Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Insekters sinnen

Insekter ser, hör, känner doft och har känsel - men på helt andra sätt än vi. För varje sinne finns en stort antal sinnrikt utformade organ.

Syn

Specifika synorgan hos insekter är av två slag: facettögon eller punktögon, oceller. Facettögonen, eller de komplexa ögonen, består i princip av en samling tätt packade facetter, som, sedda framifrån är sexkantiga. Antalet facetter växlar från några få till närmare 30 000, som  hos vissa trollsländor.

Facettögon på en trollslända. Foto: Lars-Åke Janzon

Vårtbitares facettöga. Foto: Lars-Åke Janzon

Bra på att uppfatta rörelse

Facettögonen är mycket bra på att reagera på rörelser, men inte lika bra på att uppfatta former.

Färger uppfattas av många insekter med förvånansvärd noggrannhet, särskilt hos blombesökande insekter.

Hos ett tambi ligger deras synliga spektrum mellan 6 500 och 3 100 Ångström. Tambin, men även exempelvis humlor och spyflugor, uppfattar alltså ultraviolett som en färg, men i gengäld kan de inte urskilja rött.

De oftast tre punktögonen, som finns hos vissa vuxna insekter, sitter i pannan. Det är osäkert viken uppgift punktögonen har hos insekter som dessutom är utrustade med facettögon. Möjligen är de genom sin vidare infallsvinkel (större kupighet) ljuskänsligare, men det finns andra teorier.

Nästan alla insekter ser

Mycket få insekter är helt blinda, i den meningen att de saknar specifika synorgan, men ett liv i mörker, exempelvis grottor, har medfört en sådan totalreduktion.

Doft

Hos insekter är antennerna det viktigaste sätet för luktsinnet. De kallas för kemoreceptorer. Doftsinnet är ett fjärrsinne som leder insekten till födan, hanen eller honan till lämplig äggläggningsplats. Väl känt i det sammanhanget är exempelvis att vinglösa fjärilshonor kan sända ut sina artegna feromoner (ämnen med signalfunktion) som fångas upp av hanens antenner på långt håll. Även många vingade fjärilshonor  gör på liknande sätt.

Stora fjäderlika antenner som hos nunnan fångar upp dofter från långt håll. Foto: Lars-Åke Janzon

Större organ underlättar

Många gånger är hanarnas antenner fjäderformade och ytförstorade så att de lättare skall uppfatta honans doft.

Ett annat exempel på samma företeelse är när humlehanar placerar sitt artegna doftämne på olika platser i vegetationen och sedan flyger runt och kontrollerar om någon hona uppfattat och lockats till doftämnena.

Hos exempelvis skalbaggarna - dödgrävare och tordyvlar - är antennerna ytförstorade, och i de fallen tjänar de främst till att uppspåra föda.

Smak

Insekternas smaksinne uppfattar samma fyra kvaiteter som vårt. Liksom vi tycker insekterna att sött smakar behagligt, medan starkt surt, salt eller beskt smakar obehagligt.

Smaksinnet sitter mest i partier av mundelarna, men kan även sitta på antenner och fötternas undersida (mestadels flugor).

Ljud

Många insekter surrar, prasslar, knäpper eller låter på olika sätt, men i de flesta fall är  ljuden en biprodukt som inte fyller något syfte, ungefär som motorbuller.

Flygtoner

Experimentellt kan man visa att vissa mygghanar reagerar på honornas flygtoner. Andra insekter, framförallt hopprätvingar, frambringer ljud som ett hjälpmedel i kontakten mellan könen, eller mellan individer hos sociala insekter. I några enstaka fall antar man att ljudet skall vara skrämmande, till exempel dödskallesvärmarens pipande, gnisslande ljud när man kommer den för nära, eller apollofjärilens rasslande när den gnider bakbenen mot bakvingarnas undersida.

Stridulation

Stridulation, ljudalstring genom att två kroppsdelar gnids mot varandra, är ett ganska ovanligt sätt för insekter att kommunicera på. Vi hittar det exempelvis hos gräshoppor och vårtbitare. Oftast är det endast hanarna som stridulerar, men hos gräshoppor kan även honorna stridulera svagt.

Begreppet stridulation kommer från nylatinets stridulare som betyder frambringa gnisslande ljud. Det går till så att en kroppsdel som är utrustad med en rad små tappar, den så kallade filen eller stråken, gnids mot en upphöjd list på en annan kroppsdel och framkallar vibrationer på samma sätt som när man drar med naglarna över en kam.

Gräshoppa och syrsor som stridulerar

Hos gräshoppor är låren stråkarna och de gnids hastigt mot en upphöjd list på de smala och hårda framvingarna. Hos vårtbitarna är det den vänstra vingbasen som är stråken, och den gnids mot höger vingbas som har en raspkant vid ett glasklart membran, spegeln. När vårtbitaren vill sjunga/spela lyfter den vingarna och rör dem av och an i sidled, varvid stråken förs över rasplisten och membranet sätts i mycket hastiga svängningar.

Syrsor stridulerar som vårtbitarna genom att gnida framvingebaserna mot varandra, men den tandade kanten sitter höger framvinges undersida som förs över vänster framvinges bakkant. De stridulerar för att locka till sig en partner.

Klickande ljud

Både hanar och honor av skogsgräshoppa (Podisma pedestris) är kapabla att frambringa ett klickande ljud när de gnider käkarna (mandiblerna) mot varandra. Vissa rovstinkflyn (Coranus subapterus, Reduvius personatus) stridulerar ganska hörbart genom att gnida spetsen av sin böjda sugsnabel i en tvärribbad fåra i frambröstet.

Även vattenlevande buksimmare (Corixidae) stridulerar genom att gnida sina håriga framben över en liten list på sidan av huvudet. Det gör de sannolikt för att locka honor, eftersom det endast är hanar som stridulerar.

Cikador har trumorgan

I Sverige finns en inhemsk cikada, bergscikadan (Cicadetta montana), som också kan alstra ljud. Cikador stridulerar inte utan frambringar ljud med hjälp av ett trumorgan. Det består av en utbuktande, mycket hård platta, tymbal, som sitter på vardera sidan av bakkroppens första segment. En kraftig muskel är fäst vid plattan. När denna muskel dras samman sig buktar sig plattan inåt, och tvärtom när muskeln slappnar av, och ett klickljud uppstår. Muskeln dras samman och slappnar av i hastigt tempo, varvid ett surrande ljud uppstår.

Denna metod att metod att alstra ljud finner man inte enbart hos sångstritar utan även hos övriga stritar, men deras ljud är så högfrekventa och svaga att de knappast kan uppfattas av det mänskliga örat.

Tymbalorgan hos fjärilar

Fullbildade fjärilar kan också alstra ljud. Flera arter inom den stora gruppen av nattflyn (Noctuoidea) har på vardera sidan av mellankroppen tymbalorgan som kan alstra högfrekvent ultraljud (som vi människor inte kan höra). Tymbalhinnorna är hos de flesta arter är små och försedda med parallella räfflor som påverkar ljudsignalen. Öronen (fjärilarnas hörselorgan) sitter i bakre delen av mellankroppen.

Skalbaggar

Bland skalbaggarna är den klarröda liljebaggen är en av de arter som kan stridulera, vilket dock snarast kan låta som ett pip. Ljudalstring är ganska vanligt bland långhorningar som ju är nära släkt med bladbaggarna. Även tordyvlarna kan frambringa ljud. Ljudet frambingas genom att två kroppsdelar gnids mot varandra, oftast gnids halsskölden mot främre vingkanten så att ett gnisslande läte uppstår.

Hörsel

Många insekter reagerar för ljudvågor utan att ha något specifikt hörselorgan. I synnerhet låga toner kan ge upphov till vibrationer i fast materia, exempelvis en insektskropp.

Johnstons organ

Vibrationerna uppfattas genom sinnesceller som finns i det så kallade Johnstons organ. Johnstons organ finns i antennerna, och det är mer eller mindre komplext utformat hos de flesta insekter. Mest utvecklat är det hos fjädermyggor och stickmyggor.

Tympanalorgan

Väl fungerande hörselorgan finns hos de insekter som har ljudalstring som självändamål, det vill säga hos hopprätvingar och cikador. Hörselorganen hos dessa insektsgrupperkallas för tympanalorgan (av latinets tympanum som betyder trumhinna).

Öra, den lite bågformade och mörka slitsen, på en vårtbitares ben. Foto: Bert Gustafson.


Gräshoppors öron sitter på var sida om första bakkroppssegmentet. Ytterst på örat ligger trumhinnan i en hästskoformad ram, och innanför ligger en blåsa som ger fritt svängrum åt trumhinnan.

Hos vårtbitare och syrsor sitter öronen på vardera framskenbenet strax nedanför knäet. Cikadornas öron ligger på vardera sidan av andra bakkroppssegmentet.

Känsel

De fina håren på antennernas arista hos exempelvis en spyfluga (Calliphora sp.) känner av vindstyrkan när den flyger. På sätt beräknar flugan sin flyghastighet.

Tre olika sinnesorgan för känsel

Om man bortser från den känsel som finns hos invärtes organ, förmedlas insekternas känsel av tre olika sinnesorgan som uppvisar olika grad av övergångsformer.

Den vanligaste och mest primitiva typen utgörs av känselhår. Känselhåret sitter i en fördjupning, alveol, vilket medför att håret är lättrörligt vid beröring. Hårstrået är förbundet med en sinnescell som kan sända signalerna vidare till centrala nervsystemet. Vidare finns kupolformade sinnesorgan, som är en vidareutveckling av känselhåren. Till sist finns så kallade scolopalorgan som bildats av celler av samma slag, som känselhår och kupolformade sinnesorgan. De är effektiva organ för kroppskänslan.