Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Flodpärlmussla

(Margaritifera margaritifera)
Flodpärlmusslan är fridlyst i Sverige och placerad i kategori VU (sårbar) på rödlistan. Arten förekommer ursprungligen från Skåne till Lappland, men med betydande utbredningsluckor, speciellt i södra och östra Sveriges jordbruksbygder och kalktrakter.

Utseende


Skalet är avlångt, njurformigt, tämligen plattat (jämför tjockskalig målarmussla), mycket tjockt och tungt. Det når en längd av 10-15 cm och en höjd av 5-7,5 cm. Skalfärg brunsvart-svart-blåsvart. Låsapparat med endast huvudtänder; en i höger och två i vänster skalhalva. Umbo är ofta starkt korroderad. Dessa skador är ofta gula av inlagrat hornämne. OBS. Det kan föreligga en stor förväxlingsrisk mellan tjockskalig målarmussla och flodpärlmussla. Skillnaden är dock mycket tydlig då det gäller låsapparatens utseende.
Förväxlingsrisk
Skallåsets tänder hos flodpärlmusslan
Flodpärlmussla höger

Flodpärlmussla höger sida

Flodpärlmussla ovansida

Flodpärlmussla ovansida

Flodpärlmussla vänster

Flodpärlmussla vänster sida

Flodpärlmussla under

Flodpärlmussla undersida

Biologi


Flodpärlmusslan lever i kalkfattiga och klara, rinnande vatten med bottnar av sand, grus och sten. Här kan tätheten i populationerna vara mycket hög. Flodpärlmusslan blir könsmogen vid 18 - 20 års ålder. De befruktade äggen utvecklas under cirka fem veckor på honans gälar till små glochidielarver. En flodpärlmusselhona producerar under en fortplantningsperiod 3 - 5 miljoner larver! Lax och öring fungerar som värdfiskar för glochidierna. Larverna lever som parasiter i 8-10 månader. Därefter följer det interstitiella stadiet som hos flodpärlmusslan varar i flera år. Nästan ingenting är känt om detta, troligen mycket känsliga, stadium i vattendragets bottengrus. Undersökningar har visat att endast en mussellarv på etthundra miljoner (1:100 000 000) utvecklas till en mussla!

Flodpärlmusslan har under 1900-talet försvunnit från omkring hälften av sina tidigare kända förekomster. Men redan före dess hade den utrotats på många platser. Det tidigare omfattande pärlfisket var en stark orsak. Den fortsatta tillbakagången har många orsaker: förorening, försurning, förändring av vattendragens karaktär och försvinnande värdfiskarter är troligen de viktigaste.

Igenslamning av bottnarna har troligen en negativ inverkan på det interstitiella stadiet i musslans liv och är därför ett allvarligt hot. Frånvaron av småmusslor i ett bestånd tyder på att reproduktionen inte fungerar. Detta är fallet i många sydsvenska bestånd medan det i landets norra delar fortfarande finns stora, normalt reproducerande populationer. Som miljöarkiv är arten mycket värdefull och användbar. Även dess kulturhistoriska värde är stort.

Foto: Håkan Holmberg
Vetenskapligt underlag: Ted von Proschwitz