Det är en vattenlevande ormbunke som tätt bladbeströdd förgrenar sig ut över vattenytan utan bottenkänning. Bladen bildas i kransar om tre och är av två typer. De två man ser på vattenytan hör till den ena typen. De är gröna och fotosyntetiserar samtidigt som de håller växten flytande med hjälp av inbyggda luftkamrar. Både över - och undersida är dessutom håriga för att stöta bort vatten.

Den tredje bladtypen saknar klorofyll, är finflikigt som ett rotsystem och nedsänkt i vattnet. Vid dessa blad är sporgömmena fästade i små blåslika bildningar. Rötter saknas helt.

I naturen hittar man simbräken i stillastående vattendrag i soliga, varma lägen. Den är inte särskilt vanlig och verkar ha gått tillbaka, men förekommer fortfarande sparsamt i Mellaneuropa och i Indien och Japan

Och så odlas den! Dels som ren prydnad i dammar, vattenbad mm, men också som skydd eller föda åt fisk, och särskilt fiskyngel, i kommersiell produktion. Från sådana odlingar kan det ju tänkas att den sprider sig till nya naturliga miljöer och etableras, men simbräken verkar inte ha dragit någon nytta av den möjligheten. Det har däremot en sydamerikansk släkting, Salvinia molesta, som spritt sig från artificiella odlingar till olika delar i södra USA och blivit ett rejält problem. Den växer oerhört snabbt, konkurerar ut andra växter och täcker snart hela vattenytan med ett kompakt bladlager som stänger ute både ljus och syretillförsel så att fisk och undervattensväxter dör. I många stater är man skyldig att rapportera minsta fynd av Salvinia molesta till myndigheterna.

Text: Marianne Hamnede