Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18

 

  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 1(2), april 1997

Husmossan, en vanlig skogsmossa

Månadens kryptogam april 1997

Husmossa
Husmossan, Hylocomium splendens, är en av våra vanligaste växter, även om man kanske inte tänker så mycket på den när man vistas i skog och mark. Arten finns i nästan hela landet och växer i många skogstyper, men är kanske vanligast i barrskogar som inte är alltför torra. Man hittar den även på öppna marker, både i låglandet och i fjällen. Utanför Sverige finns husmossan i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika, liksom på enstaka platser i norra Afrika och på södra halvklotet.

Namnet husmossa härrör från att arten tidigare, tillsammans med väggmossa och andra vanliga skogsmarksmossor användes för att täta väggar. Att just hus- och väggmossa ofta användes för detta ändamål beror nog mest på att dessa arter var de som i större delen av landet normalt fanns tillgängliga i tillräcklig mängd.

När husmossan är välutvecklad, som den oftast är när man hittar den på skogsmark, känner man lätt igen den. Arten växer då i tydliga våningar, och varje våning motsvarar ett års tillväxt. Detta syns bäst om man tittar på skotten från sidan. Årsskotten växer först i nästan rät vinkel mot fjolårsskottet och böjer sig sedan efterhand framåt så att större delen av varje skott bildar en mer eller mindre tydlig våning. Ibland kan man hitta 8-10 våningar på ett skott, speciellt i norr där äldre delar multnar lånsammare än i söder. Varje årsskott är upprepat grenat i ett plan och skotten är ett par centimeter breda. Bladen är äggrunda och saknar nerv, och mellan bladen ser man ett grönt eller smutsgrönt ludd (parafyllier). För att se blad och parafyllier ordentligt måste man titta i en lupp (minst 10 x förstoring).

Även om husmossan, som vi hittar den i våra skogar är lätt att känna igen, finns det faktiskt fortfarande en del spännande problem att lösa när det gäller just den här arten. I arktiska områden, liksom i våra fjälltrakter, finns det små och svagt förgrenade former. I västra Nordamerika, å andra sidan, finns det storvuxna typer vars skott kan bli mer än fem centimeter breda. Om dessa två typer bara är miljöbetingade varianter av husmossan, eller om de kanske rent av bör betraktas som underarter eller egna arter har man ännu inte blivit helt klar över.