Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Sanna och falska meteoriter

Riktiga meteoriter är mycket sällsynta. Här kan du läsa om riktiga meteoriter och om falska, och om hur du kan skilja dem åt.

Museet får varje år in många frågor om och bilder på förmodade meteoriter från allmänheten. Hittills har ingen av dessa många misstänkta fynd visat sig vara en riktig meteorit, inte ens när någon påstås ha observerat hur den föll ned.

Det hindrar inte att man kan höra av sig via e-post till Jourhavande geolog om man har en misstänkt meteorit, den kan ju faktiskt vara äkta. Och är det inte en äkta meteorit kan det vara någon annan ovanlig sten som det kan vara intressant att få reda på vad den är.

Titta dock gärna först på bilderna och beskrivningarna nedan på riktiga meteoriter, och på några andra typer av fynd som vi ofta får in, men som inte är meteoriter.

Om du hittar en misstänkt meteorit och vill skicka hit bilder på denna, försök då helst ta en bild där även en frisk yta inuti stenen syns, inte bara en rostig, vittrad och ibland kanske till och med lav- eller mossklädd yta, vilken är mycket svårt att säga något bestämt om.

Riktiga meteoriter

Meteoriter indelas i två huvudgrupper, järnmeteoriter och stenmeteoriter. Stenmeteoriter är vanligast (94% av alla kända meteoriter), men svårare att känna igen än järnmeteoriter, eftersom de mer liknar jordiska bergarter. Det förekommer också enstaka fall av en blandad typ, så kallad järn-sten-meteoriter.

Alla meteoriter som fallit under de senaste hundra åren eller ännu längre tillbaka har en tunn och skarpt avgränsad, svart smältskorpa. Smältskorpan bildades vid inbromsningen i atmosfären.

Järnmeteoriter

Järnmeteoriter består av gediget järn med viss inblandning av nickel. Eftersom naturligt bildat gediget järn är mycket ovanligt på jordytan (järn rostar som bekant) avviker de från normala stenar, och även från block av järnmalm, vilka består av järnoxidmineralen magnetit eller hematit.

Järnmeteoriter har högre densitet (ca 7-8 gram/kubikcentimeter) än vanliga stenar (ca 2,5-3 gram/kubikcentimeter) och även högre än järnmalmsblock (5,2 gram/kubikcentimeter för ren magnetit- eller hematit-järnmalm) och är starkt magnetiska.

Eftersom de består av ren metall är de sega och går inte att slå sönder med en hammare som vanliga stenar. Har järnmeteoriten legat länge i jorden får den en rostig yta, och liknar då till det yttre andra rostiga block av järnmalm. Därför kan man behöva såga itu den för att se hur den ser ut inuti.

För att säkert identifiera att det rör sig om en verklig järnmeteorit, och inte en klump järn bildat på annat sätt (exempelvis framställt av människor) etsar man sedan en polerad yta med en speciell syrablandning, varvid en struktur som bara finns i meteoritjärn skall framträda (Widmanstätten-struktur).

Järnmeteoriten Muonionalusta

Ett stycke av järnmeteoriten Muonionalusta från Naturhistoriska riksmuseets samling. Till vänster syns den rostiga ytan (meteoritfragmentet har legat begravd i marken i lång tid), till höger en färsk uppsågad yta. Foto: Åke Johansson.

Stenmeteoriter

Stenmeteoriter är som sagt vanligare, men svårare att känna igen då de mer liknar vanliga stenar, i synnerhet gabbroliknande bergarter (mer om dessa längre ner).  De består huvudsakligen av mineralet olivin samt ett pyroxenmineral som nästan helt saknas i bergarter på jorden.

Mineralen bildar millimeterstora droppliknande kulor av olika struktur, så kallade kondruler. Eftersom de flesta stenmeteoriter innehåller kondruler kallas de kondriter. Bergarter med denna typ av struktur existerar inte på jorden, men för att säkert identifiera dessa kondruler krävs tillgång till mikroskop. En sällsynt typ av stenmeteoriter utan kondruler kallas akondriter.

Kvarts saknas helt i stenmeteoriter, liksom glimmer och andra vattenhaltiga mineral. Bubbelliknande hålrum efter gasblåsor saknas också, sådana stenar som ser ut att ha varit smälta är antingen stelnad lava eller bitar av konstgjord slagg (se nedan).

Stenmeteoriter innehåller mindre mängder järn och är därför svagt magnetiska. Om din sten är svagt eller måttligt magnetisk (attraherar en kylskåpsmagnet i ett snöre) kan den vara en stenmeteorit, men mer troligt är det en järnhaltig jordisk bergart. Är den helt omagnetisk är den inte en stenmeteorit.

Densiteten för stenmeteoriter ligger på 3,0-3,7 gram/kubikcentimeter, vilket ligger i överkanten för jordiska bergarter, vilka normalt ligger mellan 2,5 och 3 gram/kubikcentimeter men ibland kan vara tyngre.

Vare sig densitet eller magnetiska egenskaper är alltså helt diagnostiska när det gäller att skilja stenmeteoriter från jordiska bergarter, utan oftast krävs mer ingående undersökningar. Inte heller en kemisk analys kan ge ett säkert svar, eftersom den kemiska sammansättningen på en stenmeteorit kan likna en jordisk bergart, i synnerhet sådana bergarter som härstammar från jordens mantel.

Stenmeteoriten Hässle

Ett stycke av stenmeteoriten Hessle från Naturhistoriska riksmuseets samling. Nere till höger syns en färsk avslagen yta, i övrigt den brunsvarta smältskorpan. Foto: Åke Johansson.

Falska meteoriter

Pyritkonkretion. Foto: Ronja Bågling

Pyritkonkretion. Foto: Ronja Bågling

Pyrit och pyritkonkretioner

Mineralet pyrit, även kallat svavelkis, är kemiskt sett järnsulfid med formeln FeS2. Det är ett relativt vanligt mineral som förekommer i mindre mängd i många bergarter, och i mer koncentrerad form ihop med andra sulfidmineral i sulfidmalmer.

Pyrit förekommer också som några centimeter stora klumpar, kallade pyritkonkretioner, av hopväxta pyritkristaller i leriga sediment, bildade genom kemisk utfällning av järn och svavel. Pyritkristallerna i dessa konkretioner bildar ofta en tät hopväxt massa, men på ytan kan enstaka hörn och kanter på de kubiskt formade kristallerna sticka ut och synas, såsom på bilden.

Pyritkonkretion. Foto: Rolf Nilsson

Pyritkonkretion. Foto: Rolf Nilsson

Frisk pyrit är blekgul och metallglänsande och kallas ibland kattguld eftersom den kan misstas för äkta guld. Exponerade ytor får dock med tiden en rostbrun beläggning. Ren pyrit har en densitet på 5,0 - 5,2 gram per kubikcentimemeter (mot 2,5 - 3 för vanliga bergarter), så massiva pyrit-konkretioner känns ofta betydligt tyngre än vanliga stenar. Trots järnhalten är pyrit helt omagnetisk.

Pyritkonkretioner bildas som utfällningar i leriga sediment, och kan tydligen bildas rätt snabbt med geologiska mått mätt. De förekommer i lera avsatt på havsbottnen i slutet av eller efter den senaste istidens slut, alltså under de senaste 10 000 åren. Eftersom de är betydligt hårdare än den omgivande leran kan de spolas fram och tydligen ibland trots sin tyngd kastas upp på stränder av vågor och stormar, eftersom folk ibland påträffar dem där.

Alternativt kan man naturligtvis tänka sig att de härstammar från högre belägna leravsättningar, som hamnat på torra land genom landhöjningen, och därifrån förts ner till och hamnat bland övriga strandstenar. Det ovanliga utseendet gör att folk reagerar, och ibland tas de för meteoriter vilket de alltså inte är. Däremot är de både intressanta och dekorativa stenar, som väl kan pryda sin plats i bokhyllan eller på fönsterbrädan.

Marlekor

Ett besläktat fenomen är marlekor, konkretioner (klumpar) av kalk (kalciumkarbonat) bildade genom liknande kemisk utfällning i lera. De är grå till färgen och med rund eller oval form, ofta uppbyggda av koncentriska skikt. Även marlekor påträffas ibland längs stränder där de spolats upp.

Block av järn- eller sulfidmalm

Järnmeteoriter kan påminna en del om block av malm, i synnerhetjärnmalm, vilka också är tyngre än vanliga stenar och ofta rostiga på ytan om de legat länge i marken. Järnmalmsblock har dock inte lika hög densitet som järnmeteoriter, vilka består av rent järn och en del nickel.

Magnetitjärnmalm eller svartmalm är liksom järnmeteoriter kraftigt magnetisk. Hematitjärnmalm eller blodstensmalm är helt omagnetisk. Den förra är som namnet antyder svart till färgen, hematitmalmen däremot blågrå på färska ytor, men får när den finmals en rödaktig färg, därav beteckningen blodstensmalm.

Även sulfidmalmer, det vill säga malmer med koppar, zink eller bly i form av svavelhaltiga sulfidmineral, kan innehålla stora mängder järn. Järnet finns då i sulfidform som pyrit (svavelkis) eller magnetkis. Pyrit är blekgul till färgen, magnetkis har en något mörkare bronsliknande färgton, båda med metallisk glans på färska ytor.

De rostar dock lätt, och många block av sulfidmalm har en kraftigt rostbelagd yta. Pyrit är järninnehållet till trots helt omagnetisk, magnetkis som namnet antyder magnetisk (dock ej så kraftigt magnetisk som magnetit).

Även bergarter med rätt måttligt innehåll av finfördelad pyrit eller andra sulfid-mineral får gärna kraftiga rostbeläggningar på ytor och längs sprickor när de utsätts för väder, vind och vatten.

Även om de inte är meteoriter, kan block av järn- eller sulfidmalm både vara av geologiskt och ekonomiskt intresse. Sådana block har ofta transporterats av inlandsisen som en så kallad blocksvans från en malmkropp i fast klyft i berget. Genom att spåra sådana blocksvansar bakåt mot isrörelseriktningen har flera ekonomiskt intressanta malmförekomster påträffats, och nya blockfynd kan leda till att nya malmförekomster upptäcks.


Block, troligtvis av sulfidmalm

Block, troligtvis av sulfidmalm, med kraftigt rostig yta. Foto: Carolin Syvinki.

Slaggsten

Slaggsten. Foto: Börje Karlsson.

Slaggstenar

När malm smältes i en masugn och den smälta metallen (vanligen järn) tappats av återstår en massa av halvsmält och sedan stelnat "gråberg", så kallad slagg. Ofta bildar den en porös gråbrun massa, fylld av gasbubblor, inte olik stelnad lava från moderna vulkaner.

Denna kan innehålla brottstycken och gruskorn av ouppsmällt sidoberg, men också täta glasiga partier som ibland skiftar i olika gönblå nyanser. Dessa iögonfallande och dekorativa färger, som är ovanliga i naturen, beror sannolikt på metallföreningar som följt med i slaggdelen.

Slaggsten

Slaggsten. Foto: Karin Nordström.

Sådan slagg påträffas ofta runt gamla nedlagda bruk och hyttor, exempelvis i Bergslagen. Större slaggstenar har ofta använts till husgrunder och andra murverk eller för att bygga hela hus på dessa ställen.

Deras ovanliga färg och form gör att folk ofta fäster sig vid dessa "stenar", tar med dem som souvenirer, och undrar över deras ursprung. Detta gäller inte minst om de påträffas senare av någon annan långt ifrån sin ursprungsort. Lösryckta ur sitt sammanhang kan det i sådana fall vara svårt att avgöra om det handlar om ett stycke porös slagg eller porös lava från exempelvis Island eller Kanarieöarna. I båda fallen handlar det ju om material som svalnat av och stelnat väldigt snabbt från en bergartssmälta, och då bildat en porös eller glasig massa.

Däremot handlar det alltså inte om meteoriter, något som många gärna föreställer sig. Meteoriter saknar bubbellikande eller oregelbundna håligheter, och innehåller inte heller blågrönfägade glasiga massor.

Gropig gabbro

Gropvittrad gabbro. Foto: Patrik Holmgren.

Block av vittrad gabbro

Gabbro är en mörk relativt kiselfattig magmatisk bergart som bildats genom kristallisation från från en magma (bergartssmälta) med ursprung i jordens mantel (under jordskorpan, kommer alltså i rakt motsatt riktning jämfört med en meteorit). Den är rik på mörka järn- och magnesium-rika mineral (pyroxener eller amfiboler), vilka ibland genom omvandling kan få en grönaktig färgton.

Gropig gabbro

Gropvittrad gabbro. Foto: Leif Ronge

Gabbro förekommer lite här och där i berggrunden som mindre kroppar och massiv (från några meter till några kilometer tvärs över), men är inte alls lika vanlig som granit eller gnejs.

Diabas, basalt och amfibolit
Bergarter som är besläktade med gabbro är diabas, basalt och amfibolit.

Diabas och basalt har bildats av samma sorts magma som gabbro, och har samma sammansättning, men diabasmagman har stelnat i smala, ofta brantstående gångar av diabas i jordskorpan, och basaltmagman har runnit ut på jordytan som lava vilken snabbt stelnat till en mycket finkornig bergart, basalt.

Gropig gabbro

Gropvittrad gabbro. Foto: Janne Penttinen.

Amfibolit består av metamorft omvandlad gabbro, diabas eller basalt, och utmärks ofta av en skiffrig eller stänglig struktur. Liksom ursprungs-bergarten har amfibolit en basisk (relativt kiselfattig) sammansättning.

Gabbro med flera besläktade basiska bergarter har en densitet på drygt 3 gram/kubikcentimeter, något tyngre än vanlig gnejs och granit, och är ofta svagt magnetiska. Till sin sammansättning och egenskaper liknar de därmed många stenmeteoriter.

När lösa block av basiska bergarter ligger i marken en längre tid och vittrar kemiskt får de ibland en rundad form som kallas klotvittring. Även genom mekanisk nötning av vågor och strömmande vatten, i synnerhet sandbemängt glaciärvatten i en isälv, kan lösa stenblock få en rundad form.

Kemisk vittring tycks ibland också kunna ge upphov till en ojämn och gropig yta, förmodligen kopplad till små variationer i hårdhet eller sammansättning. Sådan gropvittring verkar främst uppträda i gabbro och besläktade basiska bergarter, snarare än i block av gnejs eller granit, och kan ge upphov till ett ovanligt och dekorativt utseende.

Vi har fått in rätt många bilder på sådana stenar, ibland misstagna för meteoriter pga sitt ovanliga utseende.

Ett besläktat vittringsfenomen är när ett gabbroblock genomsätts av tunna sprickor vilka fyllts med något hårdare material, vanligen kvarts. Eftersom kvartsen är hårdare än omgivande gabbro, och står emot både kemisk och mekanisk vittring bättre, kan sådana kvartsfyllda sprickor bilda ett nätverk av upprättstående smala ryggar kors och tvärs över den släta gabbroytan, vilket också ger ett ovanligt och iögonfallande utseende.

Veta mer?

På sidan Hur känner man igen en meteorit? finns en praktisk handledning för att identifiera meteoriter som det kan vara bra att titta på.

En mer utförlig fotosamling av falska meteoriter ("meteorwrongs" med en engelsk ordlek), sammanställd av Washington University of St. Louis i USA finns på sidan A photo gallery of Meteorwrongslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.