Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Carl von Linné den yngre 

Var son till Carl von Linné. Han tog aldrig någon akademisk examen, men följde i sin fars fotsteg. Linné den yngres herbarium finns i Naturhistoriska riksmuseets Linnéherbarium.

Carl von Linné den yngre, son till den kände naturforskaren Carl von Linné, föddes den 20 januari 1741 i Falun. Vid nio års ålder blev han på grund av sin fars förtjänster inskriven vid Smålands nation och medicinska fakulteten vid Uppsala universitet.

Till sonens undervisning i hemmet anlitade Linné sina duktigaste lärjungar, P. Löfling, D. Rolander och J. P. Falck.

Linné den yngre tog aldrig någon akademisk examen men blev ändå, 18 år gammal, på sin fars rekomendationer, utnämnd till botanisk demonstrator i den botaniska trädgården i Uppsala. Linné hoppades därigenom göra sonen och arvtagaren mer intresserad av botanik.

Linné fick 1762 utmärkelsen att själv utse sin efterträdare. Daniel Solander blev då tillfrågad men när denne tackade nej på grund av sin tjänst på British Museum i London utsågs i stället Linné den yngre till efterträdare och han tillträdde 1763 tjänsten som professor i survivans, det vill säga utan lön fram tills företrädaren slutat arbeta.

​Hedersdoktor

1765 promoverades Linné den yngre till hedersdoktor efter ett önskemål från kronprins Gustav i egenskap av universitetskansler. Linné d. y.:s oförtjänta befodran orsakade stor ovilja och gav upphov till mycket obehag för honom.

Troligen blev också kraven och pressen att leva upp till sin fars rykte betungande. 1777 installerades han i ämbetet som professor.

Botanisk resa

Under åren 1781 till 1783 gjorde Linné den yngre  en botanisk resa genom västeuropa. Han besökte England, Paris, Belgien, Holland, Hamburg, Kiel och Köpenhamn. Under sin vistelse i London ådrog han sig gulsot och avled ganska snart efter hemkomsten, den 1 november 1783, endast 42 år gammal.

Faderns herbarium

Linné den äldre hade under sitt sista levnadsår bestämt att hans stora herbarium inte skulle ärvas av sonen utan säljas för döttrarnas räkning. I en skrift till sin hustru skriver han att sonen "aldrig där uti hulpit mig och hafwer intet haft lust för botaniquen". Därför skulle han inte heller få ärva herbariet. Biblioteket och övriga naturaliesamlingar tillföll dock sonen.

Eftersom Linné den yngre  behövde herbariet för sitt arbete tvingades han lämna skuldsedlar på stora summor till modern för att få tillgång till samlingen. På så sätt blev Linnés stora herbarium orubbat under ännu några år. Linné den yngre  tog god hand om herbariet och bidrog också själv med nya växter, i synnerhet från sin Europaresa.

Samlingarna säljs

Efter Linné den yngres död 1783 såldes samlingarna till J. E. Smith i London för 900 guinéer. Även Linnés bibliotek, korrespondens och manuskript såldes. Försök gjordes i Sverige för att få behålla samlingarna i landet. Varken kungen eller universitetskanslern var dock villiga att bidra med medel.

1784 erbjöd sig dock medicinstuderande Andreas Dahl att köpa samlingarna. J. G. Acrel, som fått uppdraget att sälja samlingarna, förnekade dock att Dahl bjudit samma summa som J. E. Smith för samlingarna. När då Dahl genom regeringen försökte stoppa utförseln var det redan för sent, samlingarna var redan på väg till London.

Linné den yngres eget herbarium, det så kallade "Herbarium parvum", som bestod av hans egna tidiga insamlingar och ur faderns herbarium utgallrade växter lämnades som pant till kanslirådet Clas Ahlströmer för det lån som Linné d. y. tog för sin Europaresa. Dessa samlingar skänktes sedan till Vetenskapsakademin och finns nu i Naturhistoriska riksmuseets Linnéherbarium.

Publikationer

Under åren som botanisk demonstrator beskrev Linné den yngre  flera växter från akademiträdgården i Uppsala i Decas I et II plantarum rariorum horti Upsaliensis (1762-63) och Plantarum rariorum Horti Upsaliensis fasciulus primus (1767). Efter sin fars död utgav Linné d. y. dennes efterlämnade tillägg till Systema naturae samt egna taxonomiska bidrag i Supplementum plantarum 1781.

Referenser

Fries, Th. M. 1903. Linné, lefnadsteckning - Stockholm

Krok, Th. O. B. N. 1925. Bibliotheca Botanica Suecana - Uppsala & Stockholm

Mejier, B. & Th. Westrin, red. 1906. Nordisk familjebok, konversationslexikon och realencyklopedi - Stockholm.

Stafleu, F. A. & R. S. Cowan 1976. Taxonomic literature, vol. 3, Lh-O - Utrecht.