Lyssna
Månadens kryptogam 6(11), november 2002
Hasselticka och skorpticka
Månadens kryptogam
november 2002
Arterna hasselticka och skorpticka hör båda till släktet Dichomitus. Släktet är lätt att känna i igen. Arterna i släktet har ljust kött, i mikroskopet stora sporer och dendrohyfer, samt ger vitröta i veden. Sporer vet de flesta av er vad det är, men dendrohyfer kanske kan vara värt en förklaring. Dendrohyfer är tjockväggiga hyfer som i mikroskopet ser ut som avlövade träd, och dessa hyfer kan man finna i tickans kött.
Hasselticka hittar du nästan uteslutande på hassel och då helst på stående döda stammar, sällsynt kan man även finna den på ek. Tickan är ettårig men kan övervintra, som ung är den gulaktig, som äldre delvis rödbrun med en svedd kant. Hasselticka har sin huvudsakliga utbredning i sydöstra Sverige, vanligast är den i östra Svealand.
Skorpticka är betydligt sällsyntare än hasseltickan. Den hör till våra rödlistade arter och vi vill gärna ha in uppgifter om den. Du hittar den uteslutande på tall, gärna öppet och solbelyst. Den har en mer eller mindre resupinat fruktkropp som har en smal hattkant. Möjligen är skorptickan förbisedd. Ett fynd som påträffades i juli var redan i början av augusti uppäten av larver, och om detta gäller för arten i allmänhet så är kanske det förklaringen till att den hittas så sällan. Arten verkar ha en östlig och nordlig utbredning, de flesta fynden är från östra Svealand och från norra Lappland. I Naturhistoriska riksmuseets svampherbarium finns bara åtta insamlingar av skorpticka, samtliga är insamlade i juni och juli.
Hasselticka,
Dichomitus campestris
Hasselticka hittar du nästan uteslutande på hassel och då helst på stående döda stammar, sällsynt kan man även finna den på ek. Tickan är ettårig men kan övervintra, som ung är den gulaktig, som äldre delvis rödbrun med en svedd kant. Hasselticka har sin huvudsakliga utbredning i sydöstra Sverige, vanligast är den i östra Svealand.
Skorpticka,
Dichomitus squalens
Skorpticka är betydligt sällsyntare än hasseltickan. Den hör till våra rödlistade arter och vi vill gärna ha in uppgifter om den. Du hittar den uteslutande på tall, gärna öppet och solbelyst. Den har en mer eller mindre resupinat fruktkropp som har en smal hattkant. Möjligen är skorptickan förbisedd. Ett fynd som påträffades i juli var redan i början av augusti uppäten av larver, och om detta gäller för arten i allmänhet så är kanske det förklaringen till att den hittas så sällan. Arten verkar ha en östlig och nordlig utbredning, de flesta fynden är från östra Svealand och från norra Lappland. I Naturhistoriska riksmuseets svampherbarium finns bara åtta insamlingar av skorpticka, samtliga är insamlade i juni och juli.
Text: Klas Jaederfeldt
