Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag–fredag 11–17
Lördag–söndag 10–18

  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 2(11), november 1998

Spjutbräken,

Nephrolepis exaltata

Månadens kryptogam november 1998

Spjutbräken
Spjutbräken är en ormbunke som hör till de gamla klassiska krukväxterna. Men den har, som de flesta av våra odlade vänner, också en helt annan tillvaro, som vildväxande.

Arten beskrevs 1759 av Linné i Systema Naturae och han kallade den då för Polypodium exaltata. När man sedan började dela upp ormbunksväxterna i allt fler släkten blev spjutbräken 1834 typart för det nybildade släktet Nephrolepis och fick heta Nephrolepis exaltata. Det nya släktnamnet kommer av de grekiska orden nephros och lepis som betyder njure respektive fjäll och syftar på sporgömmenas njurformade täckfjäll. Artepitetet exaltata betyder hög, imponerande på latin.

Som namnet säger är spjutbräken en upprättväxande, robust och ofta storvuxen ormbunke. De parflikiga bladen sitter samlade i en rosett och kan i gynnsamma fall bli flera meter långa. Dessa plantor bildar i sin tur revor, stoloner, som ger upphov till nya plantor och spjutbräken kan på så vis ge upphov till stora, sammanhängande bestånd. Man anser att den har sitt ursprung i Syd- och Mellanamerika och att den därifrån spridits till många andra tropiska och subtropiska områden där den etablerat sig och nu ingår i den naturliga floran.

Artens spridning har gynnats av dess förmåga att trivas i många skiftande miljöer. I regnskogen växer den i skuggan av annan vegetation, på marken eller uppför trädstammar där den bildar lianer, hängmattor uppe i grenverket. Men den trivs också i öppen terräng och sprider sig snabbt längs vägkanter och på kalhuggna ytor efter nyodlingsförsök. Den hör också till de tidiga kolonisatörerna av till exempel sandstränder i Sydafrika och lavasträngar på Hawaii, där den förekommer ända uppåt 1000 meters höjd.

Även som krukväxt är arten tålig och lättodlad men länge tämligen anonym eftersom den inte såg särskilt anmärkningsvärd ut. 1870 upptäcktes dock en mutant i en planttransport mellan Philadelphia och Boston, en form med lite bredare och mer graciöst hängande blad än den ursprungliga. Den togs tillvara som odlingsvärd, förökades och fick sortnamnet "Bostoniensis". Mutanten visade sig sedan ha mycket lätt att fortsätta att mutera och därmed ge upphov till ytterligare nya tillväxtformer med de mest skiftande utseende. Det har gjort den ytterst attraktiv för krukväxtentusiaster och nu finns ett otal varianter i handeln i olika delar av världen.

Text: Marianne Hamnede