Hitta hit:
T-bana: Universitetet
Frescativägen 40

Sommarens öppettider:
Måndag-söndag 10-18
Från och med 22 augusti:
Tisdag-söndag 10-18

  • Huvudmeny

Vanlig padda

Ibland kan man en mörk sensommarkväll få se en liten mörk grodliknande figur kura på trädgårdsgången under lyktans svaga sken.

Vanlig padda

Vanlig padda. Foto: Lars-Åke Janzon

Det är en padda, Bufo bufo, som tålmodigt sitter och väntar på att en insekt som dragits till ljuset, skall falla ned på marken och bli mat till paddan.

Utseende      

Paddan är ett robust och satt groddjur, inte lika slank som grodorna. Huden är tjock och vårtig. Färgen är brunaktig men varierar i ljust och mörkt. Honan blir 123 mm lång, hanen bara 78 mm.

Förekomst      

Paddan förekommer i större delen av Sverige, med undantag för fjällen. Den föredrar inte någon speciell terrängtyp. Vad den däremot behöver, är fuktiga gömställen under dagen, såsom under stenar, rötter, omkullfallna träd, tuvor, buskar, eller i lövhögar. Det är därför vi ofta hittar den i våra trädgårdar och parker.      

Enstöring

Paddan är solitär. Den är ett skymnings- och nattdjur med gott mörkerseende, och patrullerar ett litet revir. Den är också stationär, man kan återfinna den på samma ställe i veckor eller månadsvis.

Paddan kan klättra och intar stundtals dagplatser högt upp, på murar och i häckar. Vid regn eller fuktigt väder, blir de även aktiva på dagen och kan jaga daggmaskar.

De övervintrar på frostfritt djup, från september-oktober till april-maj. Flera paddor kan övervintra på samma ställe, ibland i sällskap av kopparödla och huggorm.

Fridlyst

Den vanliga paddan, liksom alla våra paddor, grodor, ödlor och ormar är fridlysta i hela landet.

Jakt och föda      

Paddornas begränsade jaktrevir gör att de mest sitter och väntar på att smådjur skall passera förbi, exempelvis ditlockade av en trädgårdslyktas sken, eller en ljus berghäll i månens sken.

De är nyttodjur i våra trädgårdar, då de äter insekter, deras larver, spindlar, sniglar, daggmaskar, små kräl- och groddjur, även möss tas av större paddor.

Reproduktion      

Direkt efter övervintringen från april till juni, när vårvärmen har kommit, beger sig paddorna till sina lekvatten, samma vatten som de en gång själva föddes i. Vandringen kan pågå mellan ett och tio dygn, och sker nattetid. Sträckan kan uppgå till drygt 2 km.

Som lekvatten duger det mesta, såsom vegetationsrika sjövikar, mindre gölar, dammar, hällkar, havsvikar med låg salthalt (Bottniska viken) och brackvattensamlingar. Paddorna använder, till skillnad från grodorna, den djupare delen av lekvattnet. Vattentemperaturen måste nå 8° C för att leken skall komma i gång.      

Sjunger högt

Hanarnas sång hörs ljudligt och påminner litet om ejderns kluckande läte. Hanen eller ofta flera hanar klamrar sig fast (amplexus) om en hona. De har yttre befruktning, det vill säga honan lägger äggen och hanen sprider sina spermier över äggen och befruktar dessa. Paddornas rom läggs i två gelésträngar (till skillnad från grodornas som läggs i klumpar), som kan bli 3-6 meter långa och kan innehålla 2000-4000 ägg. Äggen är 1,5 -2,0 mm i diameter.

Utveckling      

Efter 8-12 dygn som ägg, kläcks den lilla larven (paddynglet) som är 2-6 mm lång. Efter circa 8-12 veckor är den 26-35 mm lång. Som föda äter larven mikroorganismer, bakterier och alger. Äldre larver kan gnaga på döda djur.

Så metamorfoserar den, övergår från en vattenlevande larv till en landlevande liten padda. Den nybildade paddan är 8-15 mm lång och svart. Den är till skillnad mot den vuxna paddan, dagaktiv och man kan vid tiden efter metamorfosen se dessa unga paddor i stort antal vandrande upp från lekvattnen på väg att sprida sig i omgivningen.

Mot slutet av första sommaren, strax innan övervintringen är paddan 20-22 mm lång. Nästa sommar har den blivit 40 mm lång. Hanarna blir könsmogna vid 3-4 års ålder, honorna 5-6 år. Den maximala livslängden på en padda är 40 år.

Försvar, fiender och hot      

Larverna har giftigt hudsekret som kan skydda dem mot att ätas av fisk och kräftor. Förutom en mängd små giftkörtlar i huden på ryggen så har den gott skydd av ett par stora körtlar i nacken.      

Trots dessa giftkörtlar så är räv, hund, grävling, kråka, skata och snok naturliga fiender till paddan, som stundtals själv kan ta en och annan padda, dock mest ungpaddor. När djur äter upp vuxna paddor är det endast inälvor och köttet som tas sedan skinnet tagits av.

Parasiter

Spyflugorna Lucilia bufonivora och L. sylvarum parasiterar på paddor. Flughonan lägger ägg på paddans bakdel, rygg eller lår. När larverna kläckts vandrar de längs ryggen fram till ögat eller näsöppningen där de kryper in. Sedan förtär de huvudets mjuka delar, men lämnar hjärnskålen och huden orörda. Paddan dör efter 2-3 dygn då larverna har förstört livsviktiga organ.      

Människans hot

Omfattande skogsdikning och bortagande av lekvatten är hot mot arten. Hinder på vägen till och från lekvattnen stör också, på en bilväg om våren kan mängder av paddor dödas. Här är tunnlar under vägen en god lösning. Lokala populationer går under om ett lekvattnen försvinner.

Namnförklaring      

Det svenska ordet padda härstammar från fornsvenskans padda, som har gemensamt ursprung med et germanska språket, och troligtvis av ljudmålande ursprung. Ordet är känt hos oss sedan före 1520.      

Det vetenskapliga namnet bufo kommer från latinets ord för padda i poetisk betydelse.

Systematik:

Rike: Animalia (djur)
Stam: Vertebrat (ryggsträngsdjur)
Klass: Amphibia (groddjur eller amfibier)
Ordning: Anura (stjärtlösa groddjur)
Familj: Bufonidae (paddor)
Släkten: Bufo (padda)
Systematik

Läs mer:

Fler av trädgårdens gäster

Litteraturtips:

Ahlén, I., Andrén, C. & G. Nilsson, 1992, Sveriges grodor, ödlor och ormar. (Uppsala och Stockholm)
Brännström, P. & Mild, K., 1993, Spelläten hos våra Nordiska groddjur. CD-skiva och texthäfte. (Stockholm) [Även utgiven i senare upplaga].
Cederhagen, T. & Nilsson, G., 1991, Grod- och kräldjur i Norden. En fälthandbok om vattensalamandrar, grodor, paddor, sköldpaddor, ödlor och ormar. (Sollentuna)
Curry-Lindahl, K., 1988, Däggdjur, groddjur och kräldjur. (Stockholm)
Kauri, H., 1962, Groddjur eller amfibier, Amphibia. I: Hanström, B. (Red.), Djurens värld, 3: 13-70, 168-174.