Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 5(4), april 2001

Knappnålslavar, släktet Calicium

Månadens kryptogam april 2001

Calicium salicinum, kopparspik

Om du någon gång har tittat närmare på en gammal trädstam eller en laduvägg är sannolikheten stor för att du stött på vad som populärt kallas "knappnålslav". Det är små skorplavar, vars fruktkroppar består av ett huvud på ett långt, smalt skaft och liknar just en liten knappnål.

Redan Carl von Linné upptäckte på sin tid de här små lavarna och beskrev några arter 1753 i verket "Species Plantarum". Erik Acharius urskiljde knappnålslavarna som grupp i sitt arbete "Lichenographia Universalis" från 1810. Flera av Acharius släkten har visat sig vara oenhetliga men en av de grupper som stått sig ganska bra är just Calicium.

Arterna i släktet Calicium har svarta fruktkroppar och ibland en färgad beläggning på huvudets ovan- och/eller undersida. Huvudets ovansida består av ett så kallat mazaedium, som är en finkorning massa av mogna sporer. Om man vidrör den pulverlika massan "sotar" det av sig, ungefär som hos en sotsvamp. De mogna sporerna hos flertalet arter har en slags ytstruktur. Har man tillgång till ett bra ljusmikroskop är denna ornamentering ofta en utmärkt karaktär för att känna igen de olika arterna. Släktena Chaenotheca, Cybebe och Sclerophora har också knappnålsliknande fruktkroppar, men deras mazaedium är brunt eller blekt.

Släktet Calicium består av 25 arter varav 12 finns i Sverige. De växer på bark eller ved med undantag av Calicium corynellum, klippspik, som växer på branta, skuggiga bergväggar. Calicium viride, grön spiklav, är den vanligaste arten som förekommer över hela landet och är ganska föroreningstålig. Den klarar liksom Calicium salicinum, kopparspik, att växa på både bark och ved av såväl barr- som lövträd. Andra är mer substratspecifika som till exempel Calicium denigratum, blanksvart spiklav och Calicium trabinellum, gulkantad spiklav, som bara förekommer på ved av barrträd och Calicium adspersum, gulpudrad spiklav, och Calicium quercinum, ekspik, som föredrar bark av gamla ekar.

Det är fortfarande okänt hur knappnålslavarna sprider sig. Vegetativa fortplantningskroppar är okända och bålfragmentation är i många fall utesluten. Nya lavbålar måste uppstå genom att spor och lämplig alg möts på ett lämpligt substrat. Hur går då denna transport till? Möjligen kan sporerna spridas med vattendroppar längs en trädstam men hur kommer sporerna till ett nytt träd? De kan troligtvis inte slitas loss av enbart vinden men kanske kan regndroppar få loss dem så att vinden kan föra dem vidare? Problemet försvåras ytterligare av att många arter växer på skyddade platser för såväl regn som starka vindar. Det har diskuterats vilken roll fåglar och insekter kan ha i sammanhanget.

Flera av Calicium-arterna är hotade. Särskilt i de södra delarna av landet har luftföroreningar en starkt negativ inverkan. Igenväxning av områden med gamla lövträd är ett annat problem, liksom fragmentering av landskapet med långa avstånd mellan lämpliga substrat. Det rationella skogsbruket där det råder brist på avbarkade stubbar, fallna och åldriga träd och en hög luftfuktighet missgynnar också lavarna. Flera av arterna används i naturvårdssammanhang som signalarter, det vill säga arter som visar på områden med höga naturvärden.

Text: Gunvi Lindberg