Där ska vi möta våra ryska kollegor, eller snarare våra Yakutiska kollegor. Tillsammans skall vi under en månad i juli åka båt längs Lenafloden, provta och samla data för att studera vad som händer med ett av jordens största dräneringsområden som domineras av permafrost, ständigt frusen mark, när jordens medeltemperatur stiger.
Det är mycket praktiska saker och just nu känns det som allt inte är riktigt klart, men det kanske det aldrig blir? Förmiddagen har jag ägnat åt att skriva en teknisk beskrivning av en 30 år gammal magnetomrörare så att den ryska tullen kan förstå vad vi vill ta in för högteknologiska vidunder till Ryssland. Förhoppningsvis får vi med oss alla våra grejor till slut.
Vår arbetsplats under juli syns på bilden, eller det påstås att det skall vara vår båt. Den ser bra ut och det blir säkert ett trivsamt hem för oss. Om tekniken står oss bi så kommer vi kommer att återkomma under juli med rapporter från Yakutien och vår expedition längs Lenafloden.
Här är båten som blir vårt hem för en månad framåt. Foto Per Andersson.