Alfred Gabriel Nathorst (1850-1921)

Publikationer

Resan med Angelin under sommaren 1868 ledde fram till Nathorsts första vetenskapliga publikation 1869, "Om lagerföljden inom kambriska formationen vid Andrarum i Skåne". Denna blev den första i en lång rad geologiska undersökningar och vilka dokumenterats i flera vetenskapliga artiklar.

Särskilt Skånes och de norra polartrakternas geologi kom att fånga hans intresse. 1873 blev Nathorst biträdande geolog vid SGU och 1877 biträde åt Otto Torell som 1870 blivit chef för denna myndighet.

När Torell pensionerades från sin post 1897 hoppades Nathorst bli hans efterträdare, men han erbjöds inte tjänsten på grund av sitt stora handikapp, sin dåliga hörsel.

Intendent för nyinrättad avdelning

Enligt kungligt brev den 5 december 1884 erhöll Nathorst professors titel och utsågs av Kungliga Svenska Vetenskapsakademin att från och med 1 januari 1885 "vara intendent för den nyinrättade afdelningen för arkegoniater och fossila växter", nuvarande Enheten för Paleobotanik vid Naturhistoriska Riksmuseet. En tjänst han stannade vid till sin pension 1917. Avdelningen var fram till 1915 lokaliserad till en statligt ägd byggnad i korsningen Wallingatan/ Holländargatan. Avdelning flyttade sedan till de nya byggnaderna i Frescati.

Första polarresan

Sommaren 1870 besökte Nathorst, tillsammans med Hjalmar Wilander (1844-1891), den arktiska ögruppen Svalbard. Anledningen till denna expedition var Adolf Erik Nordenskiölds (1832-1901) iakttagelser 1864 av fosforit vid Kapp Thordsen. Fosforitlagren undersöktes och avrapporterades till Nordenskiöld. Under expeditionen gjorde Nathorst även observationer av den arktiska floran och fann växtfossil från Karbon vid Gipshuken.

1871 publicerade han en artikel i Botaniska Notiser "Om vegetationen på Spetsbergens västkust". Efter sin resa till Svalbard gjorde Nathorst flera undersökningar av postglaciala arktiska växtlämningar i Skåne och Danmark. 1872 besökte han Tyskland, Schweiz och England för att studera glaciala växtlämningar. Han kom under sin karriär att skriva många artiklar i ämnet. Den första kom i Lunds Universitets årsskrift 7, "Om några arktiska vextlämningar i en sötvattenslera vid Alnarp i Skåne" (1871).

Fossila floror 

Under sitt besök i Schweiz träffade Nathorst den schweiziske botanisten och paleobotanisten Oswald Heer (1809-1883). Heer hade sedan många år beskrivit Adolf Erik Nordenskiölds samlingar från bland annat Svalbard och Grönland. Nordenskiöld blev också uppmärksammad på förekomsten av växtfossil i Bjuv och i Pålsjö i Skåne vid ett besök där 1873. Han fick dels fossil i gåva och men gjorde även själv insamlingar där.

Uppmanad och inspirerad av Nordenskiöld började Nathorst att ta sig an den fossila floran i Skåne och inledde ett långvarigt samarbete med Heer. 1875 utkom de första beskrivningarna, publicerade i Geologiska Föreningens Förhandlingar, "Fossila växter från den stenkolsförande formationen vid Pålsjö i Skåne"

Egen insamling av fossil

Samma år påbörjade Nathorst själv insamling av fossila växter från Skånes stenkolsformation. Han besökte Helsingborg, Tinkarp, Sofiero, Pålsjö och Höganäs. Till sin hjälp hade han en mycket kunnig lekman, anställd vid kolgruvorna, A. F. Carlson, som huvudsakligen av privat intresse under 35 års tid samarbetade med och samlade växtfossil åt Nathorst.

Senare, mellan 1903-1905 hade han också hjälp av arbetsförmannen F. J. Blomquist. Dessa tre herrar svarar för insamlingen av närmare 5000 av Naturhistoriska Riksmuseets cirka 25 000 växtfossil från Skånes kolförande formation. Med ett särskilt statsanslag kunde Nathorst som anställd vid Sveriges Geologiska Undersökning arbeta med de insamlingar som han själv, Carlson och andra gjort. Det resulterade i:

• Bidrag till Sveriges fossila flora 1. Växter från den rätiska formationen vid Pålsjö i Skåne" (1876)
• Bidrag till Sveriges fossila flora 2. Floran vid Höganäs och Helsingborg (1878)
• Om floran i Skånes kolförande bildningar. Floran vid Bjuf (1878-86)

Arbeten om fossila floror i Japan

Under sin berömda Vegaexpedition 1878-1879 samlade Nordenskiöld en stor mängd fossil i Japan och Nathorst fick ytterligare arbetsuppgifter, att bestämma och beskriva dessa växtfossil. Resultatet blev bland annat "Bidrag till Japans fossila flora" (1882) och "Zur fossilen Flora Japans" (1888).

Ytterligare polarfärder

1882 genomförde Nathorst sin andra polarfärd, denna gång tillsammans med Gerhard de Geer och åter till Svalbard. Expeditionen utförde geologiska arbeten i områden runt Isfjorden och huvudsyftet var att studera Hecla Hookformationen. Under resan gjordes även geografiska arbeten och betydande mängder fossil insamlades. Redan följande år, 1883, blev Nathorst andre man på A. E. Nordenskiölds sista expedition som gick till västra Grönland.

Nathorst utförde en rad botaniska och geologiska undersökningar vid Wajgattet och Atanekerdluk. Han hemförde en stor mängd växtfossil och gjorde viktiga stratigrafiska upptäckter. Dessa båda resor bidrog till att Nathorst även tog sig an att beskriva den arktiska fossila floran, till en del en fortsättning av Oswald Heers omfattande arbeten. Nathorst publicerade bland annat:

• Ueber die wissenschaftligen Resultate der letzten schwedischen Expedition nach Spitsbergen(1883)
• Grönlands forntida växtvärld(1884)
• Zur fossilen Flora der Polarländer, en sammansättning av flera artiklar (1894-1920)

Egna polarfärder och fossila floror

Efter en lång tid av förberedelser och med omfattande vetenskapliga planer genomförde Nathorst en egen expedition 1898 till Björnön, Svalbard och Kung Karls Land. Resultatet blev en rad vetenskapliga artiklar i olika ämnen. Nathorst bidrag var i huvudsak geologiska och paleontologiska, bland annat "Über die oberdevonische Flora (die Ursaflora) der Bären Insel."(1900), "Bidrag till Kung Karls Lands geologi" (1901) och "Beträige zur Geologie der Bären Insel, Spitzbergens und des König-Karl-Landes"(1910).

Med på denna resa var geologen Johan Gunnar Andersson (1874-1960), Kina-Gunnar. Skeppet som expeditionen använde var "Antarctic", som Nathorst även använde följande år, 1899, till sin andra egna expedition, denna gång till Grönland för att bland annat söka efter spår från Andrées ballongfärd. Några spår kunde dock inte hittas.

De vetenskapliga undersökningarna var till stor del geografiska. Expeditionen nådde fram till och karterade bland annat Kejsar Frans Josefs fjord och Kung Oscars fjord under ledning av Per Dusén. Nathorst gjorde geologiska undersökningar och fann bland annat att silur och devon finns representerade på östra Grönland.

"Bidrag till nordöstra Grönlands geologi"(1901) och "Die kartographische und geologische Aufnahme des Kaiser Franz-Josef-Fjords und des König Karls-Fjords in Nordostgrönland 1899"(1902) är två exempel på resultat i form av artiklar efter expeditionen. Skeppet Antarctic kom att gå till historien och botten under Otto Nordenskjölds dramatiska expedition till Antarktis 1901-1903.

Morfologiskt och systematiskt arbete

Senare kom Nathorst också att fördjupa sig i morfologiska och systematiska studier vilka resulterade i en rad utförliga beskrivningar av fossila växter, till exempel släktena Dictyophyllum, Camptopteris, Lycostrobus och Palyssia.

Övriga vetenskapliga insatser

En viktig insats som måste nämnas är Nathorsts utveckling av macerationstekniken och hans arbete med att inspirera andra att använda denna för preparering av växtfossil. Han var också en mycket aktiv brevskrivare som hade kontakt med ett flertal kollegor, nästan uteslutande verksamma utomlands.

Nathorsts intresse för botanik fick vid sidan av paleobotanik och geologi inte särskilt stort utrymme, men trots det skrev han flera artiklar i ämnet, som berörts ovan, ytterligare exempel är "Nya bidrag till kännedomen om Spetsbergens kärlväxter och des växtgeografiska förhållanden"(1883) och "Botaniska anteckningar från nordvästra Grönland"(1884).

Jakt var ett annat av Nathorsts intressen, som han ofta utövade parallellt med zoologiska studier. Som exempel kan nämnas "Den hvita polarvargens invandring till nordöstra Grönland"(1899) och "Om myskoxen och myskoxjagter på Ostgrönland 1899" (1900). Ytterligare ett ämne som Nathorst ägnat sig åt var de s. k. fossila algerna i den underkambriska sandstenen. En artikeln i ämnet publicerades 1880 "Om spår av några evertebrerade djur m. m. och deras paleontologiska betydelse".

Epilog

Nathorst var en internationellt mycket respekterad vetenskapsman och han erhöll en mängd olika utmärkelser, men som T. G. Halle skriver in sin minnesteckning, "De (utmärkelserna) försvinna ändå i jämförelse med det monument Nathorst uppbyggt åt sig själv i riksmuseets paleobotaniska avdelning och i sin vetenskapliga produktion".

Henry N. Andrews skriver i sin bok "The Fossil Hunters": "We thus meet at this point one of the greatest figures in the history of fossil botany". Nathorsts betydelse för de paleobotaniska samlingarna vid Naturhistoriska riksmuseet kan som nämnts aldrig överskattas. Efter över 80 år är fortfarande en betydande del av samlingarna ett resultat av hans egen eller genom medarbetares försorg och likaså vetenskapliga arbeten av oöverträffad betydelse för kunskapen om samlingarna.