Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18

 

  • Huvudmeny

Bin, vildbin, getingar

Här kan du läsa om solitära och sociala, samhällsbyggande insekter. Du får även veta hur ett getingsamhälle är uppbyggt och hur länge ett bi lever.

Fler biarter och getingar parar sig under eftersommaren/höst, och hos dem är det endast de befruktade honorna som övervintrar. Alla andra arter som övervintrar som vuxna parar sig på våren.

Solitära och sociala insekter

Bladskärarbi Foto: Lars-Åke Janzon

Med solitära insekter menar man att vare sig honan eller hanen tar hand om sin avkomma efter det att honan lagt sina ägg. Larverna och sedermera de fullbildade insekterna får hela tiden klara sig själva, utan hjälp av föräldrarna.

Sociala insekter däremot, är insekter där kontakten mellan hanen och honan av samma art inte enbart inskränker sig till parning. Vanligen avses bara samhällsbyggande insekter som i större eller mindre individantal lever tillsammans i ett gemensamt bo, i vilket larven ägnas vård och skydd.

Steklar och termiter

Insekterna i boet samarbetar i vården om avkomman samt har arbetsfördelning mellan olika kaster. Sociala insekter hittar vi i två stora insektsordningar - steklar (Hymenoptera) och termiter (Isoptera). Termiter finns inte i Sverige.

I dessa två insektsordningar har det utvecklats arter som uppvisar komplexa sociala system där sterila nära släktingar, arbetare, hjälper och även underhåller en fertil drottning.

Avancerade sociala insekter som termiter, myror och honungsbin har fleråriga samhällen bestående av tusentals individer med långt driven arbetsfördelning även inom arbetarkasten och avancerade kommunikationssystem.

Det finns även andra, mindre avancerade samhällen som bara varar under cirka ett år. Här hittar vi exempelvis getingar (Vespidae) och humlor (Bombus spp.).

Eusociala insekter

Vi har också några eusociala insekter - insekter som betraktas som solitära men som bygger sina bon tätt tillsammans och som kanske inom överskådlig tid kommer att bli mer eller mindre sociala.

Tabell över sociala, solitära och eusociala insektersarter:

Sociala insekter:Fleråriga samhällen:Tambi, Apiis mellifera. Myror, Formicidae (de flesta arter)
 1-åriga samhällenHumlor (Bombus spp.) – 3/4 av svenska arter. getingar, Vespinae (8 av 12 arter)
Eusociala insekter: Smalbin, Lasioglossum spp. (några få arter)
Solitära insekter: Resten av alla arter

Det sociala getingsamhället

Bland de sociala steklarna som humlor, tambin, och getingar finns individer av tre slag - drottningar, arbetare och hanar.  Deras levnadssätt är likartat men de har olika utseende och storlek.

Drottningarna (honorna) är störst, sedan kommer hanarna. Arbetarna är minst och de är sterila honor, med outvecklade ovarier (äggstockar). De parade honorna är de enda som övervintrar.

Mot slutet av säsongen, framåt augusti-september i Sverige, kläcks nya drottningar och hanar. Därefter dör den gamla drottningen, som då har levt i cirka ett år.

Parar sig på hösten

När de nya drottningarna kläckts flyger de ut ur boet och parar sig med nykläckta hanar. De befruktade drottningarna söker nu övervintringsställen, medan arbetarna och hanarna dör under eftersommaren och hösten.

Hos oss brukar den övervintrade och befruktade drottningen komma fram från april till juni, när temperaturen är tillräckligt hög. Hon börjar då söka nektar, ofta på de växter som är i blom, exempelvis olika sälgarter. Dessutom letar hon efter en lämplig boplats.

Bygger bo på våren

När drottningen har hittat en boplats bygger hon en äggkammare, samlar pollen och nektar till sin första kull. denna brukar bestå av några få till uppemot tjugotalet arbetare. När de första arbetarna kläckts börjar de i sin tur samla in nektar, pollen och annan föda, samtidigt som de tar hand om nästa generation larver.

Efter två, någon gång tre kullar stannar drottningen kvar i boet, som hon sedan aldrig lämnar, och fortsätter äggläggning.

Så pågår det till sensommaren/hösten då drottningen börjar producera fertila honor och hanar, och hela proceduren upprepas.

Hur länge överlever ett bi?

Lysingbi - Macropis europaea. Foto: Lars-Åke Janzon

Hos oss lever fullbildade vildbin två till sex veckor. Larvutvecklingen och puppstadiet, tills de kläcks, tar vanligen sex till nio veckor.

Univoltina och bivoltina arter

De flesta solitära biarterna i Sverige är univoltina arter och har bara  en generation per år. Dessa kan grovt indelas i vår-, försommar-, sommar- och sensommarflygande arter.

De flesta flyger på våren och försommaren. Endast några få har både en tidig vårgeneration och en sommargeneration - bivoltina arter.

Varierande övervintringsstrategier

När vårflygande arter av sand-, geting-, murar- och sidenbin (Andrena, Nomada, Osmia och Colletes) kläckts, sitter de kvar i boet som fullbildade bin under åtta till nio månader tills det blir vår och varmt, då de kan flyga ut.

Andra arter övervintrar som larver, vilolarver. De kan kläckas under hela vegetationsperioden, från vår till högsommar. Dessa är blomster-, byx-, tapetserar- och citronbin (Melitta, Dasypoda, Megachile och Hylaeus).

En tredje strategi är att kläckas och flyga ut från boet på eftersommaren. De övervintrar då som fullbildade bin. Några återvänder till boet, exempelvis bandbin (Halictus) och smalbin (Lasioglossum). Andra gräver ner sig i sandig mark, som blodbin (Sphecodes), eller så kryper de in i ilka hålrum som ihåliga växtstjälkar eller bambupinnar, dit mindre träbin (Ceratina) gärna söker sig.

Binas parning

Bandbin, smalbin, blodbin och humlor (Bombus) parar sig under eftersommar/höst, och hos dem är det endast de befruktade honorna som övervintrar.

Alla andra arter som övervintrar som vuxna parar sig på våren. Hanarna i en population kläcks eller flyger oftast ut först och börjar genast bevaka sina revir, som sannolikt även kommer att bli parningsställen.

Hos de flesta arter parar sig honan med en hane, men hos exempelvis storullbiet Anthidium manicatum, kan honan para sig med flera hanar. Hos tambiet Apis mellifera parar sig drottningen med flera hanar och vid flera tillfällen under en begränsad tid.

Revir med doftmarkeringar

Hanarna väljer att hävda revir genom att oftast  flyga i ett huvudmönster med större eller mindre avvikelser inom ett område där de har störst chans att träffa på en hona. Det kan vara vid platser där honan kläcks eller vid utstickande föremål som stenar, buskar eller träd. Ullbihanarna kan försvara sitt revir genom att ge sig på en inträngande opponent av samma art, men annars brukar det gå fredligt tillväga.

Hos många arter gör hanarna doftmarkeringar på olika platser i reviret, och sedan flyger hanarna runt och kontrollerar markeringarna och samtidigt ser om någon hona blivit attraherad. Detta beteende är särskilt väl utvecklat hos humlorna.

Bin som söker sin föda på en eller ett fåtal växtarter, som till exempel lysingbiet Macropis europaea, parar sig ofta vid eller på bestånd av näringsväxten. När honan kommer för att söka pollen och nektar första gången väntar oftast sittande men även patrullerande hanar där.

Olika sätt att bygga bo

Vare sig honan har grävt ett bo i marken eller om hon utnyttjar ett redan befintligt hålrum i träd eller husväggar så bygger hon en eller oftast flera så kallade celler som hon provianterar enbart med pollen som fuktats med nektar. Hon lägger ett ägg per cell, oftast direkt på polleninnehållet som honan placerat i cellen, varpå cellen försluts.

När ägget kläcks börjar larven äta av pollenblandningen. Honorna kan, beroende på art, arrangera cellerna så att de ligger på rad efter varandra eller så kan hon gräva en huvudgång med sidoförgreningar. Då cellerna ligger på rad har honan ordnat det så vist, att det är invånaren i den cell som arrangerats sist som kläcks först - allt för att alla i cellraden skall kunna komma ut utan att störa de andra. Dessutom är det hanar i de yttersta cellerna, och honor i de innersta. Hanarna kläcks före honorna, och kan etablera ett eget revir som de försvarar mot andra hanar.

De som brukar bygga sina celler på rad är ullbin, pälsbin (Anthophora), blomsovarbin (Chelostoma), sidenbin, kådbin (Heriades), citronbin, bladskärarbin (Megachile) och murarbin.

Byggen med en huvudgång med sidogångar brukar göras av sandbin, byxbin (Dasypoda), solbin (Dufourea), bandbin och smalbin.

Det finns ytterligare ett sätt att bygga bo på, och då är de sociala eller närapå sociala arter som står för  byggandet som går ut på att cellerna byggs i bredd så att de bildar cellkakor. Detta tillvägagångssätt används av humlor och tambin, men även av några få arter smalbin.  Vissa murarbin (Osmia och Hoplosmia) murar in sina celler i tomma snäckskal med hjälp av salivblandad lera eller tuggade blad. Bladskärarbin tillverkar sina celler av en mängd bladdelar, framför allt rosblad. Ullbin använder avtuggade hårväxter vid bobyggandet. Håren kan komma från bl.a. kungsljus (Verbascum-arter), hästhov (Tussilago farfara) och lammöron (Stachys byzantina).

Vildbi. Foto: Lars-Åke Janzon

Binas föda

Vildbina föder huvudsakligen upp sina avkomma på pollen, men en del arter utnyttjar även stora mängder nektar. Pollen är också en proteinkälla för bihonorna när de skall utveckla ovarier och producera ägg. Nektar används normalt främst som energikälla för de vuxna bina. Hanar varken samlar eller äter pollen, men besöker blommorna för att suga nektar. Både honor och hanar bidrar därför till att växter pollineras.

Ungefär två tredjedelar av de svenska vildbiarterna samlar själv föda från blommor åt sin avkomma. De återstående arterna brukar kallas för kleptoparasiter eller socioparasiter. I stället för att själva samla föda åt larverna, så lägger parasitbihonorna sina ägg i andra bins bon. Kleptoparasitism innebär att parasitbiet tränger in i boet och lägger ägg i värdens yngelcell, varpå parasitbiets larv konsumerar såväl värdägget som dess pollenförråd. Detta förfaringssätt använder sig alla svenska parasitbin av, utom snylthumlorna. Hos snylthumlorna (9 arter) kallar man det för socioparasitism, då man låter avkomman födas upp av värdbina, som hos oss endast är humlor. Liknande förfaringssätt finns även hos våra sociala getingar.

Det som är utmärkande för vildbina är att de har greniga hår på kroppen, detta för att på enkelt sätt få pollenkorn att fastna på kroppen. Metoderna för att samla och transportera pollen skiljer sig mellan bina. De flesta biarter utnyttjar för sitt pollen- och nektarinsamlande växter från mer än en växtfamilj (polyektiska arter). Dessa arter betraktas som generalister, eftersom de inte är specialiserade på att samla endast en viss typ av nektar och pollen. Tambiet är en utpräglat polylektisk art, som oftast har kort flygavstånd till växterna och framför allt en säkrare tillgång på pollen.

Till skillnad från generalisterna så är ganska många bin - cirka 60 arter - näringstrogna specialister som enbart besöker växter ur en växtfamilj (oligolektiska bin). De är relativt effektiva i polleninsamlandet men är samtidigt nästan helt beroende av sin näringsväxt. Då deras näringsväxter inte finns, kan de flesta oligolektiska arter frångå sin specialisering och tillfälligtvis samla pollen och nektar från andra växter. Några exempel på oligotektiska bin är lysingbiet Macropis europaea på lysing (Lysimachia-arter), blomsovarbina Chelostoma campanularum och C. rapunculi på blåklockor (Campanula-arter).

Bin i Sverige, artantal samt huvudsaklig boplats

SläktenSvenskt namnAntal arterBoplats
ColletesSidenbin8Egna gångar och hålrum i sandmark, sprickor i branter/väggar
HylaeusCitronbin16I gångar efter vedlevande insekter, ihåliga växtstjälkar och gallbildningar
AndrenaSandbin60Egna gångar och hålrum vanligen i sandmark
PanurgusFibblebin2Egna gångar och hålrum vanligen i sandmark
PanurginusBergsbin1Egna gångar och hålrum vanligen i sandiga slänter
Dufourea Solbin4Egna gångar och hålrum i sandmark
RophitesBlomdyrkarbin1Egna gångar och hålrum i sankmark
HalictusBandbin7Egna gångar och hålrum, ofta i erosionshak och slänter
LasioglossumSmalbin28Egna gångar och hålrum, ofta i erosionshak och slänter
SphecodesBlodbin15Kleptoparasit i bon av Halictus, Lasioglossum, Andrena, Colletes
DasypodaByxbin3Egna gångar och hålrum i sandmark
Macropis Lysingbin1Egna gångar och hålrum i sandig-grusig mark
MelittaBlomsterbin4Egna gångar och hålrum i sandig mark
ChelostomaBlomsovarbin3I gångar efter vedlevande insekter, i vasstak
HoplitisMurarbin4I gångar efter vedlevande insekter, växtstjälkar och gallbildningar
OsmiaMurarbin14Egna murade bon i håligheter, snäckskal, växter, murar, under stenar
AnthidiumUllbin2I håliga växtstjälkar, hålrum i väggar, murar, under stenar
StelisPansarbin4Kleptoparasit i bon av Heriades, Chelostoma, Osmia, Hoplitis, Anthidium
TrachusaHartsbin1Egna gångar och hålrum i grusslänter och sandmark
AglaoapisKilbin1Kleptoparasit i andra bins bon (Trachusa?)
CoelioxysKägelbin8Kleptoparasit i bon av Megachile, Osmia
MegachileBladskärarbin12I håligheter efter vedlevande insekter, i väggar, i murken ved, under stenar
CeratinaMindre träbin1Egna gnagda hålrum i märgiga växtstammar, ihåliga växtstjälkar
NomadaGetingbin33Kleptoparasit i bon av Andrena, Panurgus, Melitta, Eucera
EpeolusFiltbin3Kleptoparasit i bon av Colletes
BiastesPärlbin1Kleptoparasit i bon av Dufourea
EuceraLånghornsbin1Egna gångar och hålrum i lucker mark
AnthophoraPälsbin5Egna gångar och hålrum i sandmark, branter, murar och murken ved
MelectaSorgbin1Kleptoparasit i bon av Anthophora
BombusHumlor, snylthumlor40Bon i och på marken i sorkbon, grästuvor, mossa, ihåliga träd, fågelholkar. Snylthumlor (B. Psithyrus) är socioparasiter på andra humlor
ApisTambin1Bon i bikupor, husprång, ihåliga träd