En mossa som lyser under stenen?

Lysmossan växer i skuggiga miljöer på fuktigt och surt substrat, som humus, sandig jord, sandsten eller granit. Ofta växer den i små hål, grottor eller under rotvältor, där solen inte når in och därför inte torkar ut växtplatserna.

På liknande ställen hitter man också protonemat av lysmossa, som verkar glittra! Det lysande protonemat har uppmärksammats sedan länge, och redan Goethe kände till det från Harzbergen i norra Tyskland. Han skrev i Faust "Herr Mammon selbst erleuchtet den Palast" (dvs Mammon själv lyser upp palatset). Man trodde nämligen att skenet indikerade guldförekomster i berggrunden. Samtidigt trodde man att det handlade om häxtrolleri: när man grep efter detta blänkande höll man plötsligt bara sand i handen.

Men varifrån kommer skenet? Protonemat hos lysmossan är långlivat och består dels av flercelliga trådar som hos de flesta bladmossor, men också av linsformiga celler. På grund av de senares form bryts inkommande ljusstrålar så att de koncentreras mot kloroplasterna i cellernas bakre del. Ljuset reflekteras därifrån och ger upphov till det grönaktiga ljusskenet.

Slutligen är lysmossans sporspridning värd att nämna: sporerna är klibbiga och sprids av djur. Zoochori, det vill säga spridningen av sporer och andra förökningsenheter med djur, är sällsynt bland mossor och har för övrigt visats förekomma bara i tre släkten av familjen parasollmossor.