Lavar på blad

Lavar beskrivs ofta som långsamväxande organismer som är beroende av någorlunda stabila förhållanden för att hinna utvecklas. Vi är ju vana vid att hitta lavar på klippor, trädstammar och mark som inte nöts så mycket, liksom hustak, gärdsgårdar och gamla bilvrak som fått vara ifred.

Därför är det lite förvånande att också levande blad på buskar och träd kan ha en rik lavflora. Blad som vissnar och dör efter bara några månader eller möjligen något år, som hos städsegröna växter. Men lavarna hör också till de allra tidigaste kolonisatörerna i de mest skiftande miljöer och är framgångsrika när det gäller att ta nya ytor i besittning. De bladväxande lavarna har dessutom utvecklat en förmåga att så snart som möjligt efter etableringen bilda fruktkroppar med sporer eller andra vegetativa strukturer för att kunna spridas vidare när bladet vissnar och dör.

Lavar på blad är vanligast i tropiska och subtropiska områden, oftast på undervegetation i regnskog där luftfuktigheten är hög och lavens tillväxt inte hejdas av torrperioder. Bladet tjänar som underlag, något att sitta fast på, och lavarna växer på det tillsammans med små blad- och levermossor, alger, svampar, smådjur och mikroorganismer i ett ekosystem i miniatyr. Både över- och undersidan av ett blad kan vara lavbevuxet, och för vissa lavar är självaste bladkanten en särskilt åtråvärd plats. Upp till 50 olika lavar kan finnas på ett enda blad. Lavarna är inte parasiter. De växer antingen ovanpå eller alldeles under bladkutikulan men inte in i bladets celler. Däremot kan det eventuellt förekomma ett utbyte av näringsämnen mellan blad och lav, men det är inte närmare undersökt.

Bland de bladlevande lavarna finns olika krav och preferenser. Somliga växer bara på en enda värdväxt medan andra hittas på blad från många olika buskar och träd, liksom även gräs, som bambu, och moss- och ormbunksblad. En del växer dessutom även på andra substrat än blad som t ex kvistar och grövre bark. Bladets yta och struktur kan vara avgörande för om laven ska få fäste och kunna växa till. En del föredrar en helt slät yta medan andra behöver något slags utskott, t ex en bladven eller ett hår. Somliga kräver ett brott eller en skada i bladytan för att kunna etablera sig.

Trots att bladlevande lavar inte är särskilt iögonfallande och oftast växer undanskymt eller svårtillgängligt beskrevs den första arten redan 1823 av svamparnas fader Elias Fries. Sedan dess har många nya arter upptäcks och man känner nu till ca 500, men väldigt många återstår att finna.