Försämrad genetisk variation gör östliga gorillan ännu mer sårbar

Den östliga låglandsgorillan har nyligen förlorat genetisk mångfald och har därmed minskade chanser att klara av framtida miljöförändringar.

Det kan forskare från bland annat Naturhistoriska riksmuseet och Uppsala universitet se efter att ha jämfört arvsmassan hos nu levande djur med prover som samlades in för 100 år sedan. Antalet individer har minskat med 80 procent de senaste årtiondena. Resultaten publiceras i tidskriften Current Biology.

Många djur har minskat i antal det senaste århundradet och forskare har länge varit oroade att denna minskning har lett till en försämrad genetisk mångfald, ökad inavel och en ansamling av skadliga mutationer. Trots att detta kan leda till en ännu större risk för utdöende har studier av förändringar i genetisk livsduglighet varit svåra att utföra. In en ny studie har ett forskarteam från Uppsala universitet och Naturhistoriska riksmuseet använt prover från museisamlingar för att analysera förändringar i arvsmassan hos elva exemplar av den östliga gorillan under de senaste 100 åren.

- Vi såg att den genetiska mångfalden i den östliga låglandsgorillan har försämrats kraftigt under bara några få generationer, säger Tom van der Valk, doktorand vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.

Den östliga låglandsgorillan, som lever i Kongo-Kinshasa, har minskat med 80 procent under de senaste årtiondena på grund av tjuvjakt och förändringar i livsmiljön. Resultaten från jämförelsen mellan historiska och nutida genom visar att minskningen har lett till ökad inavel och en försämrad genetisk variation. Minskningen i variation betyder att den östliga låglandsgorillan sannolikt har försämrad förmåga att anpassa sig till framtida sjukdomsutbrott och miljöförändringar. Forskarna har också upptäckt ett flertal sannolikt skadliga mutationer som har ökat i frekvens under de senaste 4-5 generationerna då populationen har minskat i storlek. Vissa av dessa mutationer hittades i gener som påverkar sjukdomsmotstånd och fertilitet hos hanar. Forskarna hittade också en ökning i mutationer som lett till nedsatt funktion i gener kopplade till utvecklingen av fingrar och tår, något som troligen förklarar varför en del nutida gorillor har fingrar och tår som är sammanväxta. Däremot upptäckte forskarna inte några stora förändringar i arvsmassan hos den närbesläktade bergsgorillan, vilket tyder på att dess genetiska livsduglighet har varit stabil de senaste 100 åren.

- Att sådana skadliga mutationer ökat i antal betonar verkligen behovet av att stoppa den pågående populationsminskningen hos den östliga låglandsgorillan, säger Love Dalén, professor vid Naturhistoriska riksmuseet.

Svaret på varför den östliga låglandsgorillan har påverkats mer jämfört med bergsgorillan kan ligga i deras historia. Den östliga låglandsgorillan ökade kraftigt i antal för ungefär 5 000 – 10 000 år sedan medan bergsgorillan har varit sällsynt i flera tusen år. Den låga populationsstorleken kan ha gjort att det naturliga urvalet sorterat bort skadliga mutationer innan antalet bergsgorillor började minska under 1900-talet.

- Vår studie visar att historiska prover från museer ger en unik möjlighet att övervaka förändringar i den genetiska statusen för utrotningshotade arter, säger Dr. Katerina Guschanski, forskare vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.