Lyssna
Fennoskandias utveckling
Sverige utgör geologiskt en del av den Fennoskandiska (Baltiska) urbergsskölden, som började bildas för drygt 3 miljarder år sedan, och som även inkluderar Norge, Finland, Karelen och Kolahalvön.
Dessutom fortsätter dess berggrund in under resten av Ryssland och Baltikum, men är där täckt av yngre sedimentära bergarter. Den äldsta delen av den Fennoskandiska skölden ligger i nordöst.
Fennoskandia för 3100-2500 miljoner år sedan
Huvuddelen av berggrunden på Kolahalvön, i Karelen och nordöstra Finland är mellan 3100 och 2600 miljoner år gammal. Den består till stor del av gnejser samt s.k. grönstensbälten (områden med om-vandlade basiska vulkaniska och sedimentära bergarter). En liten del av denna berggrund sticker in i nordligaste Norrbotten, men mer arkeisk berggrund finns troligen på djupet under en stor del av Norrbotten. Kola-halvön är uppbyggd av flera arkeiska berggrunds-block med mellanliggande proterozoiska kollisionszoner. Vid slutet av Arkeikum, för 2500 miljoner år sedan, var detta område därför kanske inte ännu en sammanhängande enhet.
.png)
Berggrundsprovinser inom den Fennoskandiska (Baltiska) skölden och deras ålder.
Sverige för 2 miljarder år sedan
Ett landområde med arkeisk berggrund, kallat den Karelska kontinenten, omfattade den nordöstra delen av den nuvarande Fennoskandiska skölden, och sträckte sig in över Norrbotten. Basisk vulkanism i början av Proterozoikum tyder på upp-sprickning och riftning; kanske bildades en ny ocean i sydväst.
För omkring 1900 miljoner år sedan, i det läge som den spekulativa skissen nedan visar, höll denna ocean på att slutas genom subduktion av oceanskorpa, och intensiv sur vulkanisk aktivitet ägde rum i Norrbotten, Västerbotten (Skelleftefältet) och längre söderut i Bergslagen. Den geologiska miljön påminde troligen om dagens vulkaniska öbågar runt Stilla Havet.
En stor del av våra järn- och sulfid-malmer bildades i anslutning till denna vulkanism, antingen direkt ur magman eller som utfällningar ur heta lösningar på havsbottnen. I mellersta Norrland avsattes samtidigt tjocka packar av gråvacke-sediment. På djupet i jordskorpan trängde stora volymer av granitiska intrusiv-bergarter in och stelnade för 1910-1860 miljoner år sedan.
.jpg)
En spekulativ skiss av hur delar av Sverige och angränsande delar av Finland (den Svecofenniska berggrundsprovinsen) kan ha sett ut för ca 1900 miljoner år sedan (från "Naturen berättar", Naturhistoriska riksmuseet 1989).
Efter en lugnare fas tycks de olika berggrundsblocken kolliderat och pressats ihop för 1850 till 1800 miljoner år sedan. Det som tidigare varit havsbotten blev nu en hög bergskedja. På djupet i jordskorpan bildades ådergnejser av delvis uppsmälta sediment, och magmor trängde fram och stelnade till en andra generation graniter. Det är dessa frameroderade rötter till en gammal bergskedja vi ser idag i berggrunden i stora delar av norra och mellersta Sverige.
Fennoskandia för 2500-1700 miljoner år sedan
I början av Proterozoikum, för 2500-1900 miljoner år sedan avsattes sediment och basiska vulkaniter (s.k. karelska bergarter) ovanpå den arkeiska berggrunden i nordöst, i samband med att denna började spricka upp. Längre mot sydväst befann sig troligen ett hav.
Huvuddelen av berggrunden i norra och östra Sverige och i sydvästra Finland bildades för ca. 1900-1750 miljoner år sedan, i samband med den Svecofenniska orogenesen (bergskedje-bildningen; ibland istället kallat Svecokarelska orogenesen). Denna berggrund består av vulkaniska och sedimentära bergarter som har deformerats och metamorfoserats och intruderats av flera generationer graniter, medan de befann sig på stort djup i jordskorpan. De äldre graniterna är själva kraftigt deformerade, medan de yngre, exempelvis Stockholmsgraniten, är relativt odeformerade.
Ett mer sammanhängande bälte av yngre odeformerade graniter och porfyrer (vulkaniska ytbergarter), det Transskandinaviska granit-porfyr-bältet ("TIB" efter den engelska beteckningen Transscandinavian Igneous Belt), sträcker sig från Småland till Värmland och västra Dalarna och Härjedalen. Längs gränsen mot den Svecofenniska provinsen finns en grupp tidiga "TIB-liknande" men deformerade graniter och ögongnejser med en ålder runt 1850 miljoner år. Inom Smålands-Värmlands-delen är huvuddelen av graniterna och porfyrerna 1810-1760 miljoner år gamla, medan de i Dalarna och Härjedalen till största delen är 1710-1650 miljoner år. Till den senare fasen hör Älvdalsporfyrerna i Dalarna, kända genom sin användning i vaser, urnor och andra prydnadsföremål.
Både den Svecofenniska provinsen och granit-porfyr-bältet fortsätter åt väster in under fjällkedjan. Likaså fortsätter de åt sydöst, där de är täckta av yngre sediment-bergarter på Öland, Gotland och i Baltikum.
Sedimentådergnejser som skärs av Härnö-granit (ca 1820 miljoner år gammal), Härnön, Ångermanland. Foto: Thomas Lundqvist, SGU.
Basaltisk kuddlava, ca 1900 miljoner år gammal, på Kumlinge i Ålands skärgård. Foto: Åke Johansson.
Rätangranit från Kårböle i västra Hälsing-land, ca 1700 miljoner år gammal, en del av det Transskandinaviska granit-porfyr-bältet. Foto: Thomas Lundqvist, SGU.
.jpg)
Blockdiagram över mellansverige för ca 1800 miljoner år sedan, med bildningen av den äldsta delen av det Transskandinaviska granit-porfyr-bältet längs en zon med uttänjning av jordskorpan tvärs igenom Sverige, och bildning av andra graniter längre österut inom den Svecofenniska provinsen i ett område där jordskorpan pressades ihop (från "Naturen berättar", Naturhistoriska riksmuseet 1989).
Fennoskandia för 1700-900 miljoner år sedan
Sydvästra Sverige och södra Norge har en mycket komplicerad utveckling, med en bergrund som till stor del bildades för ca 1650 till 1500 miljoner år sedan, under den Gotiska orogenesen, och sedan deformerats och metamorfoserats vid upprepade tillfällen fram till för 900 miljoner år sedan, under den Sveconorvegiska orogenesen (bergskedjeveckningen). Den östra delen av detta område ("det Östra Segmentet", vilket sträcker sig från Skåne och Halland via västra Småland och Västergötland till Värmland) består till stor del av ca 1700 miljoner år gamla förgnejsade TIB-graniter.
Till de Gotiska enheterna hör flera sviter av granitiska gnejser, Åmåls-formationens 1620 miljoner år gamla sura vulkaniter, och Stora Le - Marstrands-formationen, som består av sediment-bergarter och basiska vulkaniter, troligen avsatta i djuphavsmiljö för ca 1590 miljoner år sedan.
Till de yngsta bergarterna hör Dalslandsgruppens basiska vulkaniter och sediment, avsatta i en lokal riftbassäng för ca 1100-1200 miljoner år sedan, och Bohus-graniten, bildad för ca 920 miljoner år sedan. Berggrunden i området genomsätts av flera stora nord-sydliga rörelsezoner som delar upp den i olika block. I västra Norge är delar av denna berggrund starkt påverkad av den senare kaledonska fjällkedjans bildning.
Under samma period, för 1700-1550 miljoner år sedan, intrudera-des den stabila Svecofenniska jordskorpan i öster av s.k rapakivi-graniter med karaktäristisk röd färg och grov textur. Ordet "rapa-kivi" är finska och betyder "rutten sten", och syftar på dessa graniters benägenhet att vittra sönder till grus. Rapakivi-graniterna kan ha bildats när hett mantelmaterial smälte upp ovanliggande jordskorpa, så att granitisk magma bildades vilken fortsatte uppåt tills den stelnade nära jordytan.
Dessa graniter bildar flera stora massiv i södra Finland (inklusive Åland), men förekommer också tillsammans med djupbergarterna gabbro och anortosit i Nordingrå- och Ragunda-områdena i mellersta Norrland. Den karaktäristiska röda färgen hos berg-grunden vid delar av Höga Kusten, liksom på Åland, beror på dessa områdens rödfärgade rapakivi-granit. Ordet "rapakivi" är finska och betyder "rutten sten", och syftar på dessa graniters benägenhet att vittra sönder till grus.
I ett senare skede, för ca. 1500-1400 miljoner år sedan, avsattes sandstenar över vidsträckta områden, bl.a. i västra Dalarna. Dessa är ytterst välbevarade, med märken efter vågor, regndroppar och torksprickor. Samtidigt trängde basaltisk magma upp från manteln längs djupa sprickor i jordskorpan och bildade diabasgångar och basaltflöden.
Omväxlande lager av basalt (mörka) och gråvacke-sediment (ljusa), med skärande pegmatitgång (vit), Stora Le-Marstrands-formationen, Åstol, Bohuslän. Foto: Åke Johansson.
Bohusgranit (ljusröd, ca 920 miljoner år gammal) med stort brottstycke av sediment-ådergnejs (grårandig), Kungshamn, Bohuslän. Foto: Åke Johansson.
Närbild på röd rapakivigranit, ca 1500 miljoner år gammal, från Rödön, Medelpad. Foto: Thomas Lundqvist, SGU.
Dalasandsten med välbevarade böljeslags-märken och torksprickor, Mångsbodarna, Dalarna. Pennkniv som skala. Foto: Thomas Lundqvist, SGU.
Fennoskandia från 700 miljoner år sedan och framåt
Berggrunden i den Skandinaviska fjällkedjan består av senpre-kambriska och kambro-siluriska sedimentära och vulkaniska bergarter, avsatta för ca. 700 till 400 miljoner år sedan, samt delar av det äldre urbergsunderlaget som ryckts med vid den Kaledonska bergskedjebildningen. Denna inträffade för ca. 420 miljoner år sedan, när Grönland kolliderade med Skandinavien. Stora bergarts-paket som ursprungligen bildats utanför Norges nuvarande västkust sköts då flera hundra kilometer österut, och staplades likt taktegel ovanpå varandra. Dessa s.k. skollor bygger nu upp fjällkedjans berggrund.
Under samma tid avsattes sediment på det nederoderade urbergsunderlaget öster om den nuvarande fjällkedjan, när detta täcktes av ett grunt hav. Dessa sandstenar, alunskiffrar och kalkstenar har nu själva till stora delar eroderats bort. Rester finns dock bevarade i Skåne, Väster- och Östergötland, Närke och vid Siljan, samt på Öland och Gotland. De sistnämnda öarnas berggrund är en del av det sammanhängande sedimenttäckta område som fortsätter på Östersjöns botten och in i Baltikum. Den cirkulära Siljansringen bildades vid ett stort meteoritnedslag för 360 miljoner år sedan.
I Osloområdet rådde kraftig magmatisk aktivitet under permisk tid, för 300-250 miljoner år sedan, med avsättning av basalter och s.k. rombporfyrlavor och intrusion av olika magmatiska bergarter i en riftzon, där kontinenten sprack upp. Uppsprickningen fullbordades dock aldrig, och när den nuvarande Nordatlanten började bildas för ca. 50 miljoner år sedan skedde det längre västerut. Ungefär samtidigt med aktiviteten i Osloområdet trängde basaltisk magma upp och bildade diabas-gångar längs nordväst-sydostliga sprickor i Skåne, liksom de flackt liggande diabastäcken vilka skyddat kambrosilur-sedimenten i Västergötlands platåberg (Kinnekulle, Billingen, Halle- och Hunneberg) från fortsatt erosion.
Den yngsta berggrunden i Fennoskandia utgörs av 200-60 miljoner år gamla mesozoiska och tertiära sedimentbergarter i Skåne. I centrala Skåne finns också ett område med ca 150-100 miljoner år gamla nederoderade basaltiska vulkaner. Skåne ligger i gränszonen mellan den Fennoskandiska skölden i nordöst och den Dansk-polska sänkan i sydväst, och genomdras därför av ett antal nordväst-sydostliga förkastningslinjer. Dessa avspeglar sig topografiskt i de skånska åsarna, vilka är uppstickande urbergs-horstar.
Fjällkedjans bergarter härstammar till stor del från Norge och väster därom, och sköts in över det svenska urbergsunderlaget när Skandinavien kolliderade med Grönland för ca 400 miljoner år sedan. Bilden är från Akkajaure-området i Norrbottensfjällen. Foto: Åke Johansson.
Visingsö-gruppens sandstens- och skiffer-lager avsattes för mellan 600 och 700 miljoner år sedan i en bassäng som kanske var en föregångare till den nuvarande Vätternsänkan. De finns bevarade längs Vätterns stränder och på Visingsö (bilden). Foto: Åke Johansson.
De yngsta bergarterna i Sverige är sediment-bergarter i Skåne från Jura, Krita och tidig Tertiär. Nära Röstånga i centrala Skåne finns också ett område med små basaltvulkaner, s.k. basaltkupper, med en ålder på 100-150 miljoner år (Jura eller Krita), vilka fortfarande framträder som små höjder i terrängen. Bilden visar pelar-förklyftad basalt vid Juskushall nära Röstånga. Pelarförklyftning är ett relativt vanligt fenomen i basaltisk lava, och uppkommer när lavan stelnar och drar ihop sig. Idealt bildas då som på bilden sexkantiga mer eller mindre vertikala pelare. Foto: Hugo Wikman, SGU.
