Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 12(10), oktober 2008
Sumpskog dominerad av klibbal.
Vit hattmurkla (Helvella crispa). Foto: © Jens H. Petersen/MycoKey.  
Förstora bilden

Hattmurklor, släktet

Helvella

Månadens kryptogam oktober 2008

På våren kan du hitta toppmurklor och stenmurklor som nog många känner till. Mindre kända är hattmurklorna som finns från vår till sen höst. De är nära släktingar till dessa och några få arter kan växa i så stora mängder att de är värda att plocka och äta.

Hattmurklor är lätta att lära sig känna igen och till skillnad från de flesta andra skålsvampar kan arterna bestämmas nästan uteslutande på deras makroskopiska utseende (dvs. utan att använda mikroskop). Fruktkropparna är generellt stora och iögonenfallande; hattens storlek kan variera mellan 0.3-8 cm och foten från 1-10 cm. Färgerna varierar mellan vit, grå, brun och svart. Man känner till 23 arter från Sverige och släkten finns i hela landet.

Stor alriska
Smal hattmurkla (Helvella elastica). Foto: © Jens H. Petersen/MycoKey Förstora bilden
Hattmurklor tillhör ordningen Skålsvampar (Pezizales). De flesta skålsvampar är skål- eller skivformade och utan fot, men hos hattmurklorna är skålen ofta utvikt, sadelformad och sitter på en fot så att den liknar en hatt.
Mörl alspindling
Blek pokalmurkla Helvella costifera. Foto: © Jens H. Petersen/MycoKey Förstora bilden
Hattmurklor är ett bra exempel på att arter kan ha mycket olika utseende trots att de är närbesläktade. Det finns nästan rent skålformade arter utan fot; det finns några arter med fot, hos några ganska kort, hos andra flera gånger längre än skålen, några med trind massiv fot, andra med djupt oregelbundet, gropig/fårad fot; slutligen kan foten vara regelbunden eller den kan vara vriden till konstiga former som till exempel hos vit hattmurkla (Helvella crispa). Ett undantag är en sällsynt art från Danmark, Helvella astieri, som är underjordisk och påminner om en tryffel. Hattens form varierar likaså från regelmässig skålformad till sadelformad, oregelbundet veckad och vriden.

Det dröjde innan man förstod att alla arterna var släkt med varandra. Den förste som på ett övertygande sätt samlade alla hattmurklor (tidigare placerade i 5 släkten) i ett släkte var den svenske mykologen J. A. Nannfeldt. Dissing (1966) följde sedan Nannfeldt i sin monografi av Helvella. Monografin är i dag, med tillkomna arter det mest kompletta verk som finns om hattmurklor.

Naucoria alnetorum
Sotmurkla (Helvella nigricans; syn. H. atra) Foto: Karen Hansen. Förstora bilden
Hattmurklor förekommer i tempererade zoner och ofta i arktiska och alpina miljöer där de är knutna till ”dvärgträd” såsom Betula, Salix och Dryas. Arterna finns på mull och kalkjord, i både barr och lövskog. Det är nu bevisat med hjälp av DNA metoder att en del hattmurklor bildar ectomycorrhiza (lever i symbios med träd), och sannolikt är alla arter ectomycorrhizabildare.
I Norden finns det 38 kända arter av hattmurklor, men bara 23 arter är rapporterade från Sverige. Flera arter av hattmurklor borde dock kunna finnas i Sverige och Naturhistoriska riksmuseet tar gärna emot insamlingar av dessa arter.
Herbariematerial av alpluggskivling
Luden skålmurkla, Helvella bulbosa (syn. Helvella macropus) Foto: Jan Vesterholt Förstora bilden
Medan toppmurklor hör till en av matlagningens stora skatter, har de flesta hattmurklor för tunt kött och finns ofta i för små mängder för att vara värda att plocka. De saknar också toppmurklornas goda smak. Dessutom är många arter sällsynta. Finner man vit hattmurkla (Helvella crispa) eller svart hattmurkla (Helvella lacunosa) i större mängder kan de ätas, men aldrig råa, utan tillagade, då de innehåller ”Helvella-syra”.  
Text: Karen Hansen