Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 7(4), april 2003

Svartbräknar,

Asplenium

Månadens kryptogam

april 2003

Gaffelbräken
Svartbräknar Asplenium är ett ormbunkssläkte med omkring 700 arter. Representanter ur släktet finns på nästan alla kontinenter och förekommer i alla typer av miljöer, från polarområden till öknar, de flesta växer dock i tropiska och tempererade områden. Några av arterna har en världsvid utbredning, som svartbräken Asplenium trichomanes och glansbräken A. adiantum-nigrum, medan andra har en mycket begränsad utbredning, till exempel A. lolegnamense som bara finns på Madeira.

Svartbräknar växer på marken eller som epifyter i träd, de flesta är små eller medelstora, men det finns också en del större arter. De har ett mycket växlande utseende. Bladen kan sitta enstaka eller i tuvor, de kan vara tjocka och läderartade, eller mycket tunna. Bladformen varierar från hela blad som hos fågelbobräken A. nidus, till fint flikiga som hos groddbräken A. bulbiferum, men de flesta av arterna har parbladiga eller dubbelt parbladiga blad. En av de viktigaste karaktärerna för släktet är att sporgömmesamlingarna oftast är långa och smala.

I Sverige finns åtta arter av svartbräknar, vanligast är gaffelbräken A. septentrionale och svartbräken A. trichomanes. Murruta A. ruta-muraria och grönbräken A. viride är mer ovanliga, och brunbräken A. adulterinum, glansbräken A. adiantum-nigrum, mjältbräken A. ceterach och hjorttunga A. scolopendrium är mycket sällsynta och finns endast på ett fåtal platser i vårt land. De fyra sistnämnda är också fridlysta. Andra välkända arter i släktet är fågelbobräken A. nidus och groddbräken A. bulbiferum som båda odlas som krukväxter.

Det vetenskapliga namnet Asplenium kommer av grekiskans splen, som betyder mjälte, och syftar på att man förr ansåg att dessa ormbunkar kunde bota sjukdomar i mjälten. Till exempel kan man i en "En myckit nyttigh Örta-Book" skriven år 1642 av Arvid Månsson Rydaholm läsa följande om hjorttunga: "...man må taga hennes blad och stöta dem väl små, och bruka hennes lag i sin mat och dryck, det är gott för en sjuk mjälte". Han lämnar också en kort beskriving av arten: "Lingua servina, Hirtzung på tyska, på svenska hjortatunga, hon växer i gamla brunnar och gamla murar, hon haver långa och smale blad, hon haver rader på sina blad, sådana till synes som kålmaskar...". Det som synes vara kålmaskar är sporgömmesamlingar.

Text: Anna-Lena Anderberg