Lyssna
Månadens kryptogam 10(2), februari 2006
Fällmossan kan bilda stora bestånd på trädstammar. Foto: L. Hedenäs. Förstora bilden
Fällmossan,
Antitrichia curtipendula
Månadens kryptogam februari 2006
Fällmossan är på grund av sin storlek en av de mer iögonfallande bladmossorna i vår flora. Den växer i rika skogsmiljöer med hög luftfuktighet, på stammar av lövträd med rikbark och på klippor och stenblock. Någon gång kan man även hitta arten växande direkt på marken. I fattigare miljöer hittar man ibland fällmossan på klippor och block under exempelvis aspar, som producerar lätt nedbrytbara blad. Det svenska namnet har arten fått eftersom den kan täcka stora ytor, som en tjock fäll.
Exemplar från Mount Kenya. Ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Förstora bilden
Utbredning
Fällmossan finns i Sverige framförallt i södra delen av landet. Arten är annars vitt utbredd på norra halvklotet och finns även på höga berg i tropiska Afrika. Material från tropiska Afrika och västra Nordamerika avviker dock från vårt svenska i en del avseenden och kan möjligen representera separata arter. Ytterligare 1-3 arter finns i släktet i Medelhavsområdet och västra Nordamerika.
Minskad frekvens
Liksom en del andra bladmossarter i rikare skogsmiljöer i södra Sverige har fällmossan minskat i frekvens de senaste 100-150 åren. De flesta studerade arter i sådana miljöer minskade som mest kring sekelskiftet 1800-1900 medan fällmossan tycks ha minskat gradvis hela perioden sedan slutet av 1800-talet. Nyare studier visar att minskningen i dessa fall är verklig och inte ett resultat av variationer i den allmänna insamlingsaktiviteten. Fällmossan är emellertid fortfarande ganska vanlig i många områden.
Fällmossa från Ösmo. Foto: L. Hedenäs. Förstora bilden
Utseende
Fällmossan är en grov pleurokarp bladmossa. Från en krypande huvudstam växer det ut utstående eller upprätta och grenade sekundära stammar.
I områden med hög luftfuktighet kan artens sekundära stammar ibland hänga från substratet, ett växtsätt som annars är vanligt i tropiska, subtropiska och vissa tempererade regnskogar.
Bladen är äggrunda eller brett äggrunda, smalnar gradvis eller plötsligt av uppåt och är något längsveckade. Bladnerven är enkel och i sin basala del kraftig, samt har flera sidogrenar vid basen.
Bladkanten är brett tillbakaböjd i nästan hela sin längd och är tydligt tandad i övre delen. Speciellt nära bladspetsen är många tänder tillbakaböjda, en karaktär som gör arten lätt att känna igen vid lite högre förstoring.
Sporkapslar hittas ibland och sitter på ett ofta krökt skaft. Kapslarna är smalt äggformade och raka, och har två tandkransar som består av långa, smala tänder.
Text: Lars Hedenäs
Lästips: Hedenäs, L., Bisang, I., Tehler, A., Hammarberg, C., Hamnede, M., Jaederfelt, K. & Odelvik, G. 2003. Hur våra herbarier kan användas för att bedöma om arter blivit vanligare eller mer sällsynta. Svensk Botanisk Tidskrift 97: 225-236.