Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Berggrunden och landskapets former

I geologiskt aktiva områden med ung berggrund kan man ofta se hur topografi och landformer avspeglar den underliggande berggrunden. Särskilt tydligt är det runt aktiva vulkaner, där vulkankäglor, askkoner, kratrar och lavatäcken präglar landskapsbilden och avspeglar de senaste årtusendenas vulkaniska aktivitet. Men även i områden med sentida eller pågående bergskedjebildning, i unga bergskedjor som Alperna eller Himalaya, avspeglar ofta topografin den underliggande strukturen i berggrunden.

I områden med äldre berggrund, som hos oss i Skandinavien, är sambanden mindre tydliga. Terrängens landformer beror här mer på årmiljoner av vittring och erosion och på upphöjning eller nedsänkning av landytan genom sentida blockrörelser, än på de ursprungliga strukturerna i berggrunden. Som nämnts eroderades den ursprungliga Kaledonska fjällkedjan ned relativt snabbt, och den nuvarande fjällkedjan är till stor del resultatet av en senare upphöjning i samma område, möjligen kopplad till öppnandet av Nordatlanten i tertär tid. Fjällkedjan som topografisk företeelse sammanfaller därför inte helt med utbredningen av den kaledonska fjällberggrunden. I synnerhet i södra Norge består många fjäll av äldre "urberg", och Transtrands- och Fulufjällen i Dalarna består av Dalasandsten, vilken inte tillhör fjällberggrunden. 

Fjällens landformer präglas av glacialerosion

Fjällkedjans landformer präglas till stor del av erosion av glaciärer och inlandsisar. Foto: Åke Johansson.

Längre mot norr, i synnerhet i Norrbotten, sammanfaller högfjällens gräns mot öster med den s.k. fjällranden och med skollberg-grundens östkant. Individuella överskjutningskontakter mellan olika skollenheter kan ibland också framträda i terrängen. De hårda och motståndskraftiga gnejserna och amfiboliterna i Seveskollan bildar som tidigare nämnts de högsta fjällmassiven på den svenska sidan. De typiska landformer som man annars möter i de svenska fjällen, med breda U-formade dalar och avrundade fjälltoppar, är till stor del ett resultat av glacialerosion under kvartärtidens nedisningar.

Går man utanför fjällkedjan blir kopplingen mellan landformer och berggrund än svagare. De riktigt storskaliga landskapsformerna, det sydsvenska höglandet, de mellansvenska slättbygderna, och den höglänta och kuperade norrlandsterrängen, med en sydgräns som löper från Dalsland och Värmland genom Bergslagen och upp längs Norrlands-kusten, har ingen koppling till de berggundsgeologiska provinserna utan beror på senare uppdomningar eller nedsänkningar av jordskorpan, troligen under Fanerozoisk tid.

Vid Höga kusten når norrlandsterrängen ut till havet
Vid Höga Kusten i Ångermanland når den höglänta och kuperade Norrlandsterrängen ända ut till havet. Landhöjningen är här som störst, 285 meter sedan inlandsisen försvann från området för 9600 år sedan, cirka 800 meter totalt sedan istidens maximum. Den nutida hastigheten är 8 mm per år. Här kan vi stå på istidens Högsta kustlinje och blicka ner på nutidens hav; dagens berg var små kobbar i istidshavet. Vy från Slåttdalsberget i Skuleskogen. Foto: Åke Johansson.

Vid slutet av Prekambrium, för ca 550 miljoner år sedan, var berggrunden i Syd- och Mellansverige nederoderad till en plan berggrundsyta, kallad det subkambriska peneplanet (subkambrisk = belägen under de kambriska avlagringarna, peneplan = nästan plan berggrundsyta). På denna avsattes under Kambrium, Ordovicium och Silur sandstenar, skiffrar och kalkstenar i ett grunt hav. Dessa har till stor del eroderats bort, och den nuvarande landytan ligger i stora områden nära det subkambriska peneplanet. I vissa områden är den plana subkambriska berggrundsytan extra välbevarad, exempelvis i östligaste Blekinge och Småland, där den fortsätter in under den kambriska Kalmarsundssandstenen, eller på Västgötaslätten. Där har de rester av de överliggande kambro-silur-sedimenten bevarats i platåberg som Billingen och Kinnekulle, skyddade från erosion av den hårda permiska diabasen som bildar dessa bergs toppar.

I andra områden, som Närke- och Östgötaslätten, har dessa sedimentbergarter bevarats i nedförkastade bassänger. Överhuvudtaget präglar förkastningsrörelser mycket av de mellansvenska landformerna. Vätternsänkan med sin markanta förkastningsbrant och horsten Omberg i öster är ett exempel, Kolmården och dess brant ned mot Bråviken ett annat. Det s.k. sprickdalslandskapet i östra Svealand präglas också av blockrörelser i berggrunden. I själva rörelsezonerna är berggrunden uppsprucken och lättvittrad, och dessa bildar nu långsträckta dalstråk, sjöar, vikar och fjärdar, medan mellanliggande stabila berggrundsblock bildar höjdpartier eller större öar i skärgården.

Det är ofta svårt att bestämma en tidpunkt när dessa förkastnings- och blockrörelser skedde, i synnerhet om det inte finns några unga (kambro-siluriska eller yngre) sedimentbergarter som påverkas av rörelserna, men av allt att döma skedde dessa under Fanerozoisk tid (från Kambrium och framåt, de senaste 540 miljoner åren). Ofta reaktiveras äldre rörelse- och förkastningszoner, vilka utgör svaghetszoner i jordskorpan, dessutom vid upprepade tillfällen. Vissa förkastningar har varit aktiva så sent som vid slutet av den senaste istiden. 

Skåne ligger som nämnts i gränszonen mellan den Fennoskandiska urbergsskölden i nordöst, och den Dansk-polska sänkans unga sedimentberggrund i sydväst, och genomsätts av ett flertal stora förkastningar i nordväst-sydostlig riktning. De skånska åsarna - Hallandsås, Linderödsåsen, Söderåsen, Romeleåsen - är uppförkastade urbergshorstar, medan mellanliggande slättbygder består av yngre sediment, på Österlen till stor del av kambro-silurisk ålder, i nordvästra Skåne bergarter från Trias och Jura, på Kristianstadslätten och Söderslätt kritkalksten från Krita eller början på Tertiär.

Ett område med en tydlig koppling mellan berggrund och terrängformer finns i västra Dalarna. Här bildar de hårda och motståndskraftiga porfyrerna runt Älvdalen ett kraftigt kuperat landskap med höga bergklackar och branta stup, medan den flackt liggande Dalasandstenen väster därom bildar en jämn högplatå med slät överyta.

De småskaliga landformerna - rundhällar, moränryggar och rullstensåsar - är ett resultat av inlandsisens erosion och depositionen vid dess avsmältning. Ibland kan en koppling mellan rundhällarnas form och bergarten de består av anas, såtillvida att homogena massformiga graniter ibland bildar stora och släta hällområden, medan hällar bestående av mer inhomogena bergarter ofta är mer sönderspruckna.

Text: Åke Johansson