Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny
Månadens kryptogam 1(?), juli 1997

Blåstång, Fucus vesiculosus, en gammal nyttoalg

Månadens kryptogam juli 1997

Blåstång

Blåstången växer runt Sveriges kuster, både på västkusten och i Östersjön upp i Bottenviken. Den är en brunalg med gaffelgreniga skott och tydlig mittnerv. Ofta bildas luftblåsor i förgreningarna. I lugnt vatten blir skotten långa och breda med många luftblåsor. På vågexponerade platser minskar antalet blåsor och algerna blir aldrig större än några decimeter. Blåstången är skildkönad, d v s han- och honorganen sitter på olika individer. De är samlade i receptakler i spetsen av vissa skott. Receptaklerna är vårtiga och ofta gaffelgrenade.

Östersjöns vatten har en salthalt som ligger långt under vad som är idealiskt för blåstången. Brackvattnet påverkar tången så att både utseende och växtsätt förändras. På västkusten växer den framför allt i ett några decimeter brett bälte i tidvattenszonen. Djupare ned kan man hitta enstaka förkrympta exemplar. I Östersjön däremot förekommer blåstång från lågvattenlinjen och nedåt mot det saltare bottenvattnet, ibland till tio meters djup. Där salthalten är lägst, t ex nära ytan eller högt uppe i Bottenviken, hämmas tillväxten och skotten blir små och smala.

Blåstången har haft många användningsområden. Linné berättar i sin gotländska resa om hur bönderna kokade algen, blandade den med grovt mjöl och gav den till sina grisar att äta. Tång samlades också in från strändernas tångvallar och användes för att gödsla åkrarna och till att täcka tak. Aska från bränd tång kunde fungera som ersättning för salt. På Hebriderna torkade man ostar i blåstångsaska för att ge dem sälta.

Sedan gammalt har blåstång använts inom medicinen. R. F. Fristedt beskriver i "Svenska Pharmaceutiska Växter" 1872 blåstång som ett medel mot skrofler. Den har också använts för att behandla struma. Det första skriftliga belägget för det finns i "De Materia medica" som skrevs av greken Dioskorides under det första århundradet efter Kristus. Det är den höga jodhalten i tången som gör den verksam mot dessa sjukdomar. Tången har också använts för utvinning av jod. På sista tiden har blåstång figurerat som ingrediens i olika bantningsmedel och hudkrämer.

Text: Monika Myrdal och Louise Petrusson