Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Ordinarie öppettider:
Tisdag-söndag 10-18


  • Huvudmeny

Flyttande insekter

Fåglarnas flyttning är ett välkänt fenomen, men att även insekter flyttar vet kanske inte så många.

Små insekter blir oftast vindburna på hög höjd som luftplankton, medan andra större arter flyger på lägre höjder.

Amiral på blomma.

Amiralfjäril

Flygspridningen (migrationen) är en anpassning för att kolonisera oexploaterade miljöer. De invandrade insekterna (migranterna) är kolonisatörer och inte flyktingar.

Många insektsarter, som till exempel inte kan överleva vintern i Sverige, invandrar oftast på våren eller försommaren från främst Syd- och Mellaneuropa.

Anpassad att flytta

Den nyss kläckta, fullbildade insekten har outvecklade flygmuskler, och är alltså inte flygduglig. Under en mognadsperiod hårdnar hudskelettet och växer till, samtidigt som flygmusklerna blir funktionsdugliga. Denna mognadsprocess följs av en period då insekten funktionellt är anpassad att migrera.

Alla funktioner förknippade med flygning är optimalt utvecklade, och insekten kan migrera. När migranterna landar befinner de sig i det stadium i livscykeln då de har maximala chanser att fortplanta sig. Vid fortplantningen avtar flygförmågan, och den kan i vissa fall helt försvinna. Sekvensen mognad, migration och fortplantning är typisk för så gott som alla migrerande insekter.

Högt och lågt

Vid starten flyger många insekter brant uppåt för att snart bli vindburna och kommer då att ingå i de luftplankton som finns högt upp i lufthavet. Oftast är det små insekter som gör detta. Dessa insekter sprids ungefär som partiklar, och man kan ibland spåra migrationen till källan med hjälp av väderlekskartor.

Många fjärilar, trollsländor och andra större insekter planar däremot ut på låg höjd, och migrerar inom ett par meter från marken. Lågt flygande arter har ofta utvecklat orienteringsreaktioner som hjälper dem att hålla dem på en så rak kurs som möjligt. Ofta förekommer båda flygsätten hos en och samma art.

Forskning

Det finns ganska stora kunskapsluckor om varifrån vissa flyttande fjärilar härstammar.

Med hjälp av en metod som baserar sig på en masspektrometer av typ IRMS (Isotope Ratio Mass Spectrometer) kan man med hjälp av stabila isotoper (till exempel kol, kväve, väte /deuterium/) inlagrade i vävnadsprover få information som kan användas för att söka identifiera det geografiska område i vilket djuret vuxit upp. Metoden har använts för att studera flyttningen hos monarkfjärilen (Danaus plexippus) i Nordamerika.

Metoden fungerar utmärkt för att bestämma olika populationers ursprungsområde. Svenska forskare ska med hjälp av metoden undersöka om några av de flyttande fjärilsarter som uppträder i Sverige härstammar från lokaler inom landet eller från födelseplatser längre söderut i Europa.

Vidare hoppas de kunna bestämma om de flyttande fjärilarna möjligen härstammar från samma begränsade ursprungsområde eller om vi i Sverige berörs av individer från vitt skilda delar av utbredningsområdet.

Några exempel

Vandrandingsgräshoppa - Locusta migratoria.

Vandrandingsgräshoppa

Vandringsgräshoppor

Vadringsgsgräshoppor kallas 10-12 arter som kan bilda stora svärmar och ödelägga stora arealer. Arterna kan uppträda i olika former (faser), med olika byggnad, biologi och beteende, så kallad faspolymorfism.

Extremformerna är den ensamlevande formen, solitaria, och den vandrande formen gregaria. Vid låga populationstätheter förblir gräshopporna i den solitära fasen.

Vid höga individtätheter utvecklas ett beteende som gör att stora individsamlingar av larver kan vandra om dagen. När de blivit fullbildade uppträder flygande svärmar.

En av de största kända svärmarna uppträdde 1958 i Somalia och täckte en yta av 1000 kvadratkilometer.

Monarkfjäril

Monarkfjäril

Monarkfjärilen

Danaus plexippus är förmodligen den mest bekanta flyttande fjärilen. Under sommaren fortplantar den sig ända uppe i Kanada. På hösten flyttar den söderut, och övervintrar i Mexiko och södra USA. På våren återvänder fjärilarna till sina födelseplatser i norr.

Amiral på vägtistel.

Amiralfjäril

Amiralfjäril

Vanessa atalanta är en av våra mest kända invandrare. Den kommer vanligen hit i juni månad. Honan lägger ägg på nässlor, larverna kläcks och de lever av nässelbladen tills de skall förpuppas. Fjärilarna kläcks under sommaren.

När dagslängden krymper kan man iaktta ett visst flyttningsmönster mot söder. Det är alltså inte samma individer som flyttar söderut, utan en andra generation.

Kålfjäril suger på åkertistel.

Kålfjäril

Kålfjärilar

Även Pieris brassicae är flyttande fjärilar. De flesta klarar inte av att övervintra i Sverige. Därför kommer varje år många individer in till oss söderifrån.

Åkervindesvärmare

Den drygt 12 centimeter vingbreda åkervindesvärmaren, Agrius convolvuli, kommer som regel hit under augusti och september. På 1990-talet verkar det som om den har blivit vanligare.

Under den senaste treårsperioden har det årligen uppmärksammats cirka 20-50 individer. Fjärilen iakttas oftast besöka blommor som kaprifol, såpnejlika, tobak, flox, krasse och petunia.

Åkervindesvärmare

Åkervindesvärmare. Foto Staffan Waerndt.

Gammafly

Autographa gamma är en av våra vanligaste migrerande fjärilar.

Gammafly, Autograhpa gamma, är en av våra vanligaste migerande fjärilar

Gammafly

Blomflugan Metasyrphus corollae

Blomflugor

Blomfluga

Även blomflugor, Syrphidae, är bekanta för sina flyttmönster. Observationer av migrerande blomflugor har framför allt gjorts vid havskuster eller i bergsområden.

Från kustlokalerna har det rapporterats att blomflugorna kommer in från havet i stora mängder, och att en eller två arter dominerar i dessa massuppträdanden. Några exempel på migrerande blomflugor är Eupeodes corrollae och Episyrphus balteatus.

Foto om inget annat anges: Lars-Åke Janzon.

Vill du veta mer om svenska växter?

Den virtuella floranlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Litteraturtips

Landin, J. & Solbreck, C., 1974, Med luftströmmarna kommer insekterna. - Forskning och framsteg 6: 3-10.
Hobson, K. A., Wassenaar, L. I. & Taylor, O. R. 1999, Stable isotopes (D and 13C) are geographical indicators of natal origins of monarch butterflies in eastern North America. - Oecologia 120: 397-404.