Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Klokrypare

Ibland kan man få se ett litet skorpionliknande djur springa omkring i böcker, på badrummets golv, på balkongens bord. Det är en så kallad klokrypare.

Klokrypare. Foto: Bert Gustafsson

Klokrypare. Foto: Bert Gustafsson

Kroppslängden hos klokrypare varierar mellan ca 1 och 10 millimeter, och de i Sverige förekommande arterna är mindre än 5 millimeter. De påminner om miniatyrskorpioner eftersom de har två långa klosaxförsedda pedipalper (2:a paret extremiteter), som hos många arter försedda med giftkörtlar.

Ofarliga för större djur

De är dock helt harmlösa för större djur, inklusive människa. Framkroppen täcks av en ryggsköld, som framtill har ett eller två punktögon på var sida, men punktögon kan även saknas.

Bakkroppen är tydligt segmenterad. Överkäkarna, chelicererna, är tvåledade och utformade som klosaxar, och på dem mynnar utförsgångar från spinnkörtlar.

Klokrypare använder spinntrådar för att bygga gömslen i samband med hudömsning, äggläggning och övervintring.

Normalt rör de sig ganska långsamt, men kan förflytta sig snabbt både fram- och baklänges.

Biologi

Klokrypare är predatorer och lever bland annat av kvalster och små insekter.

Hane av bokskorpionen, Chelifer cancroides, blir 2,6-4,5 mm lång.

Hane av bokskorpionen, Chelifer cancroides, blir 2,6-4,5 mm lång.

De olika arterna har skiftande levnadssätt. Vissa jagar på marken bland förna och mossa. Andra förekommer under lös bark på döda träd, andra åter i bon av däggdjur och fåglar. Många håller till i murkna träd, gärna i anslutning till fågel-, bi- och getingbon.

Kunskapen om klokryparnas ekologi och utbredning i landet är fortfarande ganska begränsad. Några arter har dragit fördel av människans förehavanden, de lever synantropt.

Mest känd är bokskorpionen (Chelifer cancroides) som kan ses jaga boklöss (stövsländan Liposcelis bostrychophilus) i våra bibliotek eller småkryp i uthus och stallar.

Förflyttningsätt      

Att hitta och förflytta sig till nya trädhål är svårt utan vingar, i synnerhet om det gäller att ta sig till en helt ny skog. Många klokrypare praktiserar därför en förflyttningsmetod som kallas foresi (phorein = bära). De liftar alltså med andra djur som har vingar, främst flugor och större myggor, men även med skalbaggar och andra insekter.

Det är honorna som använder denna strategi för spridning. De foretiska vanorna innebär därför att man kan finna dem på platser som inte har med dess normala livsmiljö att göra.

Utbredning      

Klokrypare har en världsvid utbredning, utom Arktis och Antarktis, och omfattar ca 3 000 arter, varav 20 med säkerhet hittills är kända från Sverige.      

Klokryparna kallas även för pseudoskorpioner och bokskorpioner.

Naturaliehistoria - Linné 1758      

Linné listar 1758 bokskorpionen cancroides bland de vinglösa insekterna (Insecta Aptera) under släktet Acarus (spindeldjur), i den tionde upplaga av Systema naturae.

Från Linnés Systema naturae

Från Linnés Systema naturae.

Hans artbeskrivning är kort och koncis: antennerna är cheliforma (det vill säga lika skorpionens klor), bakkroppen är oval och platt. Artens förekomst anger Linné till Europa.

Ordet umbrosis i meningens fortsättningen är en böjningsform av latinets umbra, skugga, vilket kan syfta på att arten påträffas på mörka och skuggiga ställen. Ordet har också betydelsen av skuggig lärosal vilket också passar, eftersom bokskorpionen förr var betydligt vanligare i bibliotek än i dagens elementuppvärmda inomhusklimat.

Ordet suffocatis kan närmast härledas från sufficio som betyder lägga något under eller grund till byggnad, vilket skulle kunna återspegla artens livsmiljö.

Systematik:

Rike: Animalia (djur)
Stam: Arthropoda (leddjur)
Klass: Arachnida (spindeldjur)
Ordning: Pseudoscorpionida (klokrypare)
Systematik

Litteraturtips

Dahl, E. & Hanström, B., 1965, Klokrypare, Pseudoscorpionidea. I: Hanström, B. (Red.), Djurens värld, 4: 71-81.
Gärdenfors, U. & Wilander, P., 1992, Sveriges klokrypare med nyckel till arterna. - Entomologiskt Tidskrift, 113: 20-35.