Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18

  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 11(7), juli 2007
Ormtunga
Vår enda svenska art av släktet ormtungor, ormtunga (Ophioglossum vulgatum). Förstora bilden
Ormtunga, närbild
Närbild på den fertila bladdelen hos ormtunga. Förstora bilden

Ormtungor – till salva och sallad

Månadens kryptogam juli 2007

”Ophioglossum kallades Läketunga, af hwilken här på orten gjordes en läkande salfwa", så skriver Linné den 26 juni år 1741 då han besöker Martebo på Gotland. Detta verkar dock inte väcka någon större entusiasm och 55 år senare, år 1801, skriver Retzius i sin Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ om läketunga att enligt Linné ”tilreder man af denna Ormbunken en läkande Salwa, nämner dock icke huru den tilredes; men man har icke stor anledning at wänta någon egen werkan deraf.". Idag använder vi inte läketunga till salva och vi kallar den inte längre läketunga utan den har fått det namn som användes redan under 1600-talet här i Sverige, nämligen ormtunga. Ormtunga är en direkt översättning av latinets Ophioglossum, som kommer av grekiskans ofis (orm) och glossa (tunga) och som har en historia som sträcker sig ännu längre bak i tiden då det var Plinius den äldres (som föddes år 27 och omkom vid Vesuvius utbrott år 79) namn på ormtungor.

En svensk art


Ormtunga Ophioglossum vulgatum är alltså en liten ormbunke och den enda av arterna i släktet ormtungor som förkommer i Sverige. Den blir vanligen bara omkring en till två decimeter hög och är lätt att känna igen då den bara har ett enda grönt blad som är delat i en bladlik skiva och en upprättstående axlik fertil bladdel med sporgömmen i två rader. Ormtunga förekommer i Syd- och Mellansverige och växer vanligen på kalkrika fuktiga ängar och på havsstränder. Arten finns spridd över norra halvklotet och det var inte bara Linné som ansåg den kunde användas som läkeväxt, då det också finns uppgifter från övriga Europa att en salva gjord av bladen var sårläkande, att den kunde användas mot ormbett och att växtsaften var bra till ögonsköljningar.

30-40 arter i världen


I Europa förekommer ytterligare två arter av ormtungor, Ophioglossum azoricum och  O. lusitanicum och totalt finns omkring 30-40 arter spridda över hela världen. Det exakta antalet  är osäkert då flera av arterna är väldigt variabla och delas upp i en mängd varieteter och underarter som ibland betraktas som egna arter.
Ophioglossum lusitanicum
Ophioglossum lusitanicum, herbarieark. Förstora bilden
De allra flesta ormtungorna är små, vanligen bara upp till tre decimeter höga, marklevande och ser ut ungefär som vår svenska ormtunga. Bland andra arter i släktet kan nämnas Ophioglossum nudicaule som finns i nästan alla världsdelar och som upptäcktes av Linnélärjungen Carl Peter Thunberg på Godahoppsudden i Sydafrika och som beskrevs av Linnés son, Carl von Linné d. y., år 1781. Nämnas kan också  arten Ophioglossum reticulatum som beskrevs av Linné själv år 1753 och som också den finns spridd över nästan hela världen. Den är en uppskattad grönsak i Asien och Afrika och äts både färsk som sallad eller kokad, och används också som medicinalväxt, bland annat på Filippinerna. En kuriositet är att denna art har det högsta kända kromosomtalet bland alla organismer (2n= 1260-1440).
Ophioglossum lusitanicum med anteckningar av Montin
Ophioglossum lusitanicum, herbarieark med anteckningar av Linnélärjungen Montin.
Förstora bilden
Ophioglossum nudicaule
Ophioglossum nudicaule ur Montins herbarium.
Förstora bilden
Ophioglossum reticulatum
Herbarieark av Ophioglossum reticulatum.
Förstora bilden

Fåtal trädlevande


Det finns också ett fåtal arter av släktet ormtungor som har långa bandlika blad och som lever som epifyter, det vill säga uppe i trädkronor. Den mest spridda av dessa är Ophioglossum pendulum, som kallas ribbon fern på engelska, och som har blad som kan bli upp till fyra meter långa. Den hör hemma i tropiska områden där den växer i palmer, träd och trädormbunkar, ibland också på andra epifytiska ormbunkar som fågelbobräken (Asplenium nidus) eller älghornsbräknar (Platycerium). Ophioglossum pendulum äts också den som grönsak, i Indonesien används en salva gjord av strimlade blad och  kokosmjölk till hårbehandling och på Filippinerna användes en dekokt av bladen för att bota hosta.

Men salvor och sallader i all ära, roligast är nog ändå att själv hitta en ormtunga på en fuktig sommaräng, för det är inte alltid det lättaste.

Text och bild: Anna-Lena Anderberg
Ophioglussum pendulum
Ophioglussum pendulum, herbarieark. Förstora bilden
Läs mer:
Trädormbunkar (Månadens kryptogam oktober 2001)
Älghornsbräknar, Platycerium (Månadens kryptogam juli 2005)
Fler kryptogamer