Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 14(2), februari 2010

Letlaven Parmelia omphalodes, en art med traditionell användning

Månadens kryptogam februari 2010

Letlav är en vanlig art i Sverige som visserligen är mycket variabel men ändå lätt att känna igen. Laven växer på sten över hela landet men är allra vanligast längs kusterna. Den växer oftast löst fästad till underlaget och består av långsmala, förgrenade och överlappande lober vars färg går mörkgrått till mörkbrunt. Loberna är 1-3 mm breda och är tvärt avskurna i spetsarna. Undersidan är svart och bär enkla rhiziner*. På ovansidan har den också ett mer eller mindre tydligt nätverk av linjära, ljusa, pseudocypheller*. Fruktkroppar är däremot relativt ovanliga. Till skillnad från sina närmaste släktingar saknar laven helt soredier* och isidier*.
 

Textilfärgning

Letlaven är en av de mest använda lavarna för textilfärgning. Namnet letlav kommer faktiskt från den gamla betydelsen av ordet leta (=färga). Laven innehåller flera kemiska substanser och en av dessa, salazinsyra ger vackra och beständiga färger främst i bruna och rödbruna nyanser. I Sverige och Norge har laven tillsammans med färglav P. saxatilis använts vid textilfärgning. I Skottland användes dessa lavar länge för att färga tweed, t.ex. i det klassiska märket Harris Tweed från Yttre hebriderna. Ett berömt verk som behandlar textilfärgning i Sverige är Johan Westrings bok "Svenska lafvarnas färghistoria" som utkom 1805. I boken beskrivs utförligt med många olika recept hur olika färgnyanser kan erhållas från olika lavar bland annat letlav. De olika färgerna som kan fås med de olika lavarna återges i en handkolorerad färgskala (se fler exempel ur Westring i Månadens kryptogam nedan).
 

Inomartsvariation eller flera arter?

Letlaven är en synnerligen variabel art och forskare har länge delat in arten i flera underarter och former. Vissa betraktas allt oftare som egna arter men fortfarande återstår många frågetecken kring systematiken. Parmelia pinnatifida brukar numera erkännas som en egen art efter jämförande studier av DNA. Den kännetecknas av en grå bål med otydliga pseudocypheller längs lobkanterna, tätt taktegellagda lober som nästan bildar kuddformiga bålar samt en avvikande kemi (den saknar lobarsyra som däremot finns hos letlaven).

En form med oklar status för tillfället är Parmelia discordans som ofta klassas som en underart (P. omphalodes ssp. discordans). Den är mindre till storleken, har otydliga pseudocypheller och kan lätt kännas igen genom ett kemiskt test. Märgen innehåller inte salazinsyra vilket kan kontrolleras genom att sätta en droppe kaliumhydroxid på den vita märgen inuti laven. Hos letlav färgas då märgen röd medan ingen färgreaktion sker hos P. discordans.
 
* se ordlistan

Text: Martin Westberg
Foto: Ramona Ubral Hedenberg