Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18

 

  • Huvudmeny

Dykare

Dykare och dess larver är beroende av vatten. Skalbaggen är en god simmare och mellan 2-4 cm stor. De har en ettårig livscykel och övervintrar antingen som skalbagge eller larv. Dykarens larv är ett rovdjur som lever på insekter och fiskyngel.

Ibland kan man få se en tre till fyra centimeter lång skalbagge simma i sommarstugans lilla vattentunna eller i trädgården damm. Det kan vara en så kallad dykarbagge av släktet Dytiscus, och som namnet antyder så är det vattenlevande skalbaggar.

Den kan också missta bilens vindruta, växthusets glas eller i en oljefläck på marken för en lugn vattenyta att landa på.

Vi har sju arter av släktet i Sverige.

Status och hot      

I och med att både larverna och skalbaggarna är bundna till vatten, så är de känsliga för föroreningar, både direkt och indirekt för sina bytesdjur.

Beroende på i hur hög grad växterna producerar syre vintertid i dammar och sjöar kan bestånden av dykare gå ned av naturliga orsaker. Därför är det ännu viktigare att sjöar och vattendrag är i så god ekologisk balans som möjligt.

Den bredkantande dykaren Dytiscus latissimus har blivit sällsynt på senare år och är fridlyst i Sverige.

Utseende

Dykarna är relativt stora skalbaggar, den minsta arten blir 22 millimeter lång och den största dubbelt så lång. Med sina stora vingar och kraftiga muskulatur är de goda flygare, vilket krävs för att arten skall sprida sig till nya vattendrag. De flyger på kvällen och natten.

Skalbaggarna lever i vatten och är goda simmare. För att kunna andas under vattenytan tar de med sig luft under täckvingarna.

Mellan- och bakbenen är bortsförsedda vilket gör dem att de kan simma mycket bra.

Hanens täckvingar är släta (bilden till vänster nedan) och hos honan finns ett ribbverk (bilden till höger). Hanen har en sugskål på frambenets undersida som tillsammans med honans ribbor gör att han lättare kan hålla sig fast vid honan under parningen.

Dykare - hane.

Dykare - hane.

Dykare - hona.

Dykare - hona.

Livscykel   

Dykarnas livscykel är ettårig men kan variera lite mellan de olika arterna.

Äggen kläcks på våren. För vissa arter fullbordas larvens utveckling under sommaren, den förpuppar sig på sensommaren och den nya  skalbaggen kläcks på hösten, och övervintrar som skalbagge. (Om förpuppningen av någon anledning skulle ske sent på hösten så övervintrar den som puppa.)

För andra arter fullbordar i stort utvecklingen under sommaren, men den övervintrar som larv. Den förpuppar sig på våren, och skalbaggen kläcks efter ett kort puppstadium.      

Parning

Parningstiden tycks inte vara strikt knuten till årstid, utan kan ske om hösten, vintern eller om våren. Vid parningen som är en långvarig lek, från timmar till dagar, jagar hanen honan framför sig. Han lockar till sig henne med en starkt tickande ljud som han åstadkommer med bakbenen.

Slutligen klamrar han sig fast vid henne med hjälp av sin sugskål på hennes halssköld eller de ribbade täckvingarna. Spermierna överförs från hanen till honan via en spermiebehållare, en så kallad spermatofor. Sedan klistrar han igen hennes könsöppning med ett sekret för att förhindra andra hanar att befrukta henne och på så sätt värna om sina genetiska anlag.

Äggläggning

När honan sedan lägger äggen befruktas de i och med att de lämnar äggstockarna och passerar de lagrade spermierna.

Honan lägger äggen på våren på lite olika ställen. Hos flertalet arter läggs de i växtdelar som exempelvis vasstrån med hjälp av honans sabelformade äggläggningsapparat. De nykläckta larverna lever sina första dygn inne i vasstrået.

Dykare - larv.

Larverna - stora och glupska

Dykarens larver lever i vatten men måste ha tillgång till luftens syre för att kunna andas. Genom att hålla bakkroppsspetsen ovanför vattenytan kan den hämta luft. Vintertid tycks larverna dock inte behöva mycket syre alls, utan kan klarar sig i månader utan atmosfäriskt syre.

Även larverna är stora djur - de största kan bli upp till 65 mm långa - ett glupskt rovdjur med kraftiga käkar. Den sprutar in en brun vätska från matsmältningkanal i sitt bytesdjur som dels bedövar det, dels löser upp dess inre. Sedan suger de i sig bytesdjurets innehåll och lämnar ett så gott som tomt skal efter sig.

Dykarlarverna lever av allehanda småkryp i vattnet - insekter, vattengråsuggor, grodyngel, vattenödlor, fiskyngel och småfisk. Den kan bli ett skadedjur i fiskodlingar. En beräkning grundad på 100 larver, som ett par skalbaggar kan producera, så kan dessa larver konsumera 27 500 fiskyngel av 2-3 cm längd.

Förpuppningen sker i den fuktiga stranden under någon grästova eller i en jordhåla. Både såväl den vuxna dykarbaggen som larven kan angripas av den parasiterande tagelmasken.

Systematik:

Rike: Animalia (djur)
Stam: Arthropoda (leddjur)
Klass: Insecta (insekter)
Ordning: Coleoptera (skalbaggar)
Familj: Dytiscidae (dykare)
Släkte: Dytiscus (egentliga dykare)

Systematik

Utställningstips

I museets utställning Liv i vatten finns en modell av en dykarbagge och dess larv.

Litteraturtips

Brink, P., 1949, Vattenbaggar. I: Lindroth, C. H. & Notoni, G. (Red.), Svenska djur - Insekterna.: 361-371 (Stockholm)
Cederberg, B. & Löfroth, M. (Red.), 2000, Svenska djur och växter i det europeiska nätverket Natura 2000. (Uppsala)
Göransson, G., 2001, Mina insektsvandringar (Stockholm) Hanström, B., 1963, Dykarbaggar, Dytiscidae. I:
Hanström, B. (Red.), Djurens värld, 3: 171-173, pl. V.
Lindroth, C. H., 1993, Våra skalbaggar och hur man känner igen dem. (Stockholm) Lundberg, S. (Gustafsson, B., red.), 1995, Catalogues Coleopterorum Sueciae (Stockholm - Naturhistoriska riksmuseet och Entomologiska föreningen)
Lyneborg, L., 1979, Skalbaggar i färg (svensk översättning, Stockholm)
Nilsson, A. N. & Holmen, M., 1995, The aquatic Adephaga (Coleoptera) of Fennoscandia and Denmark. II. Dytiscidae. - Fauna entomologica Scandinavica, 32: 1-192. (sidorna 162-168 behandlar släktet Dytiscus)

Vi har sju arter av släktet Dytiscus i Sverige. Bestämningstabell för dessa finns i Lindroths bok Våra skalbaggar... och i Nilsson & Holmens monografi från 1995.

Arternas olika utbredning i Sverige landskapsvis finns i Catalogus Coleopterorum Sueciae där även uppgifter om förekomst i våra grannländer redovisas.