Ollonborrar

Ibland, i skymningen under ljumma stilla sommarkvällar, kan man få se stora brunaktiga skalbaggar komma svärmande runt om trädens kronor. Det rör sig för det mesta om vad vi i dagligt tal kallar ollonborrar.

En tydlig karaktär för de egentliga ollonborrarna, släktet Melolontha, är den utdragna bakkroppsspetsen.

Arterna är goda exempel på flygande insekter med stora ihopvikta flygvingar under täckvingarna. Ollonborren som har en vingfrekvens på 50 vingslag/sekund ger den en flyghastighet på 9 km/timme.

Livscykel

Livscykeln är generellt likartad för de olika arterna, men olika lång. De fullbildade skalbaggarna lever av löv, blad och blomblad och kan vid stora mängder göra skada.

Honan lägger sina ägg i marken. Larverna lever underjordiskt på växternas rötter och kan göra skada på allehanda växter.

Förpuppningen sker sedan i jorden, stundtals långt ner i marken.

Ollonborre

Melolontha melolontha

Ollonborren har brungula täckvingar utan mörk sidokant. Den blir 22,0-30,0 mm lång. Bakkroppsspetsen är längre och jämt tillspetsad i jämförelse med kastanjeborren.

Förekomst

Arten förekommer endast i södra Sverige, från Skåne i söder till Bohuslän i norr, samt är även påträffad i Uppland.

Biologi

Skalbaggen svärmar kring lövträdens kronor, särskilt ek, och buskar kvällstid i maj-juni. Den livnär sig av blad och knoppar från allehanda lövträd såsom ek, bok och björk.

Efter parningen flyger honan lågt över marken och letar efter ett ställe med minimal växtlighet. När hon funnit en lämplig plats gräver hon sig ner 20-25 cm i marken och lägger där en samling med 20-30 vita, hampfröstora ägg. Hon lägger tre sådana samlingar.

Larverna kläcks efter en månad. De från en äggsamling håller sig på samma ställe. De unga larverna lever företrädesvis på upplöst näring i jorden, men efter första övervintringen sprider sig larverna och börjar leva av rötter av både örter och vedväxter, och kan uppträda som skadedjur.

Ett exempel på hur vanlig arten var kommer från 1891. Det berättas att i Malmöhus, Kristianstads och Hallands län insamlades 445 miljoner larver ollonborrar.

Utvecklingen hos oss är 4-årig. I juli den fjärde sommaren förpuppar sig larven djupt ned i marken, ända ned till en halvmeter under ytan. Skalbaggen kläcks efter fyra till sex veckor, men stannar kvar i marken till nästa vår.

Etymologi

Det svenska namnet ollonborre syftar på skalbaggen levnadsvanor på ek, även om det bara är bladen och inte ollonen som den äter. Ordet är känt sedan 1745. Dock använder Linné i andra upplagan av Fauna svecica... det svenska namnet ållenborre på pingborren solstitialis, men anger pingborre på skånska. Det vetenskapliga namnet kommer från det grekiska ordet melolonthe som just betyder ollonborre.

Kastanjeborre

Melolontha hippocastani

Kastanjeborren är en brunaktig skalbagge med svartkantade täckvingar. Den blir 20,0-26,0 mm i kroppslängd.

Förekomst

Arten trivs i olika typer av skogs- och buskmark, och förekommer från Skåne i söder till Västerbotten och Lycksele Lappmark i norr.

Biologi

Skalbaggen påträffas under försommaren då den äter blad av lövträd. Larver lever av växtrötter, och kan göra skada i trädgårdsmark. Artens utveckling är 4- eller 5-årig.

Etymologi

Det svenska namnet kastanejborre syftar troligtvis på skalbaggens matvanor av kastanjeträdets löv. Släktnamnet Melolontha är samma som det grekiska ordet melolonthe för ollonborre. Artnamnet hippocastani kommer från det vetenskapliga namnet på hästkastanjen Aesculus hippocastanum och även det syftar på skalbaggens födoval.

Allmän pingborre

Amphimallon solstitialis

Allmän pingborre är en halmgul eller gulbrun skalbagge med en kroppslängd av 14,0 - 19,5 mm. Täckvingarna har tre tydliga längribbor. Skalbaggen är täckt av tunna hår.

Förekomst

Arten är allmän på torra öppna marker, och förekommer från Skåne till Ångermanland och i Lycksele Lappmark.

Biologi

Skalbaggen flyger i solnedgången och svärmar under ljumma stilla kvällar i juni-juli. När den uppträder i stora mängder kan den skada både barr- och lövträd. Larven förekommer i sandig jord och livnär sig av växtrötter.

Etymologi

Det svenska ordet pingborre är sannolikt av dialektalt ursprung från Skåne, där ping eller pinge betyder pinne, med möjligt syftning på vingarnas hårighet. Linné anger det just som det skånska namnet på artet i andra upplagan av Fauna svecica... (1761). Ordet är känt sedan 1751. Släktnamnet Amphimallon är sammansatt av de två grekiska orden amphi och mallos som betyder på båda sidor respektive ullig, och beskriver skalbaggens hårighet. Artnamnet solstitialis är latinets ord för sommarsolstånd och syftar troligtvis på tiden för artens svärmning.

Trädgårdsborre

Phyllopertha horticola

Trädgårdsborrens framkropps översida är metalliskt grön eller blåsvart. Täckvingarna är gulbruna med kraftiga strimmor. Skalbaggen blir 8,0-12,0 mm lång.

Förekomst

Arten är allmän på öppna torra marker, och förekommer från Skåne i söder till Hälsningland i norr.

Biologi

Skalbaggen svärmar på dagen i juni-juli. Den söker sig till lövträd, vars blad och knoppar de äter. Den kan upptäda som skadedjur, speciell i då den kan äta blommor av rosor.

Larven lever i marken och kan göra skada på rötter av gräs och stråsäd. Stundtals kan den ödelägga hela gräsmattor.

Arten har ettårig utveckling.

Etymologi

Det svenska namnet trädgårdsborre syftar på arten som skadegörare i trädgårdar. Det grekiska orden phyllo och pertho som betyder löv eller blad respektive förstöra, och latinets hortus betyder trädgård.

Systematik

Rike: Animalia (djur)
Stam: Arthropoda (leddjur)
Klass: Insecta (insekter)
Ordning: Coleoptera (skalbaggar)
Familj: Scarabaeidae (egentliga bladhorningar)
Släkten: Melolontha (ollonborrar), Amphimallon (pingborrar) och Phyllopertha (trädgårdsborrar)

Systematik

Litteraturtips

Brinck, P., 1963, Ollonborrar, Melolonthinae. I: Hanström, B. (Red.), Djurens värld, 3: 190-194.
Göransson, G., 2001, Mina insektsvandringar (Stockholm)
Landin, B.-O., 1949, Ollonborrar och guldbaggar. I: Lindroth, C. H. & Notoni, G. (Red.), Svenska djur - Insekterna.: 428-434 (Stockholm)
Lindroth, C. H., 1993, Våra skalbaggar och hur man känner igen dem. (Stockholm)
Lundberg, S. (Gustafsson, B., red.), 1995, Catalogues Coleopterorum Sueciae (Stockholm - Naturhistoriska riksmuseet och Entomologiska föreningen)
Lyneborg, L., 1979, Skalbaggar i färg (svensk översättning, Stockholm)

Bestämningstabell för arterna av släktena Melolontha, Amphimmallon och Phyllopertha i Sverige finns i Lindroth (1993).

Arternas olika utbredning i Sverige landskapsvis finns i Catalogus Coleopterorum Sueciae där även uppgifter om förekomst i våra grannländer redovisas.